nilsfredrik

Ett före detta kommunalråd intervjuades i lokaltidningen härom veckan. Journalisten undrade varför han inte besökte världsmästerskapen i Åre. Han svarade att han var sur för att han inte fått någon personlig inbjudan. Han tyckte att han var värd det och avstod besök på orten av denna anledning. Exkommunalrådet framställdes som hjälten bakom realiserandet av vad författarna av "Jämtlands och Härjedalens historia" kallar "Åreprojektet". Mannen bakom tillblivelsen av kabinbanan på Åreskutan, själva symbolen för lyckad fjällexploatering.

En statlig turistutredning i början 70-talet ledde till att riksdagen beslutade att utse Åre-Duved till s.k. "primärt rekreationsområde". Där tidiga förhoppningar om OS ledde fram till att "Åre by exploaterades hårt av turistnäringen." Det var 1970-tal det, det är drygt trettio år sen, 2000-talets bokslut är inte skrivet än, men om hård exploatering var dåtidens betyg, vet jag inte vad som kan sägas idag.

Fenomenet Åre fascinerar, kombinationen av aggressiv exploatering, entreprenörskap och offentliga investeringar. Det är väl få platser i det här landet som fått motsvarande statstöd, stora investeringar såsom järnvägsnät i begynnelsen, kabinbana på nämnda 70-tal och vägtunnlar inför årets begivenheter. Trots detta är bygden helblå och ligger i framkant avseende entreprenad på/utförsäljning av offentliga verksamheter. Om jag inte missminner mig så gjordes det försök med privat drift av bibliotek på tidigt 90-tal, det funkade väl sådär. Noterade att det nya kombinerade shopping- och resecentrumet i byn även inhyser bibliotek, även detta ett sätt att få offentlig finansiering antar jag. Och för närvarande har en het debatt blossat upp eftersom, nytillträtt blått kommunalråd, ämnar sälja ut allmännyttan.

Ovanstående är en del av Årefenomenet, det andra är det hippa, det rätta. I årets upplaga av Magasin Åre, reklamblad med ambitioner, får vi lära oss vad som gäller för året, vilken utrustning vi skall ha, var vi skall vara och var vi inte skall vara. Redaktion består av medelålders män som påstår att de har koll, papperskvalitén är dyr och blank, ungdomsidealet hyllas, för att inte säga barn, någonstans vid 15-16 årsåldern går gränsen för att hänga med. Årekids kallas dessa barn och våga inte visa dig i Bräcke skidakrobatikområdet när din ålder överstigit 19 år lyder, det antagligen rätt förnuftiga, rådet.

I artikeln som, med en viss ironi och men även stort allvar, beskriver "skidåkningens oskrivna regler" lyser nervositeten igenom. Denna, djupt mänskliga, önskan om att ha koll. En ambition som lätt faller över i självpåtagna, tillkrånglade regelsystem. I alla fall, här får vi goda tips om hur skidorna skall bäras, uppdelat i följande kategorier; "korta förflyttningar (mindre är 18 meter), medellånga förflyttningar (18-30 meter) samt långa förflyttningar (30 meter och uppåt)". Den sistnämnda kategorin finns i fyra varianter antingen preussisk stil, modern stil, jibberstilen eller turstilen. Jag vet inte vilket som är mest skrämmande, att de faktiskt ger råd kring detta eller att råden bekräftade kunskap jag redan hade. Fel jibberstilen var ny för mig; "?du fattar en skida i vardera hand och släpar dem uppför backen i ungefär 45 graders vinkel mot underlaget. Även stavarna ska släpas hängandes i sina öglor. Du bör alltså inte hålla stavarna i händerna. Det kan uppfattas som ett tecken på aggressivitet."

Ja, det kanske är det här som är Alliansens idealsamhälle, men jag antar att det dröjer tills vi får se Carl Bildt och Maud Olofsson "droppa in i Östra ravinen och lägga några stora svängar innan solen sänker sig över fjället." Men onekligen något att se fram emot.