nilsfredrik

I det så kallade vardagslivet sker de mest förunderliga ting,
bara inte idag, den här veckan.

Ett pris till oss som ändock ror vidare, kastar ut metreven, antar utmaningen.
Minns att livet, 23 års ålder cirka, aldrig var särskilt vardagligt, allt var ett på väg någonstans, nya infallsvinklar, obegränsat liksom. Tack och lov är den tiden förbi, det kostar onekligen på att alltid resa. Idag är det sällsyntare, antar att de fälten, de livsområden som de upplevelserna fortfarande finns kvar på bör förvaltas efter bästa förmåga.

Att skriva är ett sådant ställe, läsa ibland,
närvaro tillsammans med fru, barn och vänner ett annat.
Det gäller att spränga in och ge tid till i det vardagliga.

Tack alla farbröder, för det är mest gubbar gissar jag, som vid minsta snöfall ger sig ut på sina åldersstigna långbandare och drar upp fina skidspår i byarna häromkring. Hittils, den här säsongen, har jag provat Aspås, Ås, ÖSK, Spikbodarna och i eftermiddags en ny bekantskap i Aspåsnäset. Sistnämnda var en 7 kilometers slinga mellan snötyngda björksnår, granhägn och fursolitärer. En dag som denna blir till och med föryngringsytorna vackra och parklika.

Egentligen var planen att tävlingsmotionera i Östersund,
men motivation kom bort alternativt;
tävlingsmomentet ledde till att jag fegade ur.

Det är onekligen enklare att känna sig som en vinnare i ensligt byspår, där är chansen att flåsa förbi någon nyårslöftesmotionär betydligt större än om man ställer sig i ledet där på VM-stadion och antagligen blir omkörd av en hel drös före detta nästan landslagsåkare. Nåja, någon gång ska det bli av, jag lovar.

Ibland, ytterst sällan förvisso, gör vi ett sånt där fynd, något vi nästan glömt. Igår gjorde jag ett extern-hårddiskfynd, något viktigt, nåja inte texten i sig den tenderar att vara pekoral, men händelsen, tidsperioden jag försökte gestalta var värdefull. Den där hösten jag var yrkesledig är minnesvärd, väsentlig.

läs om ni orkar:

Höst 2005
Den förunderliga hösten gjorde vi vad vi kunde för att leva upp till Henry Davids Thoreaus naturromantiska upprop; vi var självutnämnda inspektörer över stormar och skyfall, dessutom uppsyningsmän över skogsstigar och genvägar, vilka vi höll öppna varhelst en ensam vandrares spår fick oss att tro att vi skulle vara till nytta. Vi höll ett öga på traktens förråd av otämjda djur, vilka vållade de samvetsgranna herdarna stort besvär genom att på ett oberäkneligt sätt försvinna över alla slags gärden.

Den sommarlika hösten tillbringade jag merparten av vaken tid tillsammans barnen. Alltmedan L idogt återtog sin plats i förvärvslivet utforskade vår lilla triad den lokala och regionala närmiljön efter bästa förmåga. Barnen skaffade sig en rad naturrelaterade erfarenheter som de antagligen snart har glömt, men kan något fragment läggas till deras framtida minnesbank var det mödan värt.

Vi rispade blåbär i Åskott, med varsam hand noppade vi hjortron på Kvarnberget i Jämtlands nordvästra utmarker, hallon hittade vi på Prästberget vid Ljungans utflöde och vi skördade lingon vid Locknesjöns sydöstliga strand. I radhuslottens trädgård, gynnsamt sydöstläge i Ås, plockade vi hushållsträdgårdens frukter. Vi fyllde vårt förråd, inte i övermått, men tillräckligt för det dagliga behovet.

Vi besteg och förundrades av Svarthögens oräkneliga stenblock vid Indalsälvens norra strand, lyssnade på och följde Herrevasströmmens mjuka strömvirvlar på Forsaledens stigar, lappade sol och åt vår medhavda kost vid Andersöns skyddade vikar samt, med stor förtjusning, tumlade runt på Bergafjärdens sandocean.



Utsikt över Kallsjön

Därutöver besteg vi med stor möda Suljättens näsa. N. införlivades i fjällbestigarnas ädla och enfaldiga skara. Hon bokstaverade med välförtjänt stolthet sitt namn i turistföreningens toppbok. Vi insöp den vidunderliga utsikten med Kallsjöns blanka vattenspegel vid fjällets fot, blånande Skäckerfjäll i väst, Åreskutans solitära majestät i syd och knappt skönjbara vindsnurror på Almåsas mjuka ås i öst.

Dessa upplevelser är ett stort, stort privilegium som antagligen är få förunnat, i ett globalt perspektiv åtminstone. Vi förlustar oss medan våra likar letade efter överlevande i rasmassorna efter jordbävningen i Pakistans Balakot eller kämpade för sin överlevnad som en följd av civilsamhällets sönderfall i Zimbave. Vissa skulle antagligen kalla ovanstående för en flykt, ett typiskt manligt sätt att hantera barnens uppväxt, långt från vardagslivets trivialiteter. Ja kanske är det så, men vardagen hann vi också med och grottekvarnens ok fick vi i övermått därefter. Den hösten fick vi erfara en annan verklighet, väl beskriven av Dag Hammarskjöld;

"Vi behöver alla någon gång stillhet och perspektiv. Vi har alla våra medel att finna vad vi söker. Det är i detta sammanhang jag starkast kommer att sakna de svenska fjällen, som ger ensamhet och distans icke genom verklighetsflykt utan genom mötet med en annan verklighet än arbetslivets och vardagens."

En god beskrivning av den höstens leverne, i och för sig väl romantisk, närmare verkligheten var sonens dagliga blöjbyten samt mat- och sovbestyr och dotterns tjat om russin och jordnötter och undran om när vi skall åka hem. Men, som ovan nämnts, kan en bråkdel av höstens gemensamma erfarenheter införlivas i den familjehistoriska kanonen var det mödan värt.

slog det mig att livet borde ägnas åt det väsentliga.

Nyårsöverenskommelse 2, blir att söka detta.

En nyårstidsiakttagelse;
hela familjen är alldeles tagna av allt långhelgsumgänge, det tar på krafterna att ta fart in i det nya. Det är som med julborden; vore kanske ide att sprida ut det över kalenderåret.

Men vid närmare eftertanke, alls icke.

Mer kusiner, mer hemmahosbesök, mer raketer, mer lego, mer skidspårsutflykter, mer choklad, mer ledighet, mer allt.