nilsfredrik

Upptäckte att jag tidigare,
i februari nånting lovat att dela med mig av fler Simone Weil citat (och som ni har väntat),
det är på tiden för ett nytt:

"Risken hör till själens väsentliga behov. Frånvaron av risker ger upphov till ett slags leda som förlamar på ett annat sätt än rädslan, men i nästan lika hög grad. (- - -) Risken är en fara som framkallar en genomtänkt reaktion, det vill säga den överstiger inte människans andliga resurser till den grad att hon bryter samman under rädslan. I vissa fall ingår däri ett lekmoment; i andra fall, när en bestämd förpliktelse driver människan att ta en risk, utgör denna den högst tänkbara stimulans."

Inte en plädering för aktivt risktagande med dödsföraktande drag snarare det där modet, det där chanstagandet som krävs för att dricka den ekologiska mellanmjölken utan att kolla datumet först.

I tre dagar sökte jag, igår fann jag det, ett borttappat citat.

Ibland finns de där, de där raderna som har ett direkttilltal, merbetydelse. Sällan är det orden i sig, snarare sammanhanget, tidpunkten då Du finner dem. Och oftast krävs omkringverket, kontexten, orden i sig har inte så stor betydelse, det handlar om vilket sammanhang de plockas ur. Av den anledningen är s.k. citatböcker dömda att misslyckas, att plocka kloka ord ur sitt sammanhang funkar liksom inte. Jag gör det ändå, läsaren får söka källan.

"Hur mycket kan en människa rymma innan hon går sönder?"

Kristian Lundberg

Anteckningar om det som består

s. 33

rad 10

Veckans citat bjuder Kerstin Ekman på, ursprung Krokoms kommun dessutom.

"I 23 år strövade jag runt i skogarna i Hotagen, tre gånger mötte jag människor."

Bra glesbygdspoesi.

Läser senaste numret av Pilgrim, Kristian Lundberg, Bernard Nordh och Nicke nyfiken.

Owe Wikström och Runar Eldebo debatterar präst- och pastorkårens frestelser (sic!). Och om jag förstår saken rätt är tvivel som pose en sådan, istället för att göra anspråk är en postmodern hållning att outa sina personliga tvivel och tillkortakommanden. Risken finns, enligt herrarna, att den tillsynes sanningssökande hållningen leder till att sekularisering påskyndas snarare än tvärtom. Debattörerna har var sitt förslag; Wikström lutar sig mot altaret, liturgin medan Eldebo lyssnar på långa pingstpredikningar på Internet, ordet framförallt. Olika traditioner, men samma önskan om att kyrkan skall representera något mer än sig självt.

Lundberg är läsvärd, bästa på länge (tack statens kulturråd och Krokoms kommunbibliotek). Tydligen hängde han ihop med Moodysson och kompani i Malmö när det begav sig. Brukar nämnas i samma andetag som Küchen, Greider, Eggerhorn, Larsson och andra ny- och gammelreligiösa poeter. Såna där lite pinsamma typer som talar om tro, nåd och annat kristet bråte.

Tänkte att Nordhs nybyggarromantik skulle få sig en omläsning, dels för att se om den är lika bra som sist och dels för att få lite inspiration inför nästkommande veckas fjällutflykt. Jonas släpade sin båt över fjället för att gå på friarstråt i nästa dalgång vi planerar att gå samma tur i motsatt riktning för att få lite frisk luft, träningsvärk och manlig kamratskap.

Nicke nyfiken, tja bra story, snygga kläder, djungel och storstadsliv.

Försöker förstå vad som skedde i Köpenhamn förra veckan, bbc.co radar upp följande:

• 650 personer togs av polisen.
• En skum kristen sekt med namnet Fadershuset hade köpt Ungdomshuset på Jagtvej 69, Nørrebro med syftet att det skulle rivas. De fick som de ville.*
• Huset revs med hjälp av silverfärgade monstruösa maskiner.

Ovanstående är så kallade fakta, men orsakerna till uppståndelsen, det stora motståndet och de militanta uttrycken, statsmaktens mobilisering och drivkrafterna bakom fastighetsköpet begriper jag mig inte riktigt på. På radion talar de om att den här formen av aggressiva reaktioner är en del av den danska mentaliteten och/eller kulturen. Att det historiskt sett funnits ett antal liknade tillställningar. Antar att statsmakten förväntat sig stort motstånd, därav den bastanta polisinsatsen. 650 frihetsberövade ungdomar, det krävs några poliser för att klara av det uppdraget. Vilka drivkrafter som ligger bakom fastighetsinköp av lömska sektmedlemmar är dunklare, antar att det handlar konservativa grupperingar som känner sig mycket hotade/provocerade av anarkistiska ungdomsgrupperingar på vänsterflanken. Ännu obegripligare är att den danska statsmakten samspelar med sekter med dunkla motiv, men tydligen hade förra veckans händelser föregåtts av åratals förhandlingar i rättsväsendet.

Vad jag däremot vet är att om Sara Lidman** forfarande varit verksam så hade hon inte ställt sig på etablissemangets sida i den här frågan. Hon hade sympatiserat med de unga på barrikaderna och debatterat polisens agerande. I efterdyningarna av Göteborgskravallerna häromåret gick áSara hårt åt Anders Mellbourns retorik angående att "militär bevakning måste övervägas." Hon ansåg att det var bland det mest hotfulla hon läst i svensk press sedan Vietnamtiden. In i det sista var hon stridbar, saknar hennes röst idag. Och det är lika svårbegripligt att förstå sig på vad som, egentligen, drev på hennes livslånga kamp.

*** Bristande interaktivitet, jag vet, se fotnot.

Nu är det ju inte hennes politiska kamp, som i många avseenden var naiv och ensidig, som var hennes livsverk. Det var ju tveklöst orden och litteraturen. Förra året träffade jag en EFS-pastor som växt upp i Missenträsk, för honom hade Sara varit vem som, en lite underlig granne som sällan var hemma. För oss andra, för mig är hon främst författaren. Jernbanesviten står sig som en av de bästa skildringarna av modernitetens utbredning. Didriks golgatavandring är storstilad, förvånad över att jag inte fått se någon filmatisering. När han äntligen fått den efterlängtade järnbanan på plats så får han åka med på premiärtur, som frihetsberövad ekobrottsling för att fängslas på Långholmens fästning i den förhatliga hufudstaden. Det är dramaturgi, onekligen.

Men språket, dels det dialektala modet, som tog kritikerna med storm vid debuten. Missenträskborna och modern var inte lika imponerade. Antar att mottagandet, kan liknas vid det som Khemiris debut fick häromåret, hans roman var den efterlängtade invandrar-och förortsromanen. Saras Tjärdal beskrev det obegripliga, lätt hotfulla norrländska inlandet. Det där ursprungliga, djuriska som den moderna 50-tals människan lämnat bakom sig.

Men Sara är framförallt språkkonstnären, som nästan urartar i obegriplighet emellanåt. Det är stor egensinnighet dock och jag har förståelse för att mången läsare fastnar här, kommer man förbi detta blir det nästan som andning till slut, det går att höra rösten. Vid sidan om Astrid och Torgny Lindgren så är nog Sara den som bäst kan förknippas med sina egna texter, det liksom lyfter, blev rätt när hon tog de egna orden i sin mun.

Och, det kanske hade varit lättare att förstå om kontakten mellan Köpenhamn och Missenträsk fortfarande funnits, ibland behöver vi tolkningar, tolkar för att förstå, lite mer.

* En historia som inte började 1/3-2007, följande förtäljs på Wikipedia:

"Fadershuset (danska: Menigheden Faderhuset) är en dansk frikyrkoförsamling, ledd av Simon Peter Evensen. Fadershuset grundades av makarna Knut och Ruth Evensen 1990. 1998 genomförde Evensens en rad drastiska förändringar av verksamheten som ledde till splittring inom församlingen. När Ruth Evensen 2002 anslöt sig till Moses Hansen och Väktarns "korståg mot Islam" på Nørrebro ledde detta till ytterligare avhopp. Avhoppade medlemmar (som i vissa fall känt sig tvungna att gå under jorden) har anklagat församlingen för att vara sekteristisk och praktisera tvångsäktenskap och hjärntvätt. Den omstridda församlingen uppger själv att man har omkring 130 medlemmar medan kritiker hävdar att denna uppgift är kraftigt överdriven. Vem som har rätt är svårt att avgöra då församlingen är mycket sluten; de flesta av församlingens medlemmar bor tillsammans i olika kristna kollektiv. En tid hade man också en egen friskola, Samuelskolen, men denna stängdes av det danska skolverket eftersom man inte följde den danska läroplanen. Fadershuset köpte 2001 alla aktier i aktiebolaget Human A/S, ägare till egendomen Jagtvej 69 på Nørrebro i Köpenhamn. Denna byggnad är känd som Ungdomshuset och har sedan 1982 fungerat som självförvaltat och kontroversiellt kulturhus för en grupp ungdomar. Dessa ungdomar vägrade lämna huset men Fadershuset fick rätt i alla rättsinstanser och den 1 mars 2007 stormade polisen huset vilket lett till kravaller i huvudstaden."

** Bonniers författarpresentation:

"Sara Lidman (1923-2004) föddes i Missenträsk, Västerbotten. Hon är en av de stora och nydanande språkkonstnärerna i svensk litteratur. Hennes debut 1953 med romanen Tjärdalen introducerade byn Ecksträsk samt hennes på bibel och dialekt grundade poetiska prosa.
Med fyra Norrlandsromaner och två framgångsrika pjäser bakom sig for hon 1960 till Sydafrika och senare till Kenya, varifrån hon skrev politiskt vakna romaner. Kampen mot USA:s krigföring i Vietnam engagerade henne i tio år på 60- och 70-talen. Med sin agitation och med intervjuboken Gruva kom hon att få avgörande betydelse för opinionsbildningen i Sverige och Norden.
1975 flyttade hon hem till Missenträsk och påbörjade sitt stora verk om moderniseringen och koloniseringen av Norrland. Resultatet blev de fem volymer som går under namnet Jernbaneeposet , senare följt av Lifsens rot och Oskuldens minut , varmed Sveriges och modernitetens historia förs fram till 30-talet, där författarskapet började.
Som få författare har Sara Lidman förenat samhälleligt engagemang och språklig och stilistisk medvetenhet, och hennes produktion innefattar vid sidan av romanerna ett stort antal artiklar, tal och debattinlägg.
Hon var 1955?63 ledamot i Samfundet De Nio, hon blev hedersdoktor vid Umeå universitet 1978 och fick professors namn 1999. Hon har fått ett stort antal litterära priser och utmärkelser, däribland Pilotpriset 1999."

*** Jag vet att det är hur förlegat och ålderdomligt som helst att använda sig av den här formen av fotnoter (eller heter det fotnötter?). Jag skyller på att vi inte fått något bredband inkopplat ännu, när det sker ska jag bjuda på hyperlänkar och multimediainslag intill fulländning.

Såg att Jonas Hassen Khemiri fick P1:s läsarjurys romanpris för "Montecore en unik tiger". Väldigt förutsägbart, men tillika välförtjänt. Han lyckas med en uppföljare av debutromanen med stort D, skriva en episk berättelse, manlig uppväxthistoria som vi läst för, men lyckas med något mer, språk- och formlek. Rekommenderas.