Ankdammsdeltagande
Det kan vara av vikt att lära sig skilja mellan samhällelig struktur och individ, faktum och problem, fakta och tolkning o.s.v. Förstnämnda i angivna dikotomier är sällan mödan värt att ägna något(n) större förändringsengagemang eller -strid. Dylika projekt brukar vara ganska tröstlösa, åtminstone ur den enskilde människans perspektiv.
Nu till mitt något långsökta exempel; ett faktum är att den ena lokaltidningens kulturredaktör ofta, alltför ofta häver ur sig de mest häpnandsväckande utsagorna. Inte sällan i papperstidningen, än frekventare i sin blogg. Gärna personangrepp på lokala kollegor i kultursfären, men även av mer nationell karaktär. Stimulerar onekligen den lokala debattankdammen, men någon måtta får det väl ändå vara. Egentligen är han ju en bra skribent där de lokalhistoriska nedslagen ofta är underhållande, initierade och egensinniga. Ett bra exempel är hans beskrivning av barndomens egenupplevda skottdrama i Hissmofors (berättelsen finns bl.a. på hans blogg, sök på "polis" så hittar ni ett par versioner).
Men åter till faktumet, naturligtvis kan jag inte låta bli att följa det hela och tidigt lovade jag att inte kommentera, debattera, nedlåta mig till att delta. Men sådana principer är till för att brytas och häromveckan rann soppskålen över. När Nolervik avfärdat både Ekmans och Noréns livsverk med en handviftning kunde jag tydligen inte bärga mig. När han dessutom ogenerat erkände att han knappt läst eller bevittnat något av författarnas verk hade han ramlat av banan för en bra stund sedan.
Att min kommentar råkade hamna i lördagens papperstidning höjde den personliga endorfinnivån (antagligen var det bara jag och en nitisk läsare i Alsen som upptäckte detta). Men att jag stavat fel på den ryska författarens namn var ändock mindre smickrande. Mersmak för att delta, men nästa gång får det bli någon problembaserad disciplin.
Nu till mitt något långsökta exempel; ett faktum är att den ena lokaltidningens kulturredaktör ofta, alltför ofta häver ur sig de mest häpnandsväckande utsagorna. Inte sällan i papperstidningen, än frekventare i sin blogg. Gärna personangrepp på lokala kollegor i kultursfären, men även av mer nationell karaktär. Stimulerar onekligen den lokala debattankdammen, men någon måtta får det väl ändå vara. Egentligen är han ju en bra skribent där de lokalhistoriska nedslagen ofta är underhållande, initierade och egensinniga. Ett bra exempel är hans beskrivning av barndomens egenupplevda skottdrama i Hissmofors (berättelsen finns bl.a. på hans blogg, sök på "polis" så hittar ni ett par versioner).
Men åter till faktumet, naturligtvis kan jag inte låta bli att följa det hela och tidigt lovade jag att inte kommentera, debattera, nedlåta mig till att delta. Men sådana principer är till för att brytas och häromveckan rann soppskålen över. När Nolervik avfärdat både Ekmans och Noréns livsverk med en handviftning kunde jag tydligen inte bärga mig. När han dessutom ogenerat erkände att han knappt läst eller bevittnat något av författarnas verk hade han ramlat av banan för en bra stund sedan.
Att min kommentar råkade hamna i lördagens papperstidning höjde den personliga endorfinnivån (antagligen var det bara jag och en nitisk läsare i Alsen som upptäckte detta). Men att jag stavat fel på den ryska författarens namn var ändock mindre smickrande. Mersmak för att delta, men nästa gång får det bli någon problembaserad disciplin.
Fett Magasin
influensan har släppt sitt grepp, 40 graders feber är ingen lek för en vuxen man.
Besökte en matmarknad i Åredalen, där hittade jag den tjockaste turistbroschyr jag någonsin läst. Magasin Åre som fick pris på länets näringslivsgala i höstas, årets bästa företag påstår de själva att det var. Grattis!
Jo de har gjort det igen, på miljövänligt papper i år. De är en del av det där kollektivet som det är lätt att avfärda som Årecred, alllmänt subversiva och allt det där som jag inte är en del av. Men samtidigt, jag är imponerad och dessutom verkar de ha rätt kul när de genomför det och lite, lite självdistans också.
Och att smacka ihop 306 sidor magasin kräver ju lite jobb, åtminstone för annonssäljarna.
Jesper Rönnbäck är mest förutsägbar av de förutsägbara, skriver i stort sett samma artikel varje gång, någon variant på det mest galna/farliga åket på Åreskutan. Och har några efterföljare, traditionsbärarkollegor. Formulär 1 a: plocka upp någon känd eller halvkänd eller jätteung okänd Årebo, häng med dom en stund och skriv något beundrande. Fråga varför de envisas att häcka i Åre och glöm det där du eventuellt lärde dig på journalistutbildningen angående något-att-berätta och åtminstone-någon-fråga-som-har-ett-uns-av-kritik-i-sig. Klappar den nya generationen på ryggen, för att få vara med på festerna antar jag. Har antagligen sin publik och har man inte läst det tidigare så fyller det säkert något behov.
Jörgen Wikström slår till, han är en av de bästa skribenterna vi har i det här länet, alla kategorier. I den så kallade friluftsgenren är han utan tvekan bäst. I det här nummret dundrar han till med en lång historia om samtida sameliv. Och lyckas berätta en vardagsberättelse utan spektakulära inslag, om än (för oss storsvenskar) i en exotisk miljö. Sapmirealism så att säga. Därefter ett urdrag ur Wikströms utmärkta Årebok med sköna bilder av den där samefotografen Thomasson. Och det sätter onekligen lite perspektiv när Margareta Nordfjell, 93, berättar att Thomasson tog ett passfoto på henne 1953, då var hon 39 år. Riktigt samma klass håller inte texten där han försöker utmana newschoolungdomarna att tänka utanför lådan. Men visst är det värt att uppmärksamma att många närliggande fjäll bjuder på både det ena och det andra. Och jag antar att det är en medveten hållning att han i den ena texten problematiserar fjällturism och rennäring för att i nästa uppmana ungdomen att sätta sig på skotern och ge sig ut i vildmarken. För mig blev det ett tydligt exempel på den paradox vi ständigt lär få stångas med här uppe. Å ena sidan vill vi ha ett levande ursamhälle och å andra sidan behöver vi den där fjällturismen för vår överlevnad. Och självklart krockar dessa intressen eftersom det är en begränsad yta vi har att hålla till på.
Och Alex Schulman gör det han är rikigt bra på. Skriver initierat och kärleksfullt. Sällsynt för den skrifthållaren, men det händer och oftast brukar det handla om hans far, men den här gången var motivet Petter. Sistnämnde har verkligen tagit på sig rollen som Åresäljare, har för mig att Lundell hade en liknande roll då det begav sig.
Bilderna är bra, reklamen är det för mycket av - som alltid i den här sortens publikationer, men det är ju det som är livbrödet förstås. På det hela taget en gedigen turistbroschyr som torde läsas av en annan stockholmare denna vecka.
Besökte en matmarknad i Åredalen, där hittade jag den tjockaste turistbroschyr jag någonsin läst. Magasin Åre som fick pris på länets näringslivsgala i höstas, årets bästa företag påstår de själva att det var. Grattis!
Jo de har gjort det igen, på miljövänligt papper i år. De är en del av det där kollektivet som det är lätt att avfärda som Årecred, alllmänt subversiva och allt det där som jag inte är en del av. Men samtidigt, jag är imponerad och dessutom verkar de ha rätt kul när de genomför det och lite, lite självdistans också.
Och att smacka ihop 306 sidor magasin kräver ju lite jobb, åtminstone för annonssäljarna.
Jesper Rönnbäck är mest förutsägbar av de förutsägbara, skriver i stort sett samma artikel varje gång, någon variant på det mest galna/farliga åket på Åreskutan. Och har några efterföljare, traditionsbärarkollegor. Formulär 1 a: plocka upp någon känd eller halvkänd eller jätteung okänd Årebo, häng med dom en stund och skriv något beundrande. Fråga varför de envisas att häcka i Åre och glöm det där du eventuellt lärde dig på journalistutbildningen angående något-att-berätta och åtminstone-någon-fråga-som-har-ett-uns-av-kritik-i-sig. Klappar den nya generationen på ryggen, för att få vara med på festerna antar jag. Har antagligen sin publik och har man inte läst det tidigare så fyller det säkert något behov.
Jörgen Wikström slår till, han är en av de bästa skribenterna vi har i det här länet, alla kategorier. I den så kallade friluftsgenren är han utan tvekan bäst. I det här nummret dundrar han till med en lång historia om samtida sameliv. Och lyckas berätta en vardagsberättelse utan spektakulära inslag, om än (för oss storsvenskar) i en exotisk miljö. Sapmirealism så att säga. Därefter ett urdrag ur Wikströms utmärkta Årebok med sköna bilder av den där samefotografen Thomasson. Och det sätter onekligen lite perspektiv när Margareta Nordfjell, 93, berättar att Thomasson tog ett passfoto på henne 1953, då var hon 39 år. Riktigt samma klass håller inte texten där han försöker utmana newschoolungdomarna att tänka utanför lådan. Men visst är det värt att uppmärksamma att många närliggande fjäll bjuder på både det ena och det andra. Och jag antar att det är en medveten hållning att han i den ena texten problematiserar fjällturism och rennäring för att i nästa uppmana ungdomen att sätta sig på skotern och ge sig ut i vildmarken. För mig blev det ett tydligt exempel på den paradox vi ständigt lär få stångas med här uppe. Å ena sidan vill vi ha ett levande ursamhälle och å andra sidan behöver vi den där fjällturismen för vår överlevnad. Och självklart krockar dessa intressen eftersom det är en begränsad yta vi har att hålla till på.
Och Alex Schulman gör det han är rikigt bra på. Skriver initierat och kärleksfullt. Sällsynt för den skrifthållaren, men det händer och oftast brukar det handla om hans far, men den här gången var motivet Petter. Sistnämnde har verkligen tagit på sig rollen som Åresäljare, har för mig att Lundell hade en liknande roll då det begav sig.
Bilderna är bra, reklamen är det för mycket av - som alltid i den här sortens publikationer, men det är ju det som är livbrödet förstås. På det hela taget en gedigen turistbroschyr som torde läsas av en annan stockholmare denna vecka.
Tes
Aftonbladet exemplifierar Baumans tes idag,
hittils har de skrivit ett otal artiklar angående vådan av för mycket vistelse i solsken,
det nya budet är att denna vistelse snarar skyddar oss från cancer än vice versa.