nilsfredrik

"Är Göran Persson en notorisk lögnhals?" - undrar Aktuellt.

"Han fantiserar djupt inne i sin egen mardröm", svarar Göran Greider (Greider ser inte riktigt klok ut, det hedrar honom). Statsminister och psykologiskt förvrängd självuppfattning var tydligen en gångbar kombination. Ett intressant eftermäle, statsmannen Persson ersätts av något annat, en mytoman? Hur kul är det att sitta i herrgården just nu?

Babels boktips Sissela Lindblom, De skamlösa. Konsumtionskritik.

Veckans brevfråga till Kristina Lugn (Lugn ser inte riktigt klok ut, det hedrar henne),

önskemål om en uppbygglig dikt att placera under kylskåpsmagneten:

Gränsen för vårt medlidande
är aldrig vår yttersta kärlek
utan vår yttersta oro.

Kärlek är fåfänga bara
jämförd med rädslan.
Det vackra är ingenting värt utan oro.

När jag stannat för länge under vatten
och lungorna spränger
och nästan sprängs av skräck

går jag upp.
Och fastän luften är lika tung som mina andetag
verkar till och med den täta natten dag.

Så är den yttersta oron, sista rädslan
- som det då känns -
den yttersta gränsen för kärlek.
Ur Fyra dikter om medlidande / Telegram, 1957 av Lars Forssell.

TV-kväll, ikväll.

N. bjöd på en föreläsning häromkvällen. Påstod att mormor påtalat att TV-tittande skall begränsas, det är inte bra med för mycket. Detta hade hon tagit fasta på och talade om för mig att hon anser att föräldrarna tillbringar alldeles för mycket tid framför skärmen. Hon avslutade sitt, retoriskt väl utformade, föredrag med att ge råd.

"Ni borde titta lika lite på TV som jag gör. Jag tittar bara på Bolibompa, det är en lagom stund."

Helt plötsligt har vi någon som har åsikter om vårt leverne, det kan behövas.

Veckans bok är De heliga av Maria Küchen, den förra De behövande klarade jag inte av, den var otäck. Även denna berättelse har läskiga inslag, men hon har något, är något på spåren. Dessvärre håller inte historien hela vägen, det urartar på något vis, väl overkligt för min del, budskapet blir övertydligt, för mycket. Men hon är bra på att förmedla en igenkännlig obehagskänsla, att livet är mer än yta och att det finns mörka hål, obehagliga inslag. Men annat också, tro, hopp, nåd och andra ålderdomliga ord.

I en Trots allt krönika, häromåret, förklarade hon det på följande vis; "Vet inte vad jag ska göra med den tvingande insikten att Gud finns. Önskar ibland att jag aldrig hade fått veta. Det hade varit enklare, på ett sätt, att få behålla sina livslögner." Det är väl det som kallas att drabbas, något överrumplande, ofrånkomligt. Jag tror att det är det hon försöker berätta om.

Att skriva är ovana. Att skriva inför en potentiell publik är ovant, jag vet att ni finns där, ni syns i statistiken. Skrivandet får gärna ett pretentiöst anslag, så känns det åtminstone. Det blir något vingligt över det hela, som om jag egentligen inte borde, inte får, inte har något väsentligt att förmedla. Men, som med mycket annat, handlar det antagligen om makt, att ta sig rätten, att ta plats. Krister Gidlund, bokförläggare och poet, är inne på detta spår:

"Man må gärna spela gitarr i all enkelhet. Man må golfa, laga toscansk mat, måla akryl, åka vasalopp, sjunga i kör…Det ses med gillande, även om man är en enkel amatör.

   Ordet däremot synes känsligare. Det känns märkvärdigt påpassat. Kanske beror det på att ordet tydligare än bil och kläder avslöjar vem man är, var man befinner sig i hierarkierna.

   Den struntpratande men verserade middagstalaren är sålunda borgerlighetens hjälte, medan allvarligt syftande men något ohyvlat skrivande brukar betraktas med överseende eller nedlåtenhet.

   Detta handlar om makt. Om hur makten alltid klär sig i sitt speciella språk. Om hur den anvisar strikta koder, ett slags kulturella elstängsel för grupptillhörigheten. För anammande och för utstötning.

   Därför är det mer utmanande att skriva än att laga musselsoppa. Det är därför som skrivandet så envetet regleras och hålls efter. Därför väljer så många att tiga i stället för att riskera att bryta mot den gångbara smakens regelsystem och utsättas för dess självsäkra smakdomare."

Men vi kanske är i ett skifte, ett tidstecken är alla dessa s.k. bloggar. Det knappas ner ofantligt mycket oväsentligheter och väsentligheter ute i hyreskasernerna och stugorna. Det här är en illustration av detta. Svårt att överblicka i realtid naturligtvis, kanhända är det svårare att göra sin röst hörd idag, på grund av sorlet. De som har ett angeläget ärende, riskerar att drunkna i allt annat.

Jag är på, åker med framtidståget. Det är säkrast så, tänk om man blev kvar på perrongen, det är ju här och nu det sker, offentlighetens lockelse. Läste att den danske författaren Peter Hoeg medvetet valt bort det offentliga livet för tio år sedan. Naturligtvis har detta lett till att han misstänkliggjorts och utsatts för ryktesspridning. I vår desperata jakt på kändisskap, blir det självvalda utanförskapet provocerande. Det blir något konstigt med att inte vilja synas, vara med när och där det händer.

Men jag vill påstå att skrivandet har en annan dimension, också. Det står för något mer, i bästa fall kan det göra avtryck, förändra. Tillföra något som finns kvar när bloggar och andra teknikaliteter slocknat. Rättstavningsprogrammet i Word föreslår följande alternativ för att få ordning på ordet "bloggar": buloggar, byloggar, biloggar, bologgar, det om något torde vara ett tecken på att jag är med, ligger ett steg före. I och för sig är min version av Word från 1997, men ändån.

Statens kulturråd har tydligen i uppdrag att fördela nyutgiven litteratur till folkbiblioteken, böcker som inte faller inom ramen för mainstreamutgivningar. Sedan sommaren 2002 har jag burit hem ett antal böcker från centralbiblioteket i Krokoms kommunhus. De anser att det är för smal utgivning för att givas plats på ett litet bibliotek istället delar de ut nyskrivna diktsamlingar, avhandlingar samt samhälls- och filosofiverk, vilket jag tackar för. Vore att ljuga att säga att jag läst allt som medtagits, men visst är rena fynd, annat kommer nog att förbli oläst.

Men Immanuel Kants samlade verk kommer jag att bläddra i, någon gång det är jag helt säker på. Daniel Sjölins prisade debutroman, Personliga pronomen, var definitivt ett fynd. Läsvärd, men svårtydd. Aasee Bergs, Forsla fett, räknas väl som en samtida klassiker, men där gick jag dessvärre bet, det var inte min planhalva.

Läsande är en del av livet, ibland av vikt, ofta tröttande, slentrianmässigt, men någon gång ibland spelar det roll, avgörande roll. Förra sommarens läsning av Bengt Ohlssons Gregoriusskildring hamnar nog i den sistnämnda kategorin. Han lyckas plocka upp en gammal mossig karaktär och omtolka den på förhand uträknade vedervärdige pastorn. Mänskliggör och målar upp en betydligt mer mångfacetterad och tvetydig figur. Inte särskilt sympatisk men betydligt mänskligare och trovärdigare än Söderbergs typ.

Funderar ibland på om Ohlsson och V. Zweigbergk sitter hemma och känner sig lyckade på kvällarna. Prisad krönikör och nybliven tung författare samt kritiker med programledaransvar för ett av SVT:s mest traditionstyngda program. Antar att de har sina våndor, men ändå där har uppenbarligen långvarig trogen tjänst gett utdelning.

Avundsjuka kan också vara en drivkraft, antar jag.