nilsfredrik

I det här landet har vi förkärlek för nischade myndigheter. En av dessa är Glesbygdsmyndigheten (eller -verket) med sitt säte i Östersund. Kanhända finns företeelsen även i andra länder, Norge har ju en utpräglad regionalpolitik exempelvis. Har inte satt mig in i nämnda myndighets uppdrag, men nog torde det lida av en viss identitetsproblematik. De måste ju ofrånkomligen nyttjas i opinionsbildande sammanhang och tänk om de lyckas med en strävan att omvandla glesbygd till, till något annat, vad händer då? Om glesbygd omvandlas till tätbebyggelse är ju ett tänkt uppdrag utfört, men samtidigt tappar verket sin uppgift. I och för sig torde inte Sverige någonsin lida brist på glesbygd, den kvarstår nog.

Vet inte om det tillhör kärnverksamheten, men myndigheten skall ha en stor eloge för att de, det var hit jag ville komma, stått för utgivning av Bo Lundmarks dikter.

Bo Lundmark (f. 1944) är sedan 1990 kyrkoherde i Tännäs och Ljusnedals församlingar och bosatt i Funäsdalen. Och smygpoet eller något sådant, samlar på Gudsnärvaro i fjälllandskapet (Tysta vinterfjäll en långfredagskväll), samtidsturistiska fenomen (Disco Inferno för turisten efter heldag i pisten) samt utblick (Tal av Clinton och Schröder medan Kosovo blöder). Bo lyckas, som få, på ett uppfriskande modigt naivt vis beskriva de där upplevelserna som kallas närvaro och naturupplevelse.

Igenkänning är inte litteraturens viktigaste uppdrag (enligt min mening), men vid vissa tillfällen är det en styrka. Jag minns vår tälttur, vi var unga då, yngre, minns Du?