nilsfredrik

Vid liv, värme, nationalsdagsfirande i fjällbäck förestår, hoppas på napplycka, kamrater siktar på skidtur, jag ids inte, impulsinköp, mycket nöjd, lite skamsen dock, återkommer.

Nästan färdig med A Paulrud, bäst på slutet, när det var på liv och död. Rent gubbsjuk på vägen dit.

Vet inte om det är min tänkta utomhusklättersäsong, barnen eller sparrisplantorna i odlingslotten som far mest illa (alt skrivning: som drabbas mest av det tillfälliga avbrottet) för närvarande, men allstå en decimeter snö i mitten av maj där någonstans går ju gränsen ändå.

Vid närmare eftertanke så stryker vi far illa, illa valt uttryck i jämförelse med betingelser i andra sammanhang. Vi överlever antagligen, snarare tillfälligt avbrott för aktiviter i vår lilla värld.

Det har varit stiltje i ordproduktionen för en stund, orsaker till detta finns det flera. Jag skall inte tråka ut er med dem.

Kan däremot konstatera att det även är annat som kommit av sig de senaste dagarna. Såsom den lokala cykelsäsongen. Den var på sin topp i söndags när egna och andras barn gick i spinn på gården. Årets första familjecykelutflykt avverkades medels besök vid Storsjöns strand. Och i tisdags genomfördes den årliga blocketaffären, ny trampmobil till den äldsta. Men då hade det redan gått överstyr, första provturen fick ske inomhus samt en fram-och-tillbaka- tur på parkeringen. Därefter har det som urartat helt . Det är rent av riktiga lössnöförhållanden i ett fjällområde nära dig. Kanhända bjuder kommande barnfria helg på en äktenskaplig skidutflykt.

Annat som tenderat att avstanna, alt inte starta om, är det där lilla sista i inomhusrenoveringen. Vi har fastnat i det där härliga liststadiet, det där allra sista. Men vi har en lista, på det stora hela vet vi vad som kvarstår, det gäller bara att börja slutföra.

Men naturligtvis finns det saker på andra sidan myntet, det som rullat på och pågår.
- Bra påsklitteratur, en modig Anders Paulrud; läs.
- Årets egentopptur Jengegietje-Jengejetneme samt Tjuolen innan lunch på påskdagen.
- Årets (med tre års fördröjning), grupputflykt i hemmafjällen. Bunnerstötar, bastubad och andra väsentligheter.
- Liv i livmodern.

Jag har tidigare skrivit små självömkande utlåtanden om att den här perioden av livet, mitt i livet sekvensen, är strikt reglerad av förvärvslivsrutiner, dagis- och skolhämtningar och tämligen moderata utsvävningar. På det stora hela en i överkant plikttrogen livsfas. Skulle kunna säga att det känns kvävande stundtals, men även eftersträvansvärt, någon slags struktur på det här schimära så kallade vuxenlivet.

För egentligen, som någon klok, äldre sommarpratare sa; vi är alla åldrar. Det handlar bara om graden av förträngning, vi är den där 3-åringen som kan själv, den osäkra niondeklassaren som avslutade grundskolåret med knytnävsslagsmål på självaste examensdagen, vi är den där tjugoåringen som ringer mamma när pengarna tar slut under alpskibumvistelsen, den där yrvakna 27-årsgymnasisten som upptäcker skriv- och litteraturvärlden och vi är i det där ruset på spårvagnen på väg från Mölndals sjukhus efter förstabarnfödseln (glömde kvar plånbok med körkort, använde pass som legitimation en tid och skaffade nytt körkort vid barnets femårsdag).

För det finns där, det där behovet av någon slags laglöshet, anarki light typ. Att klara sig utan en förarbevishandling är ett sådant uttryck och det finns andra. Upptäckte idag att jag är portad vid två av två möjliga bibliotek i centralorten. Jag försökte låna några böcker vid Mittuniversitets dito idag. Tog för givet att mitt lånekort behövde förnyas, men bibliotekarien upplyste mig om att kortet var spärrat på grund av en skuld på 252 kronor. Och detsamma gäller för länsbiblioteket där kan jag inte heller låna böcker på grund av en obetald skuld. På sistnämnda inrättning är det i och för sig lätt att komma runt reglementet genom att låna hustruns kort.

Och det här med bibliotekslån är lite av min akilleshäll, eller varför inte kalla det mitt i livet överlevnadsstrategi, jag är notorisk syndare avseende att lämna tillbaka lånade objekt i tid. Till Göteborgs biblioteksväsen har jag betalt åtskiliga hundralappar (utan min frus vetskap) på grund av för sent inlämnade böcker. Och som tur är har det lilla folkbiblioteket i hemkommunen inte några straffavgifter, om de hade det skulle hushållsekonomin påverkas kännbart.

Jag har kommit till den ålder där jämnåriga ägnar sig åt vasalopp, nattliga skridskolopp och andra åldersrelaterade så kallade kraftmätningar. Men en dag som denna glädjer jag mig åt att skida i TV-soffan, det ser blött och tungt ut där ute på myrarna.

Men nästa år då.

I snart en vecka har jag haft problem med syrabalansen i min gom, det förpestar min tillvaro. Inget smakar, inte ens den hemgjorda julklappskolan jag fann bakom böckerna i bokhyllan härom kvällen. Kolan är jag tvungen att äta ändå, annars gör någon annan det.

Tack alla farbröder, för det är mest gubbar gissar jag, som vid minsta snöfall ger sig ut på sina åldersstigna långbandare och drar upp fina skidspår i byarna häromkring. Hittils, den här säsongen, har jag provat Aspås, Ås, ÖSK, Spikbodarna och i eftermiddags en ny bekantskap i Aspåsnäset. Sistnämnda var en 7 kilometers slinga mellan snötyngda björksnår, granhägn och fursolitärer. En dag som denna blir till och med föryngringsytorna vackra och parklika.

Egentligen var planen att tävlingsmotionera i Östersund,
men motivation kom bort alternativt;
tävlingsmomentet ledde till att jag fegade ur.

Det är onekligen enklare att känna sig som en vinnare i ensligt byspår, där är chansen att flåsa förbi någon nyårslöftesmotionär betydligt större än om man ställer sig i ledet där på VM-stadion och antagligen blir omkörd av en hel drös före detta nästan landslagsåkare. Nåja, någon gång ska det bli av, jag lovar.

En nyårstidsiakttagelse;
hela familjen är alldeles tagna av allt långhelgsumgänge, det tar på krafterna att ta fart in i det nya. Det är som med julborden; vore kanske ide att sprida ut det över kalenderåret.

Men vid närmare eftertanke, alls icke.

Mer kusiner, mer hemmahosbesök, mer raketer, mer lego, mer skidspårsutflykter, mer choklad, mer ledighet, mer allt.

Idag fick jag den årliga symboliska presenten av min arbetsgivare,
en fin svart toppluva med firmanamnet broderat på kanten.
Om undertecknad och kollegor inte var alldeles överväldigade,
så var reaktionen hos treåringen översvallande,
han bedyrade att han kommer att ha den varje dag.

Att få är stort, att giva vidare är större.

En kort stund försökte jag hålla emot,
liksom sätta mig på tvären.
Intala mig att det bara innebar
besvär att kravla sig upp på vinden
för att leta reda på de där skeva,
antagligen trasiga traditionstyngda attributen.

Men jag kapitulerar,
mer adventsljus, ljusslingor, julpyssel och fönsterstjärnor.

Att Clas Ohlson dessutom saluförde en dublett till fjolårets adventssymbol,
torde räknas som ett mirakel i sig.

I realtid, på annan ort, i Osaka Japan riskerar Kallurar och andra brännskador på fotsulorna, på grund av 70-gradiga löparbanor. Det problemet brottas inte vi med för närvarande, här är problemet snarare det motsatta. Vid kvällens rullskidrunda, som för övrigt gav blodsmak i munnen, halkade stavens stålspets upprepade gånger på grund av nedkyld asfalt. En väsentlig skillnad mot sommarens solvärmda dito.

Och fjäll-vandrande-Ås-skolungdomar ligger antagligen, i realtid, och huttrar i sina tält eftersom årets första snö fallit i fjälltrakterna. Det talas om global uppvärmning, men jag vet inte. I juni, i samband med skolavslutning förevisade lokalbladet bilder, från Funäsdalen, på  sommarklädda barn med snö upp till anklarna. Och denna vecka när skolåret drar igång igen har, som sagt, den första snön fallit  i väster.

är lärorikt, allt annat vore en underutsaga.

Vardagslivet, yrkeslivet rusade igång denna höst, hur hantera budgetunderskott, att ta tag i, ta ansvar för sina förehavanden. Smekmånaden är över, typ.

Hemmalivet, egnahemsägandet ägnas åt offertbegäran hos lokala vitvaruhandlare, elektriker, snickare, rörmokare samt ventilationsproffs. Uppskjutet IKEA-försök skall ta tags i, på fredag.

Skolstart, storskolstart är något oerhört för en 6-årig flicka, stora förväntningar, önskan är att de ofrånkomliga besvikelserna inte kommer alltför tidigt. Entusiasm, en stund till får vi hoppas.

Och det där andra, egentiden och annat. Jodå så illa är det faktiskt inte, dryga fyra mils fjälljogg förra helgen lever jag länge på, förra veckans nyklätterklippafynd var ett riktigt fynd och helgens tröstlösa fiskeförsök kommer jag också suga på en stund.

Och litteraturen, höstens bokflod (Pohjanen, Sjölin, Lundgren, Malmsten, Birro etc.) det får vänta, det hinns.

helt i onödan,
mitt i natten slag för firefox och google;
jag är såld på deras användarvänlighet.

Blogg,
logg,
blogglogg,
loggblogg,
bloggjournal,
loggjournal,
bloggloggjournal,
bloggloggsjukjournal.

Det var inte tanken inledningsvis (om det nu fanns någon tanke), men delar av mitt bladdrande har ägnats åt självömkande journalskrivande. Grundläggande mänskligt behov antar jag, men hur man än vrider och vänder på det så vill jag påstå att vi fått vår tilldelade dos i vår, med råge.

Veckans summering:
a/ vattkoppor 1 person
b/ magsjuka 3 personer

Det finns en grundregel i mitt liv, som jag måste lära mig att hålla fast vid.

I allt övrigt kan det gärna få råda vild nihilism.

En regel som borde ha tillämpats tidigt i livet, det har blivit bättre med tiden, men inte bra.

 

Aldrig, aldrig låna andras egendom, i synnerhet inte skidor eller liknande faciliteter.

 

Illustreras, med all önskvärd tydlighet, nedan med ett talande dagsaktuellt exempel på hur det går om regelverket frångås det allra minsta. Långivaren kommer att få en flaska vin inom kort och påminnelse om riktlinjerna inför eventuella framtida felsteg. 

...senare är bredbandet inkopplat.