nilsfredrik

Mer friluftsliv, mer resor, mer rörelse, mer film, mer lek, mindre budgetkrismöten, mindre gnäll och självömkan - då blir det nog ganska bra.

Den skrivande människan, att gestalta livet genom skrivande. Det är ett ideal, något att eftersträva. Men inte bara, det är inte det som avses, för det låter onekligen trist och fattigt. Men att träna upp skrivandet tror jag, faktiskt, även kan förfina andra funktioner. Att öva upp känselspröten, att uppfatta det finstilta, se det vi annars bara går förbi, se dramatiken i det lilla, det vardagliga - i förlängningen förnöjsamhet. Nu är jag inte så naiv att jag tror att skrivande människor är mer empatiska, förstående eller andra positivt laddade förtecken. Jag tror inte att litteraturen har någon läkande kraft, att den gör skillnad, mången författare och belästa är som kreti och pleti. Vissa är sympatiska, empatiska, o.s.v. medan andra är arroganta, narcissistiska, etc.

Jag lyssnade på en föreläsning om Dostojevskij i höstas. Där föreläsaren betonade författarens stora människokännedom, de andliga dimensionerna i hans verk samt hans förmåga att lyfta fram de viktigaste existentiella frågorna. Exempelvis moraliska dilemman där frågor om empati, medmänsklighet och människosyn ställs på sin spets.

I alla fall, i pausen kom den återkommande lite skeptiska frågan om, från en ung student naturligtvis, den där Dostojevskij var någon att lyssna på. Var inte han spelmissbrukare, på ständig turné mellan kasinon i Mellaneuropa? Familjen levde i armod hemma i Ryssland medan han själv flackade runt och slösade bort arvodet för nästa, ännu inte skrivna bok. Kan man verkligen ta hans ord på allvar när han själv inte verkade vara någon vidare renlevnadsmänniska. Ja vad ska man svara på det, föreläsarens lite trötta, men rimliga svar blev något i stil med; gör det hans berättelser sämre? Påverkar hans leverne visdomen i det han skrev? Knappast, och det är väl här någonstans svaret finns, dels på betydelsen av det skrivna ordet och dels angående människans mysterium. Det skrivna, litteraturen har en viktig roll att spela, avgörande i många fall. Mänskligheten överlever inte utan den stora och den lilla berättelsen. De klokaste och mest vältaliga i världen kan misslyckas, den enkla människan kan lyckas, det är inte där det avgörs.

Tillbaka till skrivandet, läroprocessen, lyssnade på Jörgen Wikström i somras, journalist och författare från Åre-dalen, han gav råd till unga blivande äventyrsjournalister. Hans lite bistra men kloka råd till färska skribenter med ambitioner var att läsa mycket romaner samt att söka upp någon pensionär och lyssna på dennes berättelser. Oavsett vad det gäller så handlar det om, enligt honom, att kunna berätta. Och att lära sig lyssna, om jag förstod saken rätt. Ut och öva.

Öva upp skrivandet, tror jag det handlar om.

Till vad vet jag inte.

Men även egenvärde, Bodil formulerar det på följande sätt:

"Att kunna ändra sig löpande, lägga till dra ifrån, korrigera. Att dagligen kunna visa vilket vidunderligt, fåfängligt, skiftande och fladdrande ting människan är."

Jag håller med.

Att leva upp till dagligen vet jag inte om det går, men tanken lockar.

 

De första presenterna är utdelade, vi konstaterade dock att den stora sporthandelskedjan lyckat sälja maka par av skidpjäxorna. Två högerskor, en storlek 31 och den andra 28, tur att vi inte är bosatta i Gäddede.

Välkommen till min nya loggblogg!