nilsfredrik

...fullbordades det nästan, mitt snart 15-åriga projekt att besöka alla toppar i Skäckerfjällens södra del. Hittills har, i nämnd ordning, följande fjäll avverkats: Makkentjakke, Sockertoppen (Gippergaise), Anjeskutan (Stuore Tjukkele), Lill-Anjeskutan (Unne Tjukkele) och i lördags Jurpetjakke. Nu återstår bara Akkantjakke. Och därefter är det väl dags att ta sig an den norra delen och om jag får ytterliggare femton år på mig så ska det nog lyckas.

Lördagens utflykt förgylldes av min svågers alla fantastiska superlativ om tystnaden, utsikten (i den mån vi såg någonting överhuvudtaget), skidorna, pjäxorna, stugan, maten etc. Och det är förunderligt det där med turgåendet trots att vinterfjällvädret visade sig från ett av de mer bisarra håll jag upplevt (ca 5 plusgrader, snö som klibbade decimetertjocka lager under mina skidor, ett stilla duggregn och bara 20 meters sikt stundtals, vi tror att vi var på toppen på den där Jurpen, men helt säkra är vi inte) är helhetsupplevelsen positiv. Mer sånt och nästa gång är det gnistrande snö och solsken, så det så.

Tack Johan för sällskapet, Kalls sameby och familjen Mattson får lånet av stugan, Länsstyrelsen för att ni placerat små reflexband på toppen av ledkryssen (det underlättade vår mörkerorientering avsevärt) samt Lanthandeln i Kallsedet för utmärkt servicenivå och förtroende för kunderna - vardag som helg öppet 7.30-18 och om vi kom efter öppettid gick det bra att lämna lånad stugnyckel under blomkrukan vid entrén.

Men pizzan i Järpens centralort var allt annat än kontinental, den kunde vi avstått.

Oldklumpen är inget fjäll som kommer att få se några stora besöksgrupper, varken idag eller tidigare. Och fjäll, tja 879 möh är ingen rekordnotering direkt. Fortsätter klimatförändringarna är det bara en tidsfråga innan kullen, klumpen är trädbeklädd.

Trots ovanstående fakta har jag vid flera tillfällen fått tipset om att det där lilla fjället bjuder på fin skidåkning, i synnerhet skogsskidåkning mellan stadiga urskogsgranar. Och vid en närmare granskning av kartan visar det sig att det faktiskt är möjligt att få till en nästan 500 höjdmeters tur. Och det är inte fy skam, med tanke på att Jämtland till största del är lågfjällsterräng och egentligen inte särskilt lämpat för oss som gillar att kombinera skidandet med fjälltoppsbesök och utförsåkning. Jämförelsevis bjuder Getryggen vid Storulvåns fjällstation på ungefär samma höjdskillnader, det fjäll som utan konkurrens har flest topptursbesökare i det här landet.

Således var våra förhoppningar högt ställda när jag och Uffe försökte oss på ett Oldklumpstoppsförsök i fredags. Vore väl fel att säga att vi blev besvikna, men helt överväldigade var vi inte - den där granskogen var lite för tät, de branta partierna lite för korta, lössnön inte tillräcklig fluffig o.s.v. Men vi var nog kräsna i överkant eller hade antagligen, som brukligt, anlagt oproportionerligt stora förväntningar inför årets första fjällbestigning.

Fjällets goda rykte kommer sig antagligen av att det dels ligger lite avigt till, det vill säga det är bara de initierade fjällfararna som känner till det. Men ändock väldigt lättillgängligt, ca 9 mil från Östersund och utan nämnvärd anmarsch, det är bara att spänna på sig stighudsbehängda skidor vid vägen och börja uppstigandet. Och det är onekligen en upplevelse att färdas via småvägarna åt det här hållet. Byanamnen har en poetisk dimension. Den kortfattade vägbeskrivning lyder; västerut mot Krokom, den s.k. Fiskevägen mot Offerdalsbygden, sväng vänster i Tulleråsen, passera Änge, Kaxås, Tångeråsen, sväng vänster innan bron i Rönnöfors, passera Olden och ta på dig skidorna någonstans efter renhägnet i Frankrike. Sikta på fjällets sydöstra flank, bängla dig upp mellan de snötyngda träden, det är något ofantligt med snö där för närvarande, och det dröjer inte särskilt länge innan du är uppe på den lilla topplatån. Akta dig för de respektingivande rasbranterna på fjällets västsida och gå inte för nära hängdrivorna som inramar de sista höjdmetrarna. Stora snösjok och klumpar, som rasat innan vårt besök, vittnar om att även små fjäll har sina faror.

Och jag erkänner villigt att Uffe, som vanligt, fick spåra merparten av vägen. Trots att han gick och svamlade om att hans skidor var blytunga och att han hade för avsikt att inhandla senaste, senaste kolfiber och luftspaltfyllda skiddon samt Dynafit-ultra-lätta-176-grams-bindningar så var det sannerligen inget fel på farthållningen. Och det är väl gamla världscupsmeriter som gör sig påminda. Där kommer jag för alltid ligga i lä misstänker jag. Men som tur är består turåkandet av mer än lungkapacitet och starka ben. När höjdmätaren visade att vi hade ca 60 höjdmeter kvar till topps kom vi in i ett lågt liggande moln som ställde krav på vår orienteringsförmåga. En kort dispyt och konsulterande av karta och kompass ledde till att jag vek mig och vi gick på min turkamrats felaktiga riktningsförslag. Nu kom vi ju till topps ändå, blev tvungna att passera en lite brantare passage än nödvändigt dock. Men det bjuder jag gärna på och den gemensamma lärdomen, än en gång, blev att den där kartan och kompassen skall tas fram tidigt och granskas noggrant när sikten blir dålig. Det är förvånansvärt lätt att tappa orienteringen.

Nedkörningen var helt okej, förutom att Uffe lyckades vurpa vid en smal passage i den branta bäckravinen som vi roade oss med att följa. Fallet ledde inte till några nämnvärda fysiska åkommor, men dessvärre fick sig hans fina systemkamera en törn, displayen pajade. Nyponsoppan och äggmackan smakade gott och vid vårt andra toppbesök hade molnen lättat och vi fick en fin 360 graders vy. Sockertoppen i väst, Himmelsraften i nord, böljande skogslandskap i öst och Åreskutan söderöver, väl mödan värt.

Och kanske hade Oldklumpen och Frankrike sin storhetstid ändock, jag har skrivit om det tidigare i en annan tråd här. För trettio-fyrtio år sedan var det full aktivitet även i detta område, påminde min svärmor mig om ikväll. Även här finns det ett antal vattenreservoarer som än idag producerar elkraft i området. I mitten av förra århundradet byggdes det ett stort antal dammar i dessa bygder och Anita berättade att hennes bröder varit med när kraftstationerna vid Stor-Mjölkvatnnet och Övre Oldsjön byggdes. Och vecka 10 för en dryga 30 år sedan hade Anita följt med Betelförsamlingen i Östersund på läger och bott en vecka på Frankrikegården, byns pensionat. Och hon påstod att hon tagit sig till topps på Oldklumpen därvidlag, jag tror henne. Jag drar mig även till minnes att jag läst någonstans att poeten Gunnar Ekelöf besökte platsen vid flera tillfällen. Att flera av hans diktverk har teman från området. Med andra ord rörde vi oss på historisk mark den där januarifredagen och det gav onekligen mervärde vill jag påstå.

Även små fjäll har existensberättigande, sin charm.

Ett par mil sydöst om Borgafjäll finns ett litet naturreservat med ett ynkligt litet fjäll, Oxfjället. Ynkligt med tanke på höjden, två toppar, sydtoppen 742 m.ö.h. och dess norra dito på 732 m.ö.h., några få meter kalfjällsyta, upphöjdhet över låglandsvegetationen. Och det är väl det sistnämnda som gör att topparna fått benämningen fjäll. Hade det varit placerat längre söderut, i Dalarna exempelvis, hade det antagligen inte uppnått samma status, där hade det varit ett trädbeklätt berg, kulle, en upphöjning bland andra. Men på dessa breddgrader är det alltså ett fjäll och bör besökas.

Start från landsvägen mellan Rajastrand och Risbäck, några stavtag över myren därefter följer brant stigning upp på sadeln strax söder om huvudtoppen. Ca. 250 höjdmeter, vilket motsvarar en ordinär Sälenskidbacke. Från toppen går färden vidare, i behagligt gles skogsterräng mot den norra kalfjällshatten. Vid denna utpost har Teracom placerat en radiomast och en röd liten anskrämlig byggnad. Detta faktum förtar inte utsikten, Bastunäsfjällets snofsiga, kritvita topp, Borgahällans brutala stup, Klöverfjällets och Jengegietjes ståtliga skepnader och nog skymtas Marsfjällens lockande kalfjällsterräng i norr.

Det fjället saknar i höjd tar det definitivt igen i alpin karaktär på sin östslutning. Klippbranter blandas med brant skogsterräng. Den mest lockande linjen, ur utförsåkningssynpunkt, är det stora, öppna fältet nedanför fjällets sydtopp. Börja nedfärden med en liten kringrörelse norrut, skråa därefter in på den öppna ytan. Vid höstens rekognoseringstur konstaterades det att underlaget bestod av stora klippblock som hjälper till att fästa snön. Trots detta har det skett spontanras tidigare under säsongen, om det är minsta antydan till lavinfara bör besök undvikas. Stadig aprilsnö är något helt annat och den hastiga nedfärden bjuder på några riktigt fina svängar. Tills motsatsen bevisas benämner jag det som ett förstaåk, premiär liksom. Skidandet utför Oxfjällets granne, Råbergets kalhyggesyta var också en premiär, men ynkliga 622 m.ö.h., det är inget fjäll bara en kulle bland andra kullar.

I unga dagar skedde upptäcktsfärderna, skidfärderna på Prästhusberget hemmavid, däremellan utflykter till franska alper och annorstädes, Oxfjällsutforskning väcker barndomsminnen, genuin upptäckarglädje, mer av det.

Oxfjällets östliga stupbrant



Borgahällans maffiga stup



Marsfjällens blånade toppar

Bussutflykt till Chamonix blev det inte, Nordnorge blev det inte, långhelg i Bunnerfjällen blev det inte, korthelgsutflykt till Kittelfjäll blev det inte heller, men en kortkorthelgsutflykt till Stensdalen blev det och det är inte fy skam. Vi är hemma efter ett dygns skidutflykt till Jämtlandsfjällens finast placerade STF-stuga. Svenska turistföreningens tradition med bemannade fjällstugor i väglöst land är en otidsenlig men sympatisk företeelse.

Turistföreningen säljer varan på följande vis:

I Jämtland finns det fem bemannade stugor och på något vis lyckas de locka stugvärdar, som får en symbolisk ersättning för några veckors idogt arbete, nåja subventionerad fjällsemester. Men det kan nog vara grannlaga att husera vilsna och ovana fjällfarare, i synnerhet vid bistra väderförhållanden. Vissa stugvärdar blir ett begrepp, Sten i Lunndörren eller Olaf i Stensdalen. Dessa herrar har fallit på åldersstrecket, tydligen finns det en åldersgräns vid 73 eller något sådant. Och det är väl mest nyblivna pensionister som tar chansen och tillbringar tid i väglöst land. Men en och annan student eller yngre förmåga som vill och kan kombinera stugvärderi med övrigt liv finns det också.

I Stensdalen hade de för året fått en ny värd, Sven från Katrineholm, en glad prick som gladdes över att Östersundsposten publicerat en positiv krönika, som beskrev Stendalsstuglivet en vårvintrig helg 2007. Jag lovade att klippa ut artikeln och skicka den till hemadressen i Katrineholm. Och nog finns det lite egenartade typer på dessa poster, nämnde Sten i Lunndörren hade väl inte det allra bästa ryktet, han ville gärna styra och ställa, det var tydligt att besökaren fick anpassa sig till dennes regelverk, Lunndörrsstugan var hans kungarike.

De flesta stugor har gott om besök, men några ligger lite avigare till och det krävs nog ett visst mått av egensinne för att klara av stugvärdslivet på dessa platser. För några år sedan var jag färdledare i Padjelanta, vi gick en stugtur och vårt huvudmål och utgångspunkt för toppturer var den på sidan om placerade stugan vid Vaimoks norra strand 847 möh, leden mellan Kvikjokk och Sulitelma. I alla fall mannen som var stugvärd detta år hade, pg.a. tidig säsong och dåligt väder, inte haft ett enda besök på 13 dagar. När vi kom, en grupp på 8 personer blev han överlycklig, alldeles till sig. Dessutom hade polis, fjällräddning och militär samövning denna vecka, officerare och andra högdjur tog plats i stugan, dessutom en grupp franska långturare och som grädde på mosen ville även TV-profilen Staffan Ling få sig en sängplats. Detta blev helt enkelt för mycket för stugvärden, han tittade lite väl djupt i bjudglasen och var den som behövde omvårdnad, hjälp att ta hand om sig. Jag hyser dock en viss förståelse för herrn, 13 ensamma vinterdagar vid en gudsförgäten fjällsjö är en lång tid. 

Ja vår helgtur till Stensdalen blev synnerligen lyckad. Höjdpunkterna var tveklöst medhavd god mat och vin, trevlig samvaro och hastig hemfärd i skön medvind. Svåger var sedvanligt begeistrad och la upp långt gångna planer för framtida stugvärdskarriär, L. planerade framtida expeditioner som bl.a. innehåll kust till kust vandringar i Pyreenerna och bestigning av Mont Blanc. Jag tog, som brukligt, chansen att bläddra i gamla nummer av Svenska Fjällklubbens årsskrifter, Dag Hammarsköld, Gillis Billing, Åke Hedlund och andra gamla stötars hjeltehistorier. Det finns en fjällfarartradition att luta sig emot i det här landet också, toppturande och  fjällklättring har en lång historia. Men nog finns det stora mått av ogenerad elitism över dessa historier, men det får man liksom ta. Svenska fjällklubben är en ganska perifer företeelse idag, även om de har sina förkämpar fortfarande.

Nog har de fina fjäll i franska alper och annorstädes, men ibland är det närmast liggande nog så bra.



Gnistrande vårvintersol över Lill-stendalsfjällets karakteristiska nästipp.

Imorgon börjar den,

årets egentliga skidsäsong.

Barnvakten är ordnad, febern är överstånden, pencilinkuren är avklarad, ost och vin är inhandlat, högtrycket är här och skidorna är nyvallade.

Kom nu åker vi.

Vädret och årstiderna i den här delen av landet är intressanta. Vårliknade tillstånd i en dryg vecka följs av bistra vinterförhållanden eller för att citera en fjällfararauktoritet, 070318: "Västfjällets platå. Hittade inte toppröset...Hård vind och snö. Kompass för att hitta ner. Kanske inte så klokt men nyttigt."

Vägde min topptursutrustning på den nyinköpta elektroniska hushållsvågen, konstaterade att pjäxorna väger drygt 3000 gram och att skidorna väger ca 1623 gram stycket. På sportconrad.de kan detta åtgärdas, nya pjäxor som väger 2700 gram samt skida inklusive bindning ca 1000 gram. Problemet är att det krävs drygt 800 euro för att åtgärda och det är tveksamt om det försvarbart för närvarande. Tänkte att jag ska anmäla mig till toppturstävling i Åre och eftersom jag inte lyckats få till ett vettigt träningspass på två månader är det väl lika bra att satsa på att optimera utrustningen istället. Antingen får jag skaffa en sponsor som ställer upp, skippa vårens Barcelonaresa eller helt enkelt nöja mig det jag har. Det sistnämnda får det bli och acceptera att jag är och förblir en enkel motionär.

I teorin ser det ut på följande vis:

Start; Storulvån-Storsnasen-Lillsnasen-Getvalen-Sönnertväråklumpen-Nordertväråklumpen-Getryggen-Storulvån(vila&sömn) Laptentjakke-VästraBunnerstöten-Tjallingklumpen-Gåsen-Gåsenstugorna (vila&sömn) StoraHärjångsstöten-Lieugsåjja-Lill-Stendalsfjället-Stendalsstugorna (vila&sömn) Stor-Stendalsfjället-Östra Bunnerstöten-Västra Bunnerstöten (1413)-Mettjeburretjake-Storulvån, hemfärd.

Återkommer v 12 för att återge hur praktiken artade sig.

Vi var där, Anja var grym och vi fick punktering. Och herrarna var upphausade, men floppade totalt.

Kul att vara på plats och se damerna åka, men vi konstaterade att denna idrott gör sig bäst på TV. Att stå i en isig slänt och stirra in i nacken på andra åskådare var väl sådär. Trevligare var dock stämningen, folkvimmlet och den egna åkningen, med nyinköpta tyskskidor, på Åreskutan. Barnen lämnades till morföräldrar och vi njöt...

Mindre roligt var punktering på vänster bakdäck. Vid byte till reserv, rasade domkraften samman och bilen landade på bromsoket, en hårsmån från att L. skulle komma i kläm. Men med hjälp av snälla medbilister och inköp av garagedomkraft på OK/Q8 lyckades vi få till det.

Återkommer till rapport avseende Åre som Alliansidealsamhälle, kan dock konstatera att byn å ena sidan har ett enormt självförtroende men att det samtidigt finns en, nästintill patetisk, önskan om att ligga rätt i tiden, vara trendkänsligast, ungdomligast o.s.v.