Vargfilm
Att frågan är högaktuell visar en dagsfärsk artikel i lokaltidningen, den hittar ni här. Och en lite äldre text från en annan jämtländsk tidning ger ytterligare basfakta, se här. Och det råder knappast någon tvekan om att Ekman skissat sin historia med sistnämnda händelse som förlaga.
Mellandag
med viss tvekan får Arn tre julskinkor, över förväntan och väsentligt bättre än förlagan.
Plusgrader och issörja ger vi en knuff ner i närmsta storsjöråk, förslagsvis vid Birkaudden. Om inte Bush eller hans efterträdare skriver på postkyotoplakat skall jag ringa Guillo för att organisera ett samtida korståg i västerled.
Politiska mord förfärar, inget betygsättande överhuvudtaget.
En dag på jobbet i mellandagarna får en överkryssad lutfisk, knappt.
Men valda delar av ovanstående är snart glömt, nu siktar vi mot nya visionära mål.
Älgfärsbiff i Ås tror jag det får bli, väl mött.
Direktören för det hela
En bagatell där regissören leker med genrens konventioner, men jag vet inte jag hyser någon slags hatkärlek till den där dansken. Han är lite läskig på något vis, men att han kan göra film därom råder inga tvivel och den här gången slapp man våndas över de offerscener som annars är ett signum för hans filmer.
Tema film
Sommartid är lika med filmvisning, ibland.
Emma odlar statistdrömmar och frotterar sig med filmmakare och -stjärnor på strandpromenaden. Vi får hålla till godo med Allentema här hemma.
För ett tag sedan såg vi hans näst senaste Match Point, förra veckan hyrde vi den senaste Scoop och i helgen råkade vi ramla in i 70-tals filmen Annie Hall.
Är inget Woodyfan sedan tidigare, tror att jag sett nån film innan men de har inte gjort något större intryck, och kan inte påstå att jag har blivit frälst nu heller. Men jag uppskattar de rappa ordväxlingarna och den underfundiga humorn. Kan rekommendera de senaste filmerna, Scoop var faktiskt riktigt rolig. En slags kriminalhistoria där en förvirrad gammal cynisk trollkarl, Allen själv, mot sin vilja dras in i en absurd mordhistoria där en ung journalisstudent (vacker kvinna naturligtvis, han har förkärlek för dem, både på filmduken och i verkliga livet) fått nys på sitt livs scoop. En nyligen död stjärnjournalist materialiseras i trollkarlens föreställning och tipsar om att den rike påläggskalven, den snygga killen antagligen är den gäckande Tarokortseriemöradaren. Mystiska mord, döda som går igen, kärlek över klassgränserna, enkla skämt och ett lyckligt slut, en lämplig sommarfilmskomposition, se.
Att Annie Hall fick fyra Oskar statyetter 1977, bl.a. för bästa film och bästa kvinnliga skådesplare, har jag svårare att förstå. Det var en ganska trist historia där en pratig Allen skulle gestalta urtypen för den intellektuella New York romantikern. Det var kanske ett vågat grepp under Kalla Krigsepoken där allt som inte var proamerikanskt misstänktes för otillåtna kommunistsamrören, exempelvis vänsterorienterade storstadsbor. Diane Keaton vägde dock upp det hela och var sympatisk uprising star, som trängde ut Allens abnorma ego. Och det är väl New York schablonen som är filmmakarens signum om jag förstått saken rätt. Och lite sugen blev man allt på att besöka T. B. Apple och göra romantiska höstutflykter i Central Park .
Lägger man ett genus- eller klassraster på hans filmer fångar man säkert upp ett och annat. Utifrån ovanstående filmer är det lätt att avfärda honom som en manschavuinist och överklassbracka, men det finns säkert annat. Han har med all säkerhet fångat den intellektuella medelklassens tillkortakommanden på ett eget och unikt vis. Och jag kan inte annat än imponeras av hans ihärdighet, enligt Wikis urval har han spottat ur sig och/eller deltagit i 43 filmer sedan debuten på 60-talet. Från 1972 innebär det minst en film per år, med undantag för 1974 och 1981, det har han i och för sig kompenserat med att klämma till med två filmer per år vid andra tillfällen. Onekligen något patologiskt över den meritförteckningen. Och det är tydligen en till på gång, därav strandhänget i Barna.
Livets hjul
Se film-på-nätet, enkel och fungerande tjänst, rekommenderas.
"Livets hjul", hette fredagens film. En Sydkoreansk film som handlade om en pojke som växte upp tillsammans med en buddistisk munk i, bokstavligen, en vackert belägen fjällsjö. Vackra scenarion och, åtminstone inledningsvis, en medryckande berättelse men efter ett tag spårade det dock ur. Jag köper inte filmens sensmoral, som femåring roade sig huvudpersonen med att knyta fast stenar i ett litet snöre som han därefter fäste vid en fisk, en groda samt en orm. Djuren led naturligtvis av denna hantering och alla utom grodan dog. Dessa barnhandlingar påverkade hela hans resterande liv, han fick en sten runt sitt hjärta, sa den gamle munken. Han fick sona sina gärningar med asketiskt liv, straffliknande handlingar och försöket att leva i "människornas värld" slutade i katastrof. Han blev tvungen att återvända till och leva resten av sitt liv i den där fjällsjön.
Nja jag blev åtminstone inte någon övertygad buddist.
Långfredag
men jag vet inte,
orkanvindar över norrländska fjäll är sällan lika dramatiska som Gudrun och Per på Småländska höglandet.
Nu ska vi binda fast nyinhandlade skidfodral och annat på familjebilens tak.
Långfredag, resdag.
Vi såg på film, sex månader senare, häromdagen; De andras liv.
Betraktelse över mänskliga Stasimedarbetare och det östtyska livet strax innan murens fall, rekommenderas.
Vid förra försöket, att se nämnda film på en biograf på Birger Jarlsgatan i huvudstaden, stog vi i fel kö över en timme. Och när vi väl hittade rätt såldes den sista biljetten till personerna framför oss.