nilsfredrik

Idag erbjöd sig en av våra grannar,
eller för att vara precis,
han tyckte att vi kunde ta kontakt med deras tonårsson 
utifall vi var i behov av barnvakt någon gång.

Den sortens omtanke värmer,
slår an rätt sträng på en småbarnsförälder.
Och jag tror faktiskt att vi kommer att nappa på erbjudandet,
vid ett eller annat tillfälle.

Vi vore ju dumma om inte,
och strategiskt tänkt kan det ju vara klokt att fördela värvet,
inte bara slita på de invanda.

Dag 1

Barcelona, kommer att tänka på en Almodovar film när vi flyger in över staden, om jag inte missminner mig så färdas huvudpersonerna i "Allt om min mamma" mellan Madrid och Barcelona ett antal gånger. Minns däremot inte vad respektive ort symboliserade, men antar att Barcelona stod för något slags sorglöst strandleverne, medan Madrid mer utstrålade, handlade om allvarstyngda livsavgöranden. L. påstår att Almodovar är en Madridkille, så är det nog. Det får vara hur det vill med den saken och vi vill gärna leva sorglöst stads- och strandliv några dagar.

Ett torrt landskap möter oss, behaglig värme drygt 20 grader någonting, och som glesbygdsbo blir man lite nojig av att möta så pass mycket folk, på en och samma gång, därutöver ett språk vi inte behärskar något vidare och till detta kan läggas att vi var duktigt hungriga efter tolv timmars färd. Snåla flygbolag bjuder inte på den minsta matbit nu förtiden, vi inhandlade dyra brödbitar och kabinkaffe för att överleva. Barnen var ståndaktiga, klarade sig bättre än föräldrarna, sexåringen var förundrad över allt nytt, treåringen likaså, men där handlar det mer om direkta intryck i stil med att han vill köra lastbilarna på flygplatsen, åka med båtarna som han ser under inflygningen samt bada i det där havet som föräldrarna tjatat så mycket om.

Välkomstlunchen i den hyrda lägenheten smakade förträffligt, efterlängtat. De äldre hade bott in sig några dagar och var sådär skönt begeistrade och världsvana, som bara nymornade turister kan bli efter några dagars orienteringsövningar i den nyintagna staden. Vi hade hyrt oss en liten oansenlig lägenhet, i markplan, i stadsdelen Eixample, strax norr om La Sagrada Família. Vår gata hette Carrer del Rosello och utstrålade vardaglig, lite småskitig stadstillvaro. Närheten till sjukhuset Sant Pau gjorde att ambulanssirener ofta hördes i omgivningarna. Och att sitta skriva dessa rader på den lilla, smått klaustrofobiska innegården, är behagligt. Man kan hysa romantiska författardrömmar för mindre. Stadens karakteristiska ljud blandas med friskt fågelkvitter, barn som skrattar och gråter, basketbollar som dunkas i betongen samt grannarnas ivriga debatterande.

Jag och L. somnade på den hårda hyrsängen en stund, utmattade. Därefter gav vi oss ut på försiktiga utforskningar i närmiljön, café solo smakade bra, den hemgjorda passionsfruktglassen likaså och grannkvarterets lekplats var minst lika bra som den hemmavid.

Vår gågata, där treåringen lärde sig att hundar gärna kissar på träd. 

För att ta oss till kvällens begivenheter, 60-årsfirande på lokal, tog vi tunnelbanan. Kvällen inledes med att T. klev på det redan rappliga framhjulet på den medhavda barnvagnen, innan var det ganska trasigt nu blev det ännu mer knas, det är bara en tidsfråga innan det ramlar av helt och hållet. Detta i kombination med ett antal restimmar i kroppen, gjorde att jag och barnen hyste farhågor för kvällsplanerna. Barnen var trötta och hungriga och hade inte riktigt anammat den Katalanska traditionen att äta middag efter nio ännu. Och den inledande tågresan och promenaden på en fullsmokad Les Rambles, Barcelonas paradgata, tärde på krafterna. I ärlighetens namn var det svårt att ta in alla intryck under den något forcerade promenaden, men förhoppningsvis bjuder vår vistelse på återbesök, för så pass mycket lyckades jag konstatera att folkvimlet och alla knasiga gatuförsäljare definitivt var värda att återvända till. 

En sak som är fascinerande i större städer, det visade sig vara ett signum för Barcelona, är de snabba skiftena mellan hetsiga och slamriga, till bredden fyllda gator, mestadels vespor och bilar som ilar fram med dödsföraktande attityd, till lugna nästan meditativa motorbefriade oaser. En sådan plats är Plaza reial, åtminstone kändes det så vid vårt första besök. Guideboken förtäljer dock att torget är ett tillhåll för narkomaner och småtjuvar, kanhända, men inget vi märkte av vid vårt besök. Och i och för sig, särskilt lugnt var det inte heller, ett stort antal restauranger och mycket folk i rörelse. En skicklig trollkarl roade och skrämde barnen vid vår väntan att få plats på kvällens utvalda restaurang, Les quinze nily. Ett trevligt ställe som bjöd på vänligt bemötande och ruskigt effektiv service. Fascinerande att se hur servicepersonalen ilade fram medan de skickligt balanserande fyra fem välfyllda
tallrikar.

Plaza reial

Vi drack huset vita, T. somnade i vagnen efter en stund men N. var på benen hela kvällen, vi blev mätta, födelsedagsbarnet gladdes åt presenter och uppmärksamhet. Nämnda torg och restaurang bjöd på trevlig, vad som lite överilat skulle kunna kallas för kontinental stämning, dessvärre var maten inget vidare. Jag åt en slarvigt tillredd sallad som förrätt, med torra trista brödbitar, flottiga kalvkebabspett som huvudrätt som inte smakade något vidare, men Tiramisu och café solo var en mastig men god avslutning. Helheten vann och mina inledande farhågor lämnade jag därhän, kanhända hjälpte husets karaff och den allmänt trevliga stämningen till för att frammana detta. Kvällen avslutades med att jag bar min dotter genom den Katalanska natten, en värdig avslutning på en mycket lång dag. 

Dag 2

1992 var Barcelona värd för de olympiska sommarspelen, detta fick stor betydelse för stadens förvandling från grå och smutsig industristad, där den stinkande industrihamnen effektivt hindrade stadsborna från att komma ner till havet, till ett attraktivt och spännande tillhåll och resmål. Detta enda jag minns från dessa olympiska spel var simhoppstävlingarna som utfördes med storstaden som en snygg silhuett bakom hopparna. Detta var antagligen en del av den lyckade marknadsföringen av den forna industriorten. I och med rustandet inför OS väcktes också intresset för havet och idag är hamnen, enligt guideboken, ett av de populäraste kryssningsmålen i Europa. Den katalanska huvudstaden har lyckats förena "havets förföriska lockelser med det moderna Europas sofistikerade, kreativa energi." Det får vara hur det vill med den saken, vårt mål för dagen var stranden och eventuella dopp i havet eller den stora sjön som T. envisades med att kalla det.

Dagen bjöd på svensk högsommarvärme, det obefintliga nyttjandet av solkräm för skribenten straffade sig dagen efter. Vi var fortfarande tagna av resdagens umbäranden, merparten av tiden förlades till de för dagen hyrda solstolarna. Ihärdiga försäljare som antingen erbjöd vatten, cola, öl eller massage förgyllde dagen, kan inte annat är imponeras av deras ihärdighet. 5 euro för en thailändsk eller kinesisk massage, det var svårt att avgöra vilket, var säkert billigt. Men nog lyste den globala maktordningen igenom när asiatiska, hårt arbetande kvinnor smörjde in och gav 35-åriga, ölbälgande, småbleka och lönnfeta norska seglarbrackor helkroppsmassage.

Barnen, i synnerhet T., var helnöjda med upplägget. Han gillade skarpt att skrota runt i strandbrynet och plocka småstenar. Bad var det inte tal om för hans del, förutom att doppa fötterna i vågsvallet, antar att han tyckte att det var för stora vågor och kallt vatten. Någon värme var det inte direkt, men ett dopp var svalt och uppfriskande. Barcelona, åtminstone den strand vi besökte, kommer nog aldrig bli den främsta badorten. Det var trångt på stranden, dammigt och badvattnet var inte det renaste trots att en städbåt med ett stort nät framtill kretsade runt och samlade upp flytande bananskal och annat. Och de ihärdiga försäljarna var inte heller något vidare inslag, men närheten till den pulserande storstaden är svårslaget. Det skapade an ganska avslappnad stämning på tunnelbanan, när badgäster med sand mellan tårna och handduk runt halsen blandades med kostymklädda yrkesmän som ilade från ett affärsmöte till ett annat. Och onekligen trevligt att avsluta en dag på stranden med en upptäcktsfärd längs Avinguida de Gaudí.

Vi tog tillfället i akt och nyttjade de medföljande barnvakterna, nåja ressällskapet. Vi tog en turistkarta i handen och siktade in oss på en av stadens främsta begivenheter, Antoni Gaudís ofullbordade livsverk La Sagrada Familia. Det är en lättorienterad stad, i synnerhet de kvarter som breder ut sig kring den berömda katedralen. Jag imponerades av den konsekventa stadsplaneringen som präglar denna stadsdel, rutnätet av gator bredder ut sig över en stor yta. Karakteriseras av stora öppna korsningar, som ofta inhyser lekplatser eller inbjudande gatuserveringar. Det är ett typexempel på rationell stadsplanering, i mitten av 1800-talet utlystes en tävling där en ingenjör vid namn Ildenfons Cerdá vann och den urbana expansionen femdubblades i ett slag. Idag är stora delar av detta vardagliga arbetarkvarter där bilverkstäder, kemtvättsförättningar, snabbköp samt oansenliga barer och restauranger inhyses i bottenplanen på de otaliga husen med den karakteristiska katalanska modernismearkitekturen, de som är intresserade av arkitektur har mycket att hämta i den här staden. Detta område är en skön kontrast till de mer turistiska delarna av Barcelona.  

La sagrada i skymningsljus

Och jadå, katedralen var överväldigande, väl värd ett besök, nästan svårt att ta in projektets omfattning. Arbetet påbörjades i slutet av 1800-talet eller rättare sagt Gaudí tog vid som arkitekt då. Det är långt ifrån färdigt idag och svindlande höga lyftkranar balanserade våghalsigt mellan katedralens fantasifulla torn. Den nuvarande byggherren, Jordi Bonet Armengol, räknar med att det skall bli färdigt 2026, men jag tvivlar faktiskt. Hur ska något liknande någonsin bli färdigt, fullbordat, antar att det hela tiden kommer att dyka upp nya tänkbara projekt. Men jag kan inte annat än lyckönska dem och projektets karaktär är fascinerande, man blir liksom ödmjuk, inges hopp, inför ens egna högst oansenliga köksrenoveringsplaner. Nog torde vi klara av att sätta in några nya skåpluckor och vitvaror där hemma, när andra ger sig på dylika projekt.

Vi lämnade katedralen bakom oss och strosade långsamt upp längs Avinguida de Gaudí, många gator, barer och restauranger har namngetts efter någon av stadens söner, Picasso, Dali, Miro, m.fl., men Gaudí torde vara den populäraste och mest omhuldade. Och inte utan anledning, hans galna, mycket fantasifulla idéer präglar staden och jag begriper ärligt talat inte hur han lyckades hinna med alla sina projekt under sin livstid.

Dag 3

Trötta resenärer passade på att ha en skön sovmorgon, vid halvtio var det dags att röra på benen, far och son tog sig en utflykt till näst närmaste panadería för inhandla dagens frukostbröd. Den obligatoriska baguetten och sex små croissanter för att inmundigas vid dagens första måltid. Jordgubbsyoghurt med russinmusli, eller muskler som T. kallar det, var det svenska inslaget, moccakaffe, vitt bröd och nämnda croissanter det kontinentala bidraget.

Jag röstade nej både i EU-valet 1994 och häromåret när valet stod mellan att delta i den  monetära unionen eller bevara den svenska kronan. Vet inte om jag nödvändigtvis ångrar dessa ställningstaganden eller som Peter Swedenmark kommenterade talet om EU-vänner för några veckor sedan i sin kolumn i Östersundsposten; bara för att man inte är odelat positiv till alla delar av EU-samarbetet innebär det med automatik att man inte är EU-vän då? Och vad är man om inte är det, ovän? I och med att Sverige gick med i unionssamarbetet, ställd inför detta faktum anser jag att man självfallet skall vara med fullt, inte okritiskt naturligtvis, vi bör fortsatt värna våra unika värden, exempelvis den offentlighetslagstiftning vi har. Och nog finns det ett och annat vi kan lära av från andra europeiska stater. Men jag är inte lika tvärsäker inför överstatliga militära åtaganden, striktare asylpolitik för att nämna ett par exempel.

Men det är otvetydigt att vi är priviligerade, att det är ett privilegium att vara född i Europa. Fråga alla afrikanska flyktingar som kämpar genom att ta sig i skraltiga flytetyg till Gran Canaria och andra välfärdsutposter. Många vill in och detta är naturligtvis baksidan av våra unionssträvanden, enhet inom ett geografiskt område leder ofrånkomligen till att andra hålls utanför, det gäller att skydda det egna, reglera inflödet o.s.v. Och det är stort, mycket stort privilegium, att kunna resa fritt, ta del av andra kulturer genom att betala några få tusenlappar, sätta sig i en bekväm flygstol och en stund därefter kunna ströva fritt, äta god mat, ta del av arkitektoniska underverk och njuta av ljumma vindar. I ett globalt perspektiv är vi undantaget, som offentliganställda småbarnsföräldrar har vi möjligheten, tillräckligt med resurser för att kunna ta oss till, i stort sett, vilken plats som helst på jorden. Trots att vi inte är några höginkomsttagare så har vi möjligheten att kunna lägga undan lite pengar och åka iväg. Och som vi reser, resandet i sig är knappast något nytt fenomen, men det har ökat lavinartat de senaste decennierna. År 1960 reste 6 miljoner européer på charter, 30 miljoner 1975 och det har ökat till 70 miljoner år 2000. Och Spanien torde väl räknas som ett klassikt resmål, vi är inte särskilt unika därmed och på Barcelonas gator blir man ständigt påmind om att vi bara är ett ressällskap bland många andra.

Därmed inte sagt att vi är några frekventa resenärer, studietid, småbarnstid, prioritering av annat har lett till att vi inte gjort så många resor tillsammans med familjen. Vi konstaterade att den förra, gemensamma resan, var för tio år sedan, Turkiet och 50-årsfirande var målet den gången. Nu Spanien och 60-årsfirande, som alltid; det här borde vi göra oftare, åtminstone en gång per år, nästa vår lämnar vi barnen hemma och drar iväg själva, samtidigt är det ju trevligt att dela upplevelserna med barnen, de är ett bra ressällskap och de känner antagligen av att vi har mer tid, mer uppmärksamhet, tid till lek och annat. Ja, vi får väl se hur det blir med den saken, vi får åtminstone hoppas att det inte dröjer 10 år till nästa resa, att fira 70-årskalas på någon bäst-i-test-all-included-PRO-stämplad-destination låter inte jätteroligt.

Efter frukostbestyren gick vi, vid det här laget väl inövade, vägen till närmsta tunnelbanestation, Hospital de Sant Pau. Dagens utflyktsmål var Parc Güell som Gaudis mecenat Eusebi Güell köpte och gav arkitekten fria händer att skapa en trädgårdsstad som harmoniserade med naturen. Tydligen bodde arkitekten där själv i 14 år och under dessa år lyckades han onekligen skapa ytterliggare ett mästerverk. Eller som Wikipedia beskriver det; ett misslyckat byggprojekt i kolossalformat. Misslyckandet bestod i att nästan ingen ville köpa de tomter och hus som färdigställts, dels beroende på det höga priset, men också på grund av att säljaren dikterat orimliga villkor för framtida ägare. Idén var antagligen att skapa något slags idealsamhälle där uppe på kullen och sådana utopiska strävanden är ju dömda att misslyckas, det finns det ett otal historiska exempel på.

Vy över staden med plakat som inte kräver någon ytterliggare förklaring.

Men nu går jag händelserna i förväg, vi färdades med Barcelonas, väl utbyggda och väl fungerande, tunnelbana en bit västerut, uppåt. Stora delar av staden ligger uppe på sluttningarna till de kullar som omringar staden. Promenaden från tunnelbanestationen till parken förde oss upp på en brant pittoresk gatstump som hade tacknämliga rulltrappor på de brantaste partierna. Väl framme i parken begav vi oss upp till en stilig utsiktspunkt där staden breder ut sig i all oändlighet, åtminstone så långt som vi kunde se i soldiset. Det var en varm dag, varmast hittills och för ovana nordbor tog det på krafterna. Gott om besökare också, en skön blandning av barnfamiljer, motionärer, boulespelande pensionärer, skolklasser, ny- och gammelkära par och turister från alla möjliga länder. Vi fann skugga och vila på en parkbänk under ett vackert träd, det är annat än de vindpinade fjällbjörkarna därhemma.

Och Gaudis pelargångar, byggnader och utsmyckningar var fascinerande, vilket tålamod för att få till allt detta. Mycket organiska former med detaljerade mosaikytor, tydligen anställdes ett stort arbetslag för att slå sönder kakelplattor, tallrikar och glas för att sedan sätta samman dem igen.  Det jag gillade bäst var pelargångarna under de uppbyggda promenadstråken och om jag vore gitarrist skulle jag också sitta där och spela. Det var fin akustik, mycket publik och snygg inramning för de gatumusikanter som satt där under vårt besök. 

Pelargång som heter duga.

Och alla dessa turister, japaner, kineser, brasilianare, ryssar, tyskar, svenskar, norskar, italienare o.s.v. Ett typsnitt av den välbärgade världen och för att göra det enkelt för sig kan man dela upp denna grupp i två kategorier; de med fotriktiga skor och de andra. Rutinerade kinesiskor i övre medelåldern med New Balance långlöpardojor och nätta, blomutsmyckade solskyddsparaplyer å ena sidan. De var antagligen ute på en jordenruntresa där Barcelona och Gaudís verk bara var ett av många besöksmål. Tröjor med tryck från Cajun i Mexico skvallrade om detta. Å andra sidan italienskor med dyra handväskor och designkläder, till detta fullständigt hopplösa skor med stilettklackar. För mig är det en fullständig gåta hur man överhuvudtaget kan tänka sig att utsätta sina fötter för sådan tortyr, än mindre begriper jag hur de klarar av att gå runt på kantigt tillyxad stenbeläggning.

Trots min egna fotriktiga Tevasandaler tog besöket i parken på krafterna, gårdagens oförsiktiga strandliv gjorde sig påmint och jag drabbades av solfrossa när vi satt där uppe på den magnifika terrassen. Det där med siesta är nog ingen dålig uppfinning, dagen avslutades med att jag stannade kvar i lägenheten tillsammans med barnen när de andra gav sig ut på tapasjakt. 

Forts. följer.