Mitt-i-livet-anarki
Jag har tidigare skrivit små självömkande utlåtanden om att den här perioden av livet, mitt i livet sekvensen, är strikt reglerad av förvärvslivsrutiner, dagis- och skolhämtningar och tämligen moderata utsvävningar. På det stora hela en i överkant plikttrogen livsfas. Skulle kunna säga att det känns kvävande stundtals, men även eftersträvansvärt, någon slags struktur på det här schimära så kallade vuxenlivet.
För egentligen, som någon klok, äldre sommarpratare sa; vi är alla åldrar. Det handlar bara om graden av förträngning, vi är den där 3-åringen som kan själv, den osäkra niondeklassaren som avslutade grundskolåret med knytnävsslagsmål på självaste examensdagen, vi är den där tjugoåringen som ringer mamma när pengarna tar slut under alpskibumvistelsen, den där yrvakna 27-årsgymnasisten som upptäcker skriv- och litteraturvärlden och vi är i det där ruset på spårvagnen på väg från Mölndals sjukhus efter förstabarnfödseln (glömde kvar plånbok med körkort, använde pass som legitimation en tid och skaffade nytt körkort vid barnets femårsdag).
För det finns där, det där behovet av någon slags laglöshet, anarki light typ. Att klara sig utan en förarbevishandling är ett sådant uttryck och det finns andra. Upptäckte idag att jag är portad vid två av två möjliga bibliotek i centralorten. Jag försökte låna några böcker vid Mittuniversitets dito idag. Tog för givet att mitt lånekort behövde förnyas, men bibliotekarien upplyste mig om att kortet var spärrat på grund av en skuld på 252 kronor. Och detsamma gäller för länsbiblioteket där kan jag inte heller låna böcker på grund av en obetald skuld. På sistnämnda inrättning är det i och för sig lätt att komma runt reglementet genom att låna hustruns kort.
Och det här med bibliotekslån är lite av min akilleshäll, eller varför inte kalla det mitt i livet överlevnadsstrategi, jag är notorisk syndare avseende att lämna tillbaka lånade objekt i tid. Till Göteborgs biblioteksväsen har jag betalt åtskiliga hundralappar (utan min frus vetskap) på grund av för sent inlämnade böcker. Och som tur är har det lilla folkbiblioteket i hemkommunen inte några straffavgifter, om de hade det skulle hushållsekonomin påverkas kännbart.
För egentligen, som någon klok, äldre sommarpratare sa; vi är alla åldrar. Det handlar bara om graden av förträngning, vi är den där 3-åringen som kan själv, den osäkra niondeklassaren som avslutade grundskolåret med knytnävsslagsmål på självaste examensdagen, vi är den där tjugoåringen som ringer mamma när pengarna tar slut under alpskibumvistelsen, den där yrvakna 27-årsgymnasisten som upptäcker skriv- och litteraturvärlden och vi är i det där ruset på spårvagnen på väg från Mölndals sjukhus efter förstabarnfödseln (glömde kvar plånbok med körkort, använde pass som legitimation en tid och skaffade nytt körkort vid barnets femårsdag).
För det finns där, det där behovet av någon slags laglöshet, anarki light typ. Att klara sig utan en förarbevishandling är ett sådant uttryck och det finns andra. Upptäckte idag att jag är portad vid två av två möjliga bibliotek i centralorten. Jag försökte låna några böcker vid Mittuniversitets dito idag. Tog för givet att mitt lånekort behövde förnyas, men bibliotekarien upplyste mig om att kortet var spärrat på grund av en skuld på 252 kronor. Och detsamma gäller för länsbiblioteket där kan jag inte heller låna böcker på grund av en obetald skuld. På sistnämnda inrättning är det i och för sig lätt att komma runt reglementet genom att låna hustruns kort.
Och det här med bibliotekslån är lite av min akilleshäll, eller varför inte kalla det mitt i livet överlevnadsstrategi, jag är notorisk syndare avseende att lämna tillbaka lånade objekt i tid. Till Göteborgs biblioteksväsen har jag betalt åtskiliga hundralappar (utan min frus vetskap) på grund av för sent inlämnade böcker. Och som tur är har det lilla folkbiblioteket i hemkommunen inte några straffavgifter, om de hade det skulle hushållsekonomin påverkas kännbart.
Kommentarer
Trackback