Ny tid
Nu lägger jag ner den här dagboken den har gjort sitt, haft sin tid, fyllt sin funktion, varit ändamålsenlig, haft sin läsekrets - undersökningen är avklarad. Det är, så att säga, dags att gå vidare.
Nytt försök, smalare inriktning, avgränsning se här.
Förtydligande: (för att även mödrar skall förstå) för att komma till den nya bloggen och adressen, klicka på ordet "här" ovan.
Nytt försök, smalare inriktning, avgränsning se här.
Förtydligande: (för att även mödrar skall förstå) för att komma till den nya bloggen och adressen, klicka på ordet "här" ovan.
tillfällig rapport
Vid liv, värme, nationalsdagsfirande i fjällbäck förestår, hoppas på napplycka, kamrater siktar på skidtur, jag ids inte, impulsinköp, mycket nöjd, lite skamsen dock, återkommer.
Nästan färdig med A Paulrud, bäst på slutet, när det var på liv och död. Rent gubbsjuk på vägen dit.
Nästan färdig med A Paulrud, bäst på slutet, när det var på liv och död. Rent gubbsjuk på vägen dit.
norra hemisfären betingelser
Vet inte om det är min tänkta utomhusklättersäsong, barnen eller sparrisplantorna i odlingslotten som far mest illa (alt skrivning: som drabbas mest av det tillfälliga avbrottet) för närvarande, men allstå en decimeter snö i mitten av maj där någonstans går ju gränsen ändå.
Vid närmare eftertanke så stryker vi far illa, illa valt uttryck i jämförelse med betingelser i andra sammanhang. Vi överlever antagligen, snarare tillfälligt avbrott för aktiviter i vår lilla värld.
Vid närmare eftertanke så stryker vi far illa, illa valt uttryck i jämförelse med betingelser i andra sammanhang. Vi överlever antagligen, snarare tillfälligt avbrott för aktiviter i vår lilla värld.
Glad som en citron
Att bli lika fri (i tanken) som Anders Paulrud, det skulle kunna vara ett mål att sikta mot. Jag gör ett försök. Eller åtminstone våga (kunna) beskriva, gestalta livet som han gjorde. En, per definition, modig människa.
Kustbesök med matmersmak
Vi går vidare på mattemat. Jag har tillbringat dagen med ett jobbrelaterat besök på östkusten, i min födelseort som lite ödmjukt försöker lansera sig som "Norrlands huvudstad". Vi får väl se hur den satsningen lyckas. Kan dock tänkas att en sådan attityd skulle kunna späda på latenta kust-inland spänningar.
Nu var det inte regionalpolitisk strategi som jag tänkte avhandla, nej mat var ämnet för dagen. Min nuvarande hemstad, centralorten i Jämtland, har utvecklats avsevärt de senaste åren angående variationen av näringsidkare. Men vad som slog mig idag var att det tydligen krävs en lite större stad för att få till det där lilla extra. I Östersund har vi några riktigt bra nationsrelaterade restauranger; indisk, turkisk, thailändska, japansk, kinesiska and so on. Gemensamt för dessa är att de inte direkt är billiga, på de flesta ställen måste du hosta upp en bra bit över hundra kronor för att få en tallrik.
Till den tilltänkta huvudstaden; vid lunchtid råkade jag av en slump kliva in i, vad jag trodde var en ordinär korvmoj (det var många blåklädda män där), men som visade vara ett thailändskt snabbmathak. En stor välsmakande woklåda för 40 kronor. Att jag blev tvungen att slänga merparten, var inte tillredarens fel, snarare att klockan på min mobil var 10 minuter efter frökens ur.
Och innan jag klev på hemfärdståget letade jag upp stadens ena sushibar. För 75 kr salufördes en skål traditionell soppa, en rejäl portion rå fisk samt mindre välsmakande the. När jag skulle betala visade det sig att affärsinnehavaren inte accepterade korttransaktion, här var det cash som gällde. Av den varan hade jag bara 60. Jag gjorde ett misslyckat prutningsförsök, som svar fick jag att jag var tvungen att betala resterande vid nästa besök. Jag angav att det nog kunde dröja, men det spelade ingen roll påstod han och om jag inte kom eller råkade glömma bort min skuld var det av mindre vikt.
Sammanfattningsvis; dessa anekdotiska händelser skapade onekligen mervärde och kanhända lägger jag en röst på, om tillfälle gives, den blivande residensstaden
Nu var det inte regionalpolitisk strategi som jag tänkte avhandla, nej mat var ämnet för dagen. Min nuvarande hemstad, centralorten i Jämtland, har utvecklats avsevärt de senaste åren angående variationen av näringsidkare. Men vad som slog mig idag var att det tydligen krävs en lite större stad för att få till det där lilla extra. I Östersund har vi några riktigt bra nationsrelaterade restauranger; indisk, turkisk, thailändska, japansk, kinesiska and so on. Gemensamt för dessa är att de inte direkt är billiga, på de flesta ställen måste du hosta upp en bra bit över hundra kronor för att få en tallrik.
Till den tilltänkta huvudstaden; vid lunchtid råkade jag av en slump kliva in i, vad jag trodde var en ordinär korvmoj (det var många blåklädda män där), men som visade vara ett thailändskt snabbmathak. En stor välsmakande woklåda för 40 kronor. Att jag blev tvungen att slänga merparten, var inte tillredarens fel, snarare att klockan på min mobil var 10 minuter efter frökens ur.
Och innan jag klev på hemfärdståget letade jag upp stadens ena sushibar. För 75 kr salufördes en skål traditionell soppa, en rejäl portion rå fisk samt mindre välsmakande the. När jag skulle betala visade det sig att affärsinnehavaren inte accepterade korttransaktion, här var det cash som gällde. Av den varan hade jag bara 60. Jag gjorde ett misslyckat prutningsförsök, som svar fick jag att jag var tvungen att betala resterande vid nästa besök. Jag angav att det nog kunde dröja, men det spelade ingen roll påstod han och om jag inte kom eller råkade glömma bort min skuld var det av mindre vikt.
Sammanfattningsvis; dessa anekdotiska händelser skapade onekligen mervärde och kanhända lägger jag en röst på, om tillfälle gives, den blivande residensstaden
Ankdammsdeltagande
Det kan vara av vikt att lära sig skilja mellan samhällelig struktur och individ, faktum och problem, fakta och tolkning o.s.v. Förstnämnda i angivna dikotomier är sällan mödan värt att ägna något(n) större förändringsengagemang eller -strid. Dylika projekt brukar vara ganska tröstlösa, åtminstone ur den enskilde människans perspektiv.
Nu till mitt något långsökta exempel; ett faktum är att den ena lokaltidningens kulturredaktör ofta, alltför ofta häver ur sig de mest häpnandsväckande utsagorna. Inte sällan i papperstidningen, än frekventare i sin blogg. Gärna personangrepp på lokala kollegor i kultursfären, men även av mer nationell karaktär. Stimulerar onekligen den lokala debattankdammen, men någon måtta får det väl ändå vara. Egentligen är han ju en bra skribent där de lokalhistoriska nedslagen ofta är underhållande, initierade och egensinniga. Ett bra exempel är hans beskrivning av barndomens egenupplevda skottdrama i Hissmofors (berättelsen finns bl.a. på hans blogg, sök på "polis" så hittar ni ett par versioner).
Men åter till faktumet, naturligtvis kan jag inte låta bli att följa det hela och tidigt lovade jag att inte kommentera, debattera, nedlåta mig till att delta. Men sådana principer är till för att brytas och häromveckan rann soppskålen över. När Nolervik avfärdat både Ekmans och Noréns livsverk med en handviftning kunde jag tydligen inte bärga mig. När han dessutom ogenerat erkände att han knappt läst eller bevittnat något av författarnas verk hade han ramlat av banan för en bra stund sedan.
Att min kommentar råkade hamna i lördagens papperstidning höjde den personliga endorfinnivån (antagligen var det bara jag och en nitisk läsare i Alsen som upptäckte detta). Men att jag stavat fel på den ryska författarens namn var ändock mindre smickrande. Mersmak för att delta, men nästa gång får det bli någon problembaserad disciplin.
Nu till mitt något långsökta exempel; ett faktum är att den ena lokaltidningens kulturredaktör ofta, alltför ofta häver ur sig de mest häpnandsväckande utsagorna. Inte sällan i papperstidningen, än frekventare i sin blogg. Gärna personangrepp på lokala kollegor i kultursfären, men även av mer nationell karaktär. Stimulerar onekligen den lokala debattankdammen, men någon måtta får det väl ändå vara. Egentligen är han ju en bra skribent där de lokalhistoriska nedslagen ofta är underhållande, initierade och egensinniga. Ett bra exempel är hans beskrivning av barndomens egenupplevda skottdrama i Hissmofors (berättelsen finns bl.a. på hans blogg, sök på "polis" så hittar ni ett par versioner).
Men åter till faktumet, naturligtvis kan jag inte låta bli att följa det hela och tidigt lovade jag att inte kommentera, debattera, nedlåta mig till att delta. Men sådana principer är till för att brytas och häromveckan rann soppskålen över. När Nolervik avfärdat både Ekmans och Noréns livsverk med en handviftning kunde jag tydligen inte bärga mig. När han dessutom ogenerat erkände att han knappt läst eller bevittnat något av författarnas verk hade han ramlat av banan för en bra stund sedan.
Att min kommentar råkade hamna i lördagens papperstidning höjde den personliga endorfinnivån (antagligen var det bara jag och en nitisk läsare i Alsen som upptäckte detta). Men att jag stavat fel på den ryska författarens namn var ändock mindre smickrande. Mersmak för att delta, men nästa gång får det bli någon problembaserad disciplin.
Vardaglig matresa
Årets första färska sparris är tillagad och förtärd, den smakade utmärkt med Dijonvinägrette, ägg, stenbitsrom, potatis och laxfile från Bruksvallarnas rökeri.
Ja nu var det inte de egenodlade plantorna som skördades. Det dröjer ytterligare några år tills dess. Nej vid närmare granskning visade det sig att sparrisen kom från Peru, senapen från Frankrike, fiskäggen från Tyskland och Bruksvallslaxen var tydligen odlad i Chile. Men äggen då? De var åtminstone packade i Valne, men var hönan genomlevt sina dagar stod inte på förpackningen. Potatisen var iallafall odlad i Jämtland.
Vad jag i min enfald trodde var en någorlunda närproducerad tillrättning visade sig vara allt annat än lokal, snarare global.
Ja nu var det inte de egenodlade plantorna som skördades. Det dröjer ytterligare några år tills dess. Nej vid närmare granskning visade det sig att sparrisen kom från Peru, senapen från Frankrike, fiskäggen från Tyskland och Bruksvallslaxen var tydligen odlad i Chile. Men äggen då? De var åtminstone packade i Valne, men var hönan genomlevt sina dagar stod inte på förpackningen. Potatisen var iallafall odlad i Jämtland.
Vad jag i min enfald trodde var en någorlunda närproducerad tillrättning visade sig vara allt annat än lokal, snarare global.
Snyggt avslut
Nu är den, så att säga, avklarad. Vintersäsongen alltså. På de här breddgraderna var den osedvanligt långdragen i år. Ett stadigt snötäcke från november till för ett par veckor sedan, utan tvekan en rad höjdpunkter men även kraftkrävande inslag. Att klä på barnen enligt lager på lager principen exempelvis.
Tanken var att få ett bra slut på det medels en sista skidtur i helgen, därav blev intet, främst beroende på en ihärdig förkylning och febersession med oroväckande tryck kring bihålorna. Alvedonkur gjorde det hela någorlunda uthärdligt. Den enda som rikigt tog chansen var fyraåringen som krönte säsongen med ett antal åk i Borgafjälls barnbacke den 2 maj. Stolt som en hel tupptrupp när han klarade av att fånga liftbygeln alldeles själv och vågade sig på att skida över en vattenpöl mitt i backen. Ett värdigt bokslut.
Tanken var att få ett bra slut på det medels en sista skidtur i helgen, därav blev intet, främst beroende på en ihärdig förkylning och febersession med oroväckande tryck kring bihålorna. Alvedonkur gjorde det hela någorlunda uthärdligt. Den enda som rikigt tog chansen var fyraåringen som krönte säsongen med ett antal åk i Borgafjälls barnbacke den 2 maj. Stolt som en hel tupptrupp när han klarade av att fånga liftbygeln alldeles själv och vågade sig på att skida över en vattenpöl mitt i backen. Ett värdigt bokslut.
boktips
Tänkte skriva om litteratur och sorg, återkommer till det.
Ägnade onsdagsnatten åt, vad jag inledningsvis trodde var en uteslutande sorgesam historia, men som visade sig vara ett skimrande faderspoträtt. Nåja det var inte direkt något muntert leverne som beskrevs men det var gjort med stor ömhet och kärlek. Författaren är i stort sett jämngammal med mig, men en minst sagt annorledes startsträcka på livet. Dagens boktips är således Åsa Linderborgs debut Mig äger ingen.
Ägnade onsdagsnatten åt, vad jag inledningsvis trodde var en uteslutande sorgesam historia, men som visade sig vara ett skimrande faderspoträtt. Nåja det var inte direkt något muntert leverne som beskrevs men det var gjort med stor ömhet och kärlek. Författaren är i stort sett jämngammal med mig, men en minst sagt annorledes startsträcka på livet. Dagens boktips är således Åsa Linderborgs debut Mig äger ingen.
way south
I eftermiddags sken solen ett ögonblick,
plötsligt såg vi varandra igen, kunde andas lite lättare.
Fyraåringens födelsedagsstödhjul monterades, det första varvet runt gården avverkades.
Därefter hittade jag några rader jag antecknat den 16:e februari. Och jag säger som någon uppburen författare formulerade det; ibland (oftast det motsatta) kan det vara glädjande att återvända till något eget för att konstatera att det var värst vad jag kan då. Jag är nog inte så efter ändå, jag har mina epizoiska ögonblick, också.
Ett så kallat barndomsminne:
plötsligt såg vi varandra igen, kunde andas lite lättare.
Fyraåringens födelsedagsstödhjul monterades, det första varvet runt gården avverkades.
Därefter hittade jag några rader jag antecknat den 16:e februari. Och jag säger som någon uppburen författare formulerade det; ibland (oftast det motsatta) kan det vara glädjande att återvända till något eget för att konstatera att det var värst vad jag kan då. Jag är nog inte så efter ändå, jag har mina epizoiska ögonblick, också.
Ett så kallat barndomsminne:
Minns att vi bodde i en container-plåt-liknade bostad, litet men innerligt.
Minns att jag gillade motionsspåret runt slottsägornas utmarker.
Minns att jag och en nybliven kamrat paddlade till en liten kobbe och övernattade i tält. Det var storstilat.
Minns att vi skrinnade på Mälarens tillfälliga, blanka is.
Minns att jag trampade med utförsåkningsskidor uppför kallhyget bakom containerbyggnaden. Ett första-gången-någonsin-åk?
Minns att en skogsbrand nästan fick makt över skogsområdet, att rådiga folkhögskoleelever hjälteförklarades.
Minns att jag, på egen hand, tog bussen till Ekerö centrum, bytte för att ta mig till Brommaplan och därefter tunnelbana till Fridhemsplan för ett besök på Åhlens.
Minns inte vad jag konsumerade.
Minns att miljön på den lilla byskolan var ny, brutal för en norrländsk pojke på tillfälligt besök. Men studiebesöket på Tappströms centralskola var överväldigande, att tänka tanken att tillbringa dagarna i samma korridorer som brådmogna niondeklassare var ointagbart.
Minns att levnadsbanans andra riktiga förälskelse genomlevdes. Den första i förskolan, i ljushåriga Elina med egen kam. Den andra i sjätteklass, folkhögskolelärarens mörkhåriga, brådmogna dotter. Bör tilläggas att båda eskapaderna aldrig gestaltade sig i sinnevärlden, avståndsbeundran så att säga.
Minns att livets första klassfest, med diskodans, gick av stapeln i det lilla klassrummet. Vi dansade, vi dansade till Talking Heads Our house in middle of the street därefter lekte vi ryska posten, med stort allvar. Ett välsignat stadium där gränsen mellan barn och vuxenattribut var sammanvävda, växelverkan.
Minns att jag deltog när nästan-vuxna-folkhögskoleelever bollspelsmotionerade. Det var inte särskilt kristliga tillställningar.
Minns inte att jag längtade hem, att jag saknade hembyn något värst.
Minns att vi tog glada missionärsfamiljsbilder på slottstrappan. Vi var unga då, hela högen. Jag hade ett par stiliga vita sommarbyxor med fastsydda hängslen.
Minns att undervisningen gjorde stort intryck på min far, att han ofta refererade till den under återstoden av sitt liv.
Sen for vi way south, där började föräldraparets kall- och klassresa.
Och min egen antar jag.
Vargfilm
Igår gjorde vi ett besök vid centralortens biograf och beskådade en lokal debutant och en rutinerad Stormare, som satte hemkommunen på filmkartan. Vi var inte ensamma, kunde konstatera att de äldre urinvånarna gått man ur huse. Det viskades frekvent i bänkraderna och det handlade inte bara om holywoodsskådespelarnes förmåga att gestalta en fårordig glesbygdsensling. Nej merparten av tisslandet avhandlade vilken fjälldal som panorerades och vilken pimpelsjö de autentiska skotrarna smattrade fram på. Samt glada tillrop när huvudrollsinnehavaren vinglade ut från en Östersundspub med sämre renommé. Klart sevärd film som problematiserade och nyanserade rovdjurs- och rennäringsfrågan på ett skickligt sätt.
Att frågan är högaktuell visar en dagsfärsk artikel i lokaltidningen, den hittar ni här. Och en lite äldre text från en annan jämtländsk tidning ger ytterligare basfakta, se här. Och det råder knappast någon tvekan om att Ekman skissat sin historia med sistnämnda händelse som förlaga.
Att frågan är högaktuell visar en dagsfärsk artikel i lokaltidningen, den hittar ni här. Och en lite äldre text från en annan jämtländsk tidning ger ytterligare basfakta, se här. Och det råder knappast någon tvekan om att Ekman skissat sin historia med sistnämnda händelse som förlaga.
...produktionsstopp
Det har varit stiltje i ordproduktionen för en stund, orsaker till detta finns det flera. Jag skall inte tråka ut er med dem.
Kan däremot konstatera att det även är annat som kommit av sig de senaste dagarna. Såsom den lokala cykelsäsongen. Den var på sin topp i söndags när egna och andras barn gick i spinn på gården. Årets första familjecykelutflykt avverkades medels besök vid Storsjöns strand. Och i tisdags genomfördes den årliga blocketaffären, ny trampmobil till den äldsta. Men då hade det redan gått överstyr, första provturen fick ske inomhus samt en fram-och-tillbaka- tur på parkeringen. Därefter har det som urartat helt . Det är rent av riktiga lössnöförhållanden i ett fjällområde nära dig. Kanhända bjuder kommande barnfria helg på en äktenskaplig skidutflykt.
Annat som tenderat att avstanna, alt inte starta om, är det där lilla sista i inomhusrenoveringen. Vi har fastnat i det där härliga liststadiet, det där allra sista. Men vi har en lista, på det stora hela vet vi vad som kvarstår, det gäller bara att börja slutföra.
Men naturligtvis finns det saker på andra sidan myntet, det som rullat på och pågår.
- Bra påsklitteratur, en modig Anders Paulrud; läs.
- Årets egentopptur Jengegietje-Jengejetneme samt Tjuolen innan lunch på påskdagen.
- Årets (med tre års fördröjning), grupputflykt i hemmafjällen. Bunnerstötar, bastubad och andra väsentligheter.
- Liv i livmodern.
Kan däremot konstatera att det även är annat som kommit av sig de senaste dagarna. Såsom den lokala cykelsäsongen. Den var på sin topp i söndags när egna och andras barn gick i spinn på gården. Årets första familjecykelutflykt avverkades medels besök vid Storsjöns strand. Och i tisdags genomfördes den årliga blocketaffären, ny trampmobil till den äldsta. Men då hade det redan gått överstyr, första provturen fick ske inomhus samt en fram-och-tillbaka- tur på parkeringen. Därefter har det som urartat helt . Det är rent av riktiga lössnöförhållanden i ett fjällområde nära dig. Kanhända bjuder kommande barnfria helg på en äktenskaplig skidutflykt.
Annat som tenderat att avstanna, alt inte starta om, är det där lilla sista i inomhusrenoveringen. Vi har fastnat i det där härliga liststadiet, det där allra sista. Men vi har en lista, på det stora hela vet vi vad som kvarstår, det gäller bara att börja slutföra.
Men naturligtvis finns det saker på andra sidan myntet, det som rullat på och pågår.
- Bra påsklitteratur, en modig Anders Paulrud; läs.
- Årets egentopptur Jengegietje-Jengejetneme samt Tjuolen innan lunch på påskdagen.
- Årets (med tre års fördröjning), grupputflykt i hemmafjällen. Bunnerstötar, bastubad och andra väsentligheter.
- Liv i livmodern.
PÅSK 08
datorhaveri eller snarare strömförsörjningskrasch.
Återkommer efter: påsk, packa-bilen-full, långfredagsbön,vedbastubad, karbad, isvaksbad, ägg, sill, påsköl, toppturer, utförsåkningsutflykter, påskekrim, påskdagsfest, släktbaluns, isfiskeförsök, friggebodssömn, osv.
Mitt-i-livet-anarki
Jag har tidigare skrivit små självömkande utlåtanden om att den här perioden av livet, mitt i livet sekvensen, är strikt reglerad av förvärvslivsrutiner, dagis- och skolhämtningar och tämligen moderata utsvävningar. På det stora hela en i överkant plikttrogen livsfas. Skulle kunna säga att det känns kvävande stundtals, men även eftersträvansvärt, någon slags struktur på det här schimära så kallade vuxenlivet.
För egentligen, som någon klok, äldre sommarpratare sa; vi är alla åldrar. Det handlar bara om graden av förträngning, vi är den där 3-åringen som kan själv, den osäkra niondeklassaren som avslutade grundskolåret med knytnävsslagsmål på självaste examensdagen, vi är den där tjugoåringen som ringer mamma när pengarna tar slut under alpskibumvistelsen, den där yrvakna 27-årsgymnasisten som upptäcker skriv- och litteraturvärlden och vi är i det där ruset på spårvagnen på väg från Mölndals sjukhus efter förstabarnfödseln (glömde kvar plånbok med körkort, använde pass som legitimation en tid och skaffade nytt körkort vid barnets femårsdag).
För det finns där, det där behovet av någon slags laglöshet, anarki light typ. Att klara sig utan en förarbevishandling är ett sådant uttryck och det finns andra. Upptäckte idag att jag är portad vid två av två möjliga bibliotek i centralorten. Jag försökte låna några böcker vid Mittuniversitets dito idag. Tog för givet att mitt lånekort behövde förnyas, men bibliotekarien upplyste mig om att kortet var spärrat på grund av en skuld på 252 kronor. Och detsamma gäller för länsbiblioteket där kan jag inte heller låna böcker på grund av en obetald skuld. På sistnämnda inrättning är det i och för sig lätt att komma runt reglementet genom att låna hustruns kort.
Och det här med bibliotekslån är lite av min akilleshäll, eller varför inte kalla det mitt i livet överlevnadsstrategi, jag är notorisk syndare avseende att lämna tillbaka lånade objekt i tid. Till Göteborgs biblioteksväsen har jag betalt åtskiliga hundralappar (utan min frus vetskap) på grund av för sent inlämnade böcker. Och som tur är har det lilla folkbiblioteket i hemkommunen inte några straffavgifter, om de hade det skulle hushållsekonomin påverkas kännbart.
För egentligen, som någon klok, äldre sommarpratare sa; vi är alla åldrar. Det handlar bara om graden av förträngning, vi är den där 3-åringen som kan själv, den osäkra niondeklassaren som avslutade grundskolåret med knytnävsslagsmål på självaste examensdagen, vi är den där tjugoåringen som ringer mamma när pengarna tar slut under alpskibumvistelsen, den där yrvakna 27-årsgymnasisten som upptäcker skriv- och litteraturvärlden och vi är i det där ruset på spårvagnen på väg från Mölndals sjukhus efter förstabarnfödseln (glömde kvar plånbok med körkort, använde pass som legitimation en tid och skaffade nytt körkort vid barnets femårsdag).
För det finns där, det där behovet av någon slags laglöshet, anarki light typ. Att klara sig utan en förarbevishandling är ett sådant uttryck och det finns andra. Upptäckte idag att jag är portad vid två av två möjliga bibliotek i centralorten. Jag försökte låna några böcker vid Mittuniversitets dito idag. Tog för givet att mitt lånekort behövde förnyas, men bibliotekarien upplyste mig om att kortet var spärrat på grund av en skuld på 252 kronor. Och detsamma gäller för länsbiblioteket där kan jag inte heller låna böcker på grund av en obetald skuld. På sistnämnda inrättning är det i och för sig lätt att komma runt reglementet genom att låna hustruns kort.
Och det här med bibliotekslån är lite av min akilleshäll, eller varför inte kalla det mitt i livet överlevnadsstrategi, jag är notorisk syndare avseende att lämna tillbaka lånade objekt i tid. Till Göteborgs biblioteksväsen har jag betalt åtskiliga hundralappar (utan min frus vetskap) på grund av för sent inlämnade böcker. Och som tur är har det lilla folkbiblioteket i hemkommunen inte några straffavgifter, om de hade det skulle hushållsekonomin påverkas kännbart.
hur tänkte de?
TV 4 har aldrig varit min planhalva, det är något läskigt över det företaget. Antagligen handlar det om, som med mycket annat, om ren och skär avundsjuka. Egentligen skulle jag vilja vara med i den där sköna TV 4 familjen, ogenerad övre medelklass liksom. Tänk att få hänga med Timell och Magnusson på firmafesten, trygga fadersfigurer som kan skämta till det. Och tänk att få vara en del av den där härliga jargongen mellan Lets dance, nyheterna och sporten.
Det får vara hur det vill med den saken, för min del brände de sitt sista kort i fredagskväll. Sällsynt nog följde jag deras nyhetssändning och när det var dags för sportnyheter lystrade jag till lite extra. Men alltså, det enda som visades var några klipp från elitseriens nedre regioner. De redovisade vilka lag som tvingas kvala för att hänga kvar. Därefter var det slut. Att Södergren smockat till norrmännen i Holmekollen, vart tog det vägen? Och att Kalla snodde till med en andraplats i sitt första 30 kilometerslopp, det tog de inte någon hänsyn till. Nej den där familjen får klara sig utan mig fortsättningsvis.
Det får vara hur det vill med den saken, för min del brände de sitt sista kort i fredagskväll. Sällsynt nog följde jag deras nyhetssändning och när det var dags för sportnyheter lystrade jag till lite extra. Men alltså, det enda som visades var några klipp från elitseriens nedre regioner. De redovisade vilka lag som tvingas kvala för att hänga kvar. Därefter var det slut. Att Södergren smockat till norrmännen i Holmekollen, vart tog det vägen? Och att Kalla snodde till med en andraplats i sitt första 30 kilometerslopp, det tog de inte någon hänsyn till. Nej den där familjen får klara sig utan mig fortsättningsvis.
