nilsfredrik

Arbetsdagarna är insiktsrika och det är oftast de där parenteserna, oväsentligheterna som är kärnan.

Vid eftermiddagens sammanträde angående avtalsförfattande om vuxenutbildning kom det över mig, ett sånt där existensiellt bråddjup. En ofrånkomligt faktum som Du försöker värja dig emot, men Du inser snabbt att alla försök är verkningslösa.

Förra helgen besökte jag och dottern några köptempel vid östkusten. Och som en ren impulshandling, som någon slags belöning för utfört shoppande (samtida logik där vi belönar(dövar?) oss själva) köpte jag mig ett par snidiga promenadskor. Som om det var högsta prioritet, ändock mäkta stolt. Ett par svarta Nike trailskor, tillräckligt casual för att kunna nyttjas till vardags, i det grå kommunaltjänstemannavärvet. Lite lagom fräcka med grova dubbar som antagligen skall vittna om att ägaren egentligen, i verkliga livet, ägnar sig åt helt andra mer fartfyllda aktiviteter.

Insikten då, jo vid nämnda sammanträde konstaterade jag att män i medelåldern och övre medelåldern med förkärlek bär, ja just det snidiga svarta promendaskor. Det är ett faktum, se er omkring ska ni få se. Men, och det är det halmstrået jag försöker hålla fast vid, jag har ännu inte köpt ett par skor i svart skinn alternativt skinnimitation, där någonstans går gränsen.

att jag under kvällens lopp knutit samman ett av Jämtlands stiligaste boulderproblem, på min finfina hemmaklippa vid Kattstrupeforsen, en brant historia som ändar med en lurig dynamisk övning.

Nu är i och för sig risken stor att det senast utförda upplevs som bästa-någonsin-hittils, men den här gången misstar jag mig inte det är jag fullständigt övertygad om (dessutom fick jag i uppdrag av min chef, vid medarbetarsamtalet häromdagen, att inte överanvända vaga mellanord i stil med "kanske", "eventuellt" o.s.v.. Jag är i full färd med tränandet).

Till ovanstående kan läggas att jag träffat ett alldeles färskt syskonbarn, nedmonterat en bärande vägg mellan kök och vardagsrum samt ställt ut ett komplett kök för försäljning på Blocket.se. Ganska hyfsat för att vara en ordinär septembertorsdag, vill jag påstå.

Vi såg Von Triers senaste film i helgen, en svart komedi som handlade om ett IT-företag på dekis, med en chef som hade monstruös konflikträdsla. Minst sagt pinsamma förvecklingar i god The Office anda, men med finess.

En bagatell där regissören leker med genrens konventioner, men jag vet inte jag hyser någon slags hatkärlek till den där dansken. Han är lite läskig på något vis, men att han kan göra film därom råder inga tvivel och den här gången slapp man våndas över de offerscener som annars är ett signum för hans filmer.

Besökte Dorotea kommun för några veckor sedan,
begravning och släktgårdsbesök.
Dylika bestyr berör, resulterade i nedanstående kvasislutsatser, håll till godo.

 

Den som läst Sara Lidmans västerbottensskildringar, Linnea Fjällstedts nybyggarberättelser från Vilhelmina socken eller varför inte Bernard Nordhs fjällromantiska äventyrshistorier, vet att livet i det norrländska inlandet inte var någon dans på rosor i början av 1900-talet. Otaliga var de umbäranden som människorna i dessa bygder fick genomlida. Och ett besök i småbyarna i norra Jämtland och södra Lappland vittnar om detta än idag. Vid varje besök i Rajastrand, en liten by vid vägs ände på gränsen mellan skog och fjäll, påminns jag om detta. Det är en del av Sverige som Reinfeldt med flera antagligen glömt alternativt aldrig har haft eller kommer att få vetskap om. Byn är mest känd för, ja vadå? Inte mycket skulle man nog kunna påstå, ja Rajarycket förstås, den årliga påskpimpeltävlingen på Lillrajans is, men mycket mer är det nog inte.

Bygderna har varit bebodda i knappa 200 år. Och för närvarande präglas de inte av expansion direkt, det är som om högkonjunkturens virvelvindar missar dessa utmarker, än en gång. Men det fanns faktiskt en tid när hjulen snurrade lite snabbare i dessa bygder också, dess liturgi och symbolik kan liknas vid den roll som dikningen av myrmarker och Jernbanans byggnation spelar i Lidmans epos. Här uppe handlade dock storsvenskens koloniseringsiver om torrläggande av forssträckor för att beredda mark för dammbyggnationer av stora mått. Vattenkraftsutbyggnaden i dessa fjällnära trakter var den tid då moderniteten kom till byn, arbetstillfällen skapades, infrastrukturen utvecklades genom att väg- och telenät skapades, men samtidigt utarmning av otaliga oåterkalleliga naturvärden.

Trots att jag aldrig hört eller för den delen sett forssträckan som sammanband Stor- och Lillrajan kan jag sörja dess bortgång, dess strypta flöde. Kvarnen vid Storåns utflöde var antagligen ett spännande besöksmål för Nilssonsbarnen och tydligen ska det även varit ett fint sportfiskevatten då det begav sig. På 50-talet påbörjades, vad som närmats kan kallas en revolution, otaliga dammprojekt häruppe. De var starkt präglade av dåtidens framstegsoptimism, minns att jag hörde ett radioprogram där de beskrev långtgånga planer på att vända flödet på flera norrländska älvar, liksom tippa över dem mot Norge för att öka elproduktionskapaciteten. Stalin höll tydligen på med sådana projekt när det begav sig och svenska statsingenjörer ville väl inte vara sämre antar jag.

Men det finns många vittnesbörd om att dammbyggaråren var ljusa år i bygderna. Plötsligt hände det något, inflyttning och expansion, den arbetsföra befolkningen anställdes till löner som aldrig skådats i det magra jord- och skogsbruk som stått till buds tidigare. Men resultatet, konsekvenserna, jag stämmer in i debattörernas vädjan om att något, något mera borde gå tillbaka till elproducent- och råvarubygderna i norr. För nog har skövlingen av skog och vattendrag lämnat utarmade bygder bakom sig. När moderniteten kom, försvann människorna skulle man kunna säga om man förenklar det hela lite. För att ta ett närliggande exempel så kan jag konstatera att merparten av ättlingarna från Kvarnberget har sina bopålar i Mälardalen snarare än Tåsjödalen (och som en liten vink ser jag att rättstavningsprogrammet accepterar Mälardalen men sätter rödmarkering under sin nordligare broder).

Och kanske är det så att kultiveringen av det norrländska inlandet bara blir en historisk parentes. Många är de samhällen, byar och bosättningar som har eller kommer att somna in. På sin höjd kommer de att förbli rekreationsområden för välbärgade kust- och stadsbor som kommer på besök några få veckor per år. Men nog vilar det något sorgesamt, dystopiskt över den framtidsvisionen, för det är onekligen något kittlande med all denna vildmark, dessa rikedomar. Men att bosätta sig där, det är något helt annat, inte tänkbart för de allra flesta. Men det finns undantag, ishotellet i Jukkasjärvi är väl det vanligaste exemplet, driftiga entreprenörer som vågar sig ut i obygden. Som anpassar sig till de rådande omständigheterna och hittar flera födkrokar och lever fullt rimliga liv. Men faktum kvarstår, spåren efter 1900-talets koloniseringsambitioner finns på nära håll och dess verkningar fortgår än idag. Och det är få som axlar a´Saras och Linneas livslånga debatt- och kampvilja.

alla Ö-viksbor (och andra) var på IKEA för att konsumera inredningsartiklar i lördags.
På köksavdelningen svettades personalen ymningt,
men vi fick med oss merparten av skåpen hem,
nu är det liksom bara ihopsättningen kvar.