Alltså,
Internet är, som alla vet, ett eldorado för subkulturella ambitioner. Om du har någon form av avgränsat intresse så kan du med stor säkerhet hitta likar därute. Och för oss hängivna skrivbordsklättrare finns det oceaner av subversiva elektroniska avtryck att frossa i. Och under våren har det dessutom skett en kvalitativ förändring i den svenska ankdammen. Under flera år har jag med hyfsad kontinutet följt samtalen på diverse klätterelaterade forum. Det mesta som diskuteras där är ren och skär smörja, men mellan raderna sägs det faktiskt ett och annat av intresse. Och ibland kan det heta till ordentligt i debattrådarna, i synnerhet om det handlar om chipping eller graderingsspekulationer. På den gamla goda tiden, typ 2004 var det Göteborgsbaserade JUG som gällde, när den slocknade så har mycket av ordbajsandet flyttat över till BLOXC. Sedan finns det ett otal mer lokalt baserade meningsutbytesplatser, längs norrlandskusten har de minst sagt grabbiga och i många avseenden tröttsamma varianter. Hårda skoterpojkars tillhåll TKAK och luleklättrarnas version BORRBULT. På de sistnämnda är arga debatter om vad som skall definieras som förstabestigning frekvent samt klapp på ryggen för enskilda indivders prestationer. I övrigt finns det mer eller mindre levande disskusionstrådar på lokala klätterklubbars hemsidor och de får ni söka upp själva.
Sen finns naturligtvis några kommersiellt baserade samtalsrum som Utsidan och 8A. Och på den sistnämnda är det nog inte forumfunktionen som är grejen utan snarare deras rankingsystem som närmast kan liknas vid golfspelarnas scorecard. Detta har blivit en världssucce, nåja västerländsk Göteborgsbaserad hit åtminstone. Här kan du jämföra dig med lifestyle stjärnor från när och fjärran och deras nyhetsfunktion är riktigt bra om än lite sensationssökande av och till.
Men, och det var den kvalitativa förändringen jag ville komma till, på sistone har det även kommit fram en rad bloggar som paketerar budskapet betydligt mer välskrivet och nyanserat än ovanstående exempel. Och några av dem har även inslag av mer allmän karaktär, som ger en mer balanserad helhetsbild av personerna. Det bästa exemplet på detta är Jonas Wiklunds, numera Japanbaserade dagbok. Här blandas initierade egenupplevda klätterutflykter med diverse ämnen i en salig röra, men oftast av intresseväckande karaktär. En annan, betydligt färskare skapelse, är en annan medelålders mans betraktelser under den pågående Spanienutflykten. Här är det, än så länge, mer inriktat på rena klätterrapporter, men välskrivet och initierat. Mer attityd och nyhetsinriktad är Mälardalsbaserade Bruno. Mycket wannabe och kompisgängsdyrkan, men riktigt roande emellanåt och deras återkommande 8A-gnäll är faktikst kul.
Ett litet begränsat urval från den svenskspråkiga horisonten. Jag har betydligt sämre koll på andra, enligt Jonas finns det exempelvis ett otal japanska s.k. klätterbloggar, men de har jag begränsat utbyte av. Slänger dock med en skotte, Dave Macleod, han som klättrar 8c+ på egna säkringar. Han kan tydligen både klättra och skriva, i ett historiskt perspektiv är det väl inte alldeles unikt. Traditionellt har den alpina scenen bestått av högre stånds personer med många högskolepoäng eller motsvarande i meritförteckningen. Och berättandet, loggboksförandet har varit en viktig del av kulturen. En tradition som uppenbarligen har sina efterföljare idag också.
Det som är gemensamt för ovanstående textmakare är att de inte har någon kommersiell bas och som flera med mig innan påpekat borgar det för en väsentligt högre kvalite. Det finns en rad trista exempel därute, det är uppenbart att berättandet, rapporterandet bara är ett nödvändigt ont för många för att få tillgång till sponsorens finansiella stöd. Finns undantag dock och Peter Bosma, en Sveriges genom tiderna bästa klättare, är ett sådant. Hans reseberättelse från sin nyligen avslutade USA-tur är riktigt underhållande. Och det är storstilat att erkänna sina nederlag på det sett som han gör där. Det är lätt att vara bäst i Nordeuropeiska utmarker, en annan sak att prestera i storväggssammanhang, men han delar ödmjukt med sig av sina tillkortakommanden.
Ja, törs inte riktigt tänka tanken på hur mycken tid jag lagt på dessa utforskningar,
men som substitut för egna övningar är det kul, ibland åtminstone.
Och framledes skall jag även försöka gestalta en eller annan egenupplevd utflykt.
Lång-
Museichef Zipsane har säkert sina poänger, men han får gärna vänta till nästa sommar innan genomför sin slopa-semester-reform.
Nu åker vi till Långskog och sätter på oss på bänken under björken en stund.
Tes
Aftonbladet exemplifierar Baumans tes idag,
hittils har de skrivit ett otal artiklar angående vådan av för mycket vistelse i solsken,
det nya budet är att denna vistelse snarar skyddar oss från cancer än vice versa.
Rädsla
ny bok av min gamla favoritsociolog recenseras i dagens tidning,
och när Bauman uttalar sig är det alltid värt att lyssna.
Recensenten förundras över hur samtida den gamle lyckas vara och det är onekligen fascinerande att tänka sig en 82-åring som följer Big Brother med stort intresse och lyckas säga något klyftigt och allmängiltigt om det han ser. En av mina lärare i Göteborg, som besökte Bauman med jämna mellanrum, berättade ofta anekdoter om honom. Bland annat att hans stora intresse var dåliga amerikanska actionfilmer, som sågs med TV:n uppskruvad på högsta volym. Det var fullkomligt outhärdligt att vistas i samma rum.
Tema film
Sommartid är lika med filmvisning, ibland.
Emma odlar statistdrömmar och frotterar sig med filmmakare och -stjärnor på strandpromenaden. Vi får hålla till godo med Allentema här hemma.
För ett tag sedan såg vi hans näst senaste Match Point, förra veckan hyrde vi den senaste Scoop och i helgen råkade vi ramla in i 70-tals filmen Annie Hall.
Är inget Woodyfan sedan tidigare, tror att jag sett nån film innan men de har inte gjort något större intryck, och kan inte påstå att jag har blivit frälst nu heller. Men jag uppskattar de rappa ordväxlingarna och den underfundiga humorn. Kan rekommendera de senaste filmerna, Scoop var faktiskt riktigt rolig. En slags kriminalhistoria där en förvirrad gammal cynisk trollkarl, Allen själv, mot sin vilja dras in i en absurd mordhistoria där en ung journalisstudent (vacker kvinna naturligtvis, han har förkärlek för dem, både på filmduken och i verkliga livet) fått nys på sitt livs scoop. En nyligen död stjärnjournalist materialiseras i trollkarlens föreställning och tipsar om att den rike påläggskalven, den snygga killen antagligen är den gäckande Tarokortseriemöradaren. Mystiska mord, döda som går igen, kärlek över klassgränserna, enkla skämt och ett lyckligt slut, en lämplig sommarfilmskomposition, se.
Att Annie Hall fick fyra Oskar statyetter 1977, bl.a. för bästa film och bästa kvinnliga skådesplare, har jag svårare att förstå. Det var en ganska trist historia där en pratig Allen skulle gestalta urtypen för den intellektuella New York romantikern. Det var kanske ett vågat grepp under Kalla Krigsepoken där allt som inte var proamerikanskt misstänktes för otillåtna kommunistsamrören, exempelvis vänsterorienterade storstadsbor. Diane Keaton vägde dock upp det hela och var sympatisk uprising star, som trängde ut Allens abnorma ego. Och det är väl New York schablonen som är filmmakarens signum om jag förstått saken rätt. Och lite sugen blev man allt på att besöka T. B. Apple och göra romantiska höstutflykter i Central Park .
Lägger man ett genus- eller klassraster på hans filmer fångar man säkert upp ett och annat. Utifrån ovanstående filmer är det lätt att avfärda honom som en manschavuinist och överklassbracka, men det finns säkert annat. Han har med all säkerhet fångat den intellektuella medelklassens tillkortakommanden på ett eget och unikt vis. Och jag kan inte annat än imponeras av hans ihärdighet, enligt Wikis urval har han spottat ur sig och/eller deltagit i 43 filmer sedan debuten på 60-talet. Från 1972 innebär det minst en film per år, med undantag för 1974 och 1981, det har han i och för sig kompenserat med att klämma till med två filmer per år vid andra tillfällen. Onekligen något patologiskt över den meritförteckningen. Och det är tydligen en till på gång, därav strandhänget i Barna.
...äkta aggresivitet
Tre dagar till semester,
det känns å en sidan oöverstigligt å andra sidan helt fantastiskt.
24 timmars arbetstid är för mycket.
Men även; bara tre ynkna dagar.
Hyser högst orealistiska tankar om förestående ledighet, bara lättjefulla självgestaltningar.
Vila, läsa, skriva, motion, barnbad, fiske, campingleverne, jordgubbsskörd och annat i all oändlighet, 6 veckor åtminstone.
Men bävar, gruvar mig inför Rajastrand-insekts-frekvensen.
Den som inte utsatts för en norrländsk mygg-knott-broms-attack
vet inte vad verklig aggresivitet innebär.
Glad Midsommar!
men det är fortsatt ljusa,
ljusa nätter på dessa breddgrader.
Bara det är värt att fira med en yvig midsommargroddans.
Risk
Upptäckte att jag tidigare,
i februari nånting lovat att dela med mig av fler Simone Weil citat (och som ni har väntat),
det är på tiden för ett nytt:
"Risken hör till själens väsentliga behov. Frånvaron av risker ger upphov till ett slags leda som förlamar på ett annat sätt än rädslan, men i nästan lika hög grad. (- - -) Risken är en fara som framkallar en genomtänkt reaktion, det vill säga den överstiger inte människans andliga resurser till den grad att hon bryter samman under rädslan. I vissa fall ingår däri ett lekmoment; i andra fall, när en bestämd förpliktelse driver människan att ta en risk, utgör denna den högst tänkbara stimulans."
Inte en plädering för aktivt risktagande med dödsföraktande drag snarare det där modet, det där chanstagandet som krävs för att dricka den ekologiska mellanmjölken utan att kolla datumet först.
Ficktjuvar
I artikeln beskrivs, i punktform, även hur de s.k. ligorna arbetar. Och den andra punkten är intressant: "De söker sig till folkmängder, eller skapar trängsel." Med "De" avses ficktjuvarna antar jag och att De söker sig till folkmängder (sic!) låter rimligt, vad nu en folkmängd är, -samlingar eller stora grupper av människor torde vara mer korrekt benämning. Men det sistnämnda att tjuvarna själva skapar trängsel det ger ett helt nytt ljus över alla människor som rörde sig längs paradgatan Les Rambles. Det var alltså väl organiserade ligor som skapade detta flöde av människor. Sommarjournalistik när den är som bäst.
Jag
instämmer i museichef Zipsanes* analys,
med en reservation,
jag känner behov av att vila upp mig inför ledighet snarare än efter dito.
Allt, och då avses allt,
skall hinnas med innan,
vilket oundvikligen leder till motsatsen,
inget eller mycket lite blir utfört.
Antagligen ett ganska rimligt, väl inövat symptom.
En den-ljusa-årstiden-känsla som fångas väl av huskurspoeten Ylva Eggerhorn:
Sommar
Barnen har klättrat upp i pilträdet
och äter kalla plättar,
Inger målar fönster,
Georg slipar källardörren.
Värst vad alla lever.
Värst vad alla vill leva,
som om det vore alldeles självklart.
Medan mitt hjärta är ett svart hål,
som med stor ansträgning håller
världen ifrån sig.
För att den inte skall falla in
och förintas.
Poetens uppdrag är att förtydliga, dra till sin spets, ge oss insikt om att balansen mellan liv och annat är skör. Hon är bra på det Ylva, att blanda vardagliga iaktagelser med bråddjupa insikter. Som en introduktion till hennes författarskap rekommenderar jag hennes samlingsverk, "Ett hemligt tecken". Och det är poeten Eggerhorn jag gillar, har svårare för det skönlitterära, hennes stil och ärende passar bäst i den resonerande diktens form.
Och den enkla vetskapen, den levda erfarenheten säger att det räcker med några få dagars sommarlättja för att lämna de där enfaldiga förvärvssträvandena bakom sig en stund. Och i sommar ska ju den där storrödingen fångas, den där cykelturen cyklas, de där badutflykterna genomföras, de där stenbumlingarna klättras och de där urtrista andravåningen fönstren målas.
Och kvällens uppvisning, far och son i skira sommarklänningar, till övriga familjemedlemmars stora förnöjelse, visar att de enkla glädjeämnena inte är att förakta.
* Östersundsposten är stolta som tuppar över de journalistiska priser de lyckas vinna och försöker hävda sig som en av Sveriges modernaste tidningar. I detta ingår bl.a. stor satsning på Internettjänster och annat. Men jag vill påstå att deras hemsida är en av de sämre, stökig och trist layout och helt hopplöst att söka på gamla artiklar. Ovan nämnda debattartikel av Jamtlis chef Henrik Zipsane, skriven onsdag 15/6, lyckades jag inte hitta. Däremot hittade jag en krönika av kulturredaktör Nolervik som refererar till den eftersökta artikeln. Jag tror jag ska kontakta webredaktörn och förmedla ett och annat tips om användarvänlighet och annat.
Erinaceus europaeus
han/hon lät väl smaka av äppelbitarna vi bjöd på.
Enligt grannarna har hon/han bott länge i vårt kvarter,
men vi fick stifta bekantskap för första gången i april.
Nu återstår det bara att könsbestämma och namnge den lille lymmeln.
Odlingstålamod
och det var några ynkliga och sköra stackare,
enligt försäljaren dröjer det fem år till första skörden,
det är väl bara att sätta sig ner och vänta på att de nedre bönderna sköter sitt jobb antar jag.
Efterhandstips
Barcelona 2
Det kom en del annat emellan,
här kommer utlovad fortsättning för de närmast sörjande,
som om det finns några andra läsare här.
kompl. bilder kommer.
Dag 4
Dagen började med regn och ordentlig blåst, stormliknande, inte alls särskilt medelhavslikt. Jag och sonen trotsade detta och började dagen med den vid det här laget väl inövade brödinköparrundan. Båda konsumenterna var stolta som tuppar vid hemkomsten och kunde sedvanligt bjuda på goda frukosttillbehör. I det närmaste kvarteret fanns det åtminstone 3 eller 4 potentiella brödinhandlingslokaliteter. Den närmaste, tre portar bort var den finaste, ett modernt kvartersbageri som visste hur de skulle skylta med sina varor bakom stora inbjudande glasdörrar. Men min favoritbagare hade sitt kombinerade bageri och kafé några meter längre bort längs gågatan. Ett skönt litet sjabbigt hak som sålde bröd och kaffe med tilltugg. Morgonpubliken var blandad med företrädelsevis äldre stamgäster som inmundigade sitt dagliga morgonkaffe. Detsamma gällde eftermiddagens gäster vid de tre borden på uteserveringen, äldre människor som ivrigt debatterade dagens göromål och tycktes ha all tid i världen till sitt förfogande. Ett värdigt sätt att åldras vill jag påstå, hoppas att vi kan få leva någon uns av offentligt liv på ålderns höst, inte bara ägna oss åt eremitliknade övningar på någon fjällsluttning eller sitta och skrumpna bort på någon vårdinrättning. Lite annat också och gärna då kaféliv på någon spansk gågata.
Vi lämnade barnen och begav oss ut på shopping, en av vår tids främsta fritidssysselsättningar, som någon hävdade i lokaltidningen apropå byggandet av nya shoppingcentra i Åredalen. Vi gick inledningsvis till ett högst ordinärt köpcentrum med mestadels väligenkännliga varumärken. Jag irrade runt och inspekterade Carrefour, den spanska motsvarigheten till Coop Forum eller ICA Maxi, det var snarlikt. De hade bättre kaffemaskiner dock och det var på håret att jag inhandlade en ny espressobryggare med inbyggd kaffekvarn för 180 euro. Men därav blev intet och efter en stund begav vi oss ner till de centrala delarna av stan, Barcelonas kommersiella centrum, kvarteren kring Plaza Catalunya och Les Rambles.
En fascinerande stad där nytt och gammalt blandas sida vid sida, återigen den arkitekt-, konst- och historieintresserade har mycket att hämta i den här stan. Vindlande, smala gränder avlöser varandra och leder inte sällan fram till pittoreska torg framför kyrkor eller katedraler som har ett antal hundra år på nacken. Och många, många butiker fanns det och mycket människor förstås. Men aldrig så att det kändes obekvämt, visst finns det anledning att hålla reda på sina ägodelar och hålla i plånböcker och annat, men vi kände aldrig av några hotfulla situationer. Naiva turister antagligen, minns att jag blev bestulen på reskassan av tillsynes blida damer som ville sälja blommor till mig vid mitt förra Spanienbesök.
Några större fynd blev det kanske inte, men något enstaka klädetyg fick vi med hos hem. Noterade att det fanns ett enormt utbud av kvinno-, tjej-, flickkläder, men för mannen jag vet inte. Antingen var jag inte riktigt på hugget eller så föll inte utbudet mig i smaken, jag tyckte att det var lite tråkigt, lite gubbigt faktiskt. Mycket flådiga skjortor och relativt dyra så kallade finbyxor och -skor. Till slut köpte mig ett sommarlinne med små robotar på, barnen kommer åtminstone bli imponerade, var L:s kommentar.
Dag 5
Vi lämnade övrigt ressällskap på stranden och begav oss på en hela familjen upptäcktsfärd mot Tibidabo, en 542 m.ö.h. kulle strax väster om stan. Ännu en dag med nyttjande av den förträffliga lokaltrafiken, först tunnelbana från kommunikationsnavet Plaza del Catalanya till Avda Tibidabo därefter en blå gammal spårvagn som slingrar sig uppåt mellan flådiga bostadshus till starten av bergbanan som fraktade oss de sista höjdmeterna till topps. Någonstans på vägen fick framhjulet på barnvagnen nog, först lossnade det ner vi vinglade oss ner för en trappa till tunnelbanan, det fick god fart innan det tog stopp på vaden på en äldre herre. Inga större skador, men lite pinsamt var det allt. Och strax innan vi skulle kliva på bergbanan var det färdigt, ingen återvändo, hjulet slängdes i närmaste sopcontainer och det gick faktiskt att skjutsa barnet med bara tre hjul på vagnen också, även om det drog lite snett.
På toppen bjöds vi på en förträfflig utsikt över den urbana utbredningen, det blå havet, men även västerut där ett böljande landskap bredde ut sig och vid klart väder skall det även vara möjligt att se utlöpare av Pyrenéerna i norr. Utan tvekan ett hejarns utflyktsmål med både sakrala och profana inslag. På toppen har de placerat ett gammaldags tivoli med skön femtiotalsstämning och strax intill en vacker kyrka med en gigantisk Kristusstaty på taket som breder ut armarna över staden, tänk Rio de Janeiro. Och på den södra utlöparen av berget finns även en enorm TV-mast som byggdes inför OS 92, med restaurang och utsiktsbalkong.
Vi besökte inte TV-tornet, däremot tog vi oss en tur på det tidigsäsongs- och eftermiddagssömniga tivolit och gick ett varv i kyrkan. Vi tände ett elektroniskt ljus för farfar och T. blev övertygad om att han befann sig däruppe bland änglarna som var gestaltade i en vacker och oerhört detaljrik mosaik i taket i ett av kyrkorummets kor. Besök på tivolit där barnen åkte en snäll karusell, de fick i sakta mak rida på varsin häst några varv. Den yngste, som dagarna i ända tjatade om vilka motorcyklar och andra motorburna fordon som han skulle åka jättefort med, blev lite skrajsen och började gråta och önskade att färden snart skulle vara över.
Tivolit var ett eget kapitel, en viss klasskillnad mot de ambulerande, skräniga kollegorna som kuskar runt i Sverige sommartid. Tydligen startade de sin verksamhet för drygt hundra år sedan och de hade fina åkattraktioner, ganska maffiga saker, bl.a. någon slags hävstångsgunga som tydligen invigdes på 20-talet cirka. Men det finaste var läget själva parken låg i tre etage precis på kanten av berget med fin och luftig utsikt över staden.
Dag 6
Sista dagen på vår Spanienutflykt, trodde vi ja, tiden går fort när man har mycket att hinna med. Dagens utflyktsmål var Montserrat en naturpark (natural park) med ett anrikt gammalt kloster 40 kilometer inåt landet från Barcelona räknat. Jag hade hört namnet innan, tror att jag läst någon artikel i Bergsport för ett antal år sedan. Minns att de beskrev dramatiska bergsformationer och skräckblandade upplevelser när artikelförfattaren skulle ta sig upp för ett av dessa klipptorn. Och om jag förstått saken rätt är även platsen och i synnerhet klostret en viktig symbol för den katalanska befolkningen och det är tydligen svårt att finna en katalan som aldrig besökt platsen.
Att resa med barn är karaktärsdanande, det tar på krafterna, men det ger även andra upplevelser. T. hyser för närvarande en stor fascination för alla motorburna fordon och det gröna tåget, bergbanan som tog oss den sista biten upp till klostret har varit på tal många gånger sedan dess. Och barnens största upplevelse, i entusiasm räknat, var ett regnvattenrör framför klosterkyrkan. Där det gick att sticka in pinnar, rulla igenom stenar och ropa till varandra. Det tog några dagar, men efter ett tag så hittade de varandra, upptäckte att de kunde leka tillsammans. På hemmaplan finns det inte riktigt tid för sådant och andra lekkamrater kommer emellan. Men det var skönt att vi var fler, inte bara föräldrarna, skönt att det fanns fler händer stundtals det blev intensiva och långa dagar.
Men nu går jag händelserna i förväg, på tågstationen köpte vi en paketbiljett som inkluderade tågresa t.o.r. och biljetter till bergbanorna samt linbana. Det blev en tidig avfärd eftersom vi siktat in oss på 09.36 tåget. Till en början färdas vi igenom stadens tunnelbanesystem, men efter några kilometer kom vi ut i ljuset och färdades genom storstadens förorter. Hyreskaserner, industrimark och stormarknadskomplex bredde ut sig i omgivningarna, inte helt olikt utmarkerna kring svenska städer. På banvallarna, insprängda mellan vägarnas och järnvägsspårens viadukter, är frodiga odlingslotter utspridda, majsfält, citron- och apelsinlunder, grönsaksland det är inte utan att en jämtländsk hobbyodlare blir avundsjuk över möjligheterna här. Antar att även en och annan stressad storstadsbo på dessa breddgrader känner glädje och vila via odlandets långsamma vedermödor.
Snart lämnade vi staden bakom oss och kom in i mer lantliga och kuperade områden. Och ganska snart kunde vi se Montserrats taggiga toppar i horisonten. Vi bytte tåg för att åka den sista biten med bergbanan Cremallera de Montserrat, upp mellan svindlande klippväggar och torn som omgärdar dagens utflyktsmål. Rälsen slingrar sig upp, fastnaglade på en smal klipphylla längs ostsidan av berget. Bergsområdets högsta topp är St. Jerome 1236 m.ö.h. Klipporna och topparna i området är väldigt säregna och bildar lustiga formationer som nästan ser människogjorda ut, de består av konglomerat, vilket särskiljer dem från andra berg i området. Det ser ut som om en massa småstenar staplats på varandra och stelnat. Liknande bergart finns i Trondheimsområdet, men de klipporna kommer inte i närheten av de formationer som fanns här. Om jag inte minns helt fel så brukar klätterberättelser från det här området förtälja att till en början känns som om alla handgrepp skall lossna när man tar i dem. Efter ett tag vänjer man sig nog, men som L. påtalar - de ser nästan konstgjorda ut. Det måste vara en surrealistisk känsla att klättra uppför någon av alla dessa torn.
Snart var vi framme vid själva klosterbyggnaden, 725 m.ö.h., och det var onekligen en spektakulär inramning för klostret. Och som guideboken förtäljer är det en välbesökt plats vi kommer till, få munkar men många turister. Vi börjar vårt besök i restaurangen under den stora klosterkyrkan, det märks att de är vana att ta emot stora grupper här, det är faktiskt lite Finlandsfärjekaraktär över stället, bättre arkitektur, godare kaffe, bättre mat och maffigare omgivningar dock. Men det är uppenbart att kommuniteten begripit det här med upplevelseturism, hemkokt likör, choklad och nötter, honung samt katolsk kitsch är grejen här. Den svarta madonnan såldes i ett otal storlekar jämte radband, kors och ett otal cd-skivor med inspelningar av klostrets berömda pojkkör.
Och förutom för att uppleva frisk bergsluft och vackra omgivningar är ett besök i basilikan och en titt på den berömda statyn målet för många pilgrimer här. Den svarta madonnan, La Moreneta, föreställer Maria med Jesusbarnet sittande i knäet, enligt legenden hittades bilden på madonnan av några herdebarn år 880. Själva statyn kom till på 1100-talet och fick sin helgonstatus av påven Leo XIII år 1881. Katoliker tycks gilla sådana här legender och lite häftigt är det ju att människor vallfärdat till platsen i över tusen år. För den skull var det lite svårt att bli riktigt hänförd när vi fick skynda genom den ståtliga kyrkans kapell för att få en glimt av och snudda vid Marias hand. Många turister var det och det var få som respekterade foto- och filmförbudet i kyrkan och svärfars suddiga kort på madonnan, taget från höften, var faktiskt inget vidare. Det hade antagligen varit bättre att lyda munkarnas råd och köpa ett fint fyrfärgskort i den välfyllda souvenirbutiken. Och inte blev saken bättre av att vi hade en skolklass skräniga 12-åringar efter oss . Nu är jag kritisk i överkant, klostret och basilikan är väl värt ett besök och jag kan tänka mig att pojkkörens välljud är en stor upplevelse, som vi inte hann med vid vårt besök. Och att gå genom Mariagången i skymningsljus och känna lukten av och se skimret från alla tända ljus är antagligen en fin upplevelse.
Men som de skandinaviska naturromantiker vi är och eftersom vi hade med oss föräldrar och barn med spring i benen så siktade vi snabbt in oss på nästa bergbana, som tog oss drygt 200 höjdmeter högre upp för ett besök vid tusen år gamla eremitage, Sant Joans kapell och vandring på slingriga bergsstigar. Vid bergbanas toppstation, Pla de les Taràntules, ges en fin utsikt över de centrala delarna av klosterbyggnaderna och det var riktigt skönt att lämna den slamrande handelsplatsen bakom sig en stund. Skolklassens skrän hördes ända upp, men det lämnade vi fort bakom oss när vi påbörjade den enkla, men mycket fina vandringen mot det lilla bergskapellet. Själva kappellet har bara en drygt hundraårig historia och var tyvärr ganska förfallet, men strax ovanför fanns det lämningar av drygt tusen år gamla s.k. eremitage. I grottor längs klippkanten finns lämningar av tak och väggar och det är imponerande hur de lyckades få till boplatser här uppe. Men en fantastisk utsikt med fri sikt mot bergsområdet sydostliga utlöpare och Medelhavets blånad hade de onekligen.
Det var en varm dag och barnen blev snart trötta och hungriga och det blev dags att ta sig ner igen. Vi skickade barnen med de andra, för nedfärd med nämnda bergbana, själva passade vi på att ta stigen ner mellan klipptornen. En vandring som återkallade minnen från vår förra medelhavsutflykt, Korsika den gången, men dofterna och växtligheten var densamma. Manshöga Rosmarinbuskar, vildvuxen timjan och andra örter korsade vår väg och alltför snart var vi nere i civilisationen igen. Utflykten avslutades med ytterliggare besök i restaurangen för en rimlig summa fick vi smaka katalansk husmanskost, botifara (fläskkorv), friterad bläckfisk, ungsbakade grönsaker, bönstuvning, rostad kyckling och kylskåpskallt rödvin. Slutligen inväntade trötta resenärer tålmodigt den gamla linbanan, enligt anslag konstruerades den i Leipzig 1930, för hastig och lyckosam nedfärd. Jag har förståelse för att denna plats har en stor betydelse i den katalanska folksjälen, en vacker och mångfacceterad plats som jag gärna besöker igen.
Sammanfattningsvis:
- Ja då, vi tog fel på dag eller mer korrekt vi hade missat att läsa på våra biljetter och åkte till flygplatsen och checkade in en dag för tidigt. Misstaget upptäcktes när vi skulle gå igenom gaten ut till flygplanet. T. blev förtvivlad, men vi fick snällt vända åter till stan och stanna en natt extra. Mer shopping och mer god mat.
- Återvänder gärna till staden, mindre hetsigt turistande då tror jag. Första gången besök inbjuder till mycket aktiviteter, det var inte utan att vi blev lite trötta efter allt vandrande och åkande. Skulle gärna hyra en bil också och åka norrut längs kusten och gärna en sväng uppåt Pyrenéerna också.
- Bra boende, bra lokalkännedom, tack Emma, bra ressällskap, bra barnhjälp, bra barn och god mat.
- Största skräckupplevelsen var nog landningen i Trondheim på vägen hem. Det blåste friskt över fjorden och det kändes som kaptenen var på väg att doppa ena vingen i havet.