nilsfredrik

Den som läst Sara Lidmans västerbottensskildringar, Linnea Fjällstedts nybyggarberättelser från Vilhelmina socken eller varför inte Bernard Nordhs fjällromantiska äventyrshistorier, vet att livet i det norrländska inlandet inte var någon dans på rosor i början av 1900-talet. Otaliga var de umbäranden som människorna i dessa bygder fick genomlida. Och ett besök i småbyarna i norra Jämtland och södra Lappland vittnar om detta än idag. Vid varje besök i Rajastrand, en liten by vid vägs ände på gränsen mellan skog och fjäll, påminns jag om detta. Det är en del av Sverige som Reinfeldt med flera antagligen glömt alternativt aldrig har haft eller kommer att få vetskap om. Byn är mest känd för, ja vadå? Inte mycket skulle man nog kunna påstå, ja Rajarycket förstås, den årliga påskpimpeltävlingen på Lillrajans is, men mycket mer är det nog inte.

Bygderna har varit bebodda i knappa 200 år. Och för närvarande präglas de inte av expansion direkt, det är som om högkonjunkturens virvelvindar missar dessa utmarker, än en gång. Men det fanns faktiskt en tid när hjulen snurrade lite snabbare i dessa bygder också, dess liturgi och symbolik kan liknas vid den roll som dikningen av myrmarker och Jernbanans byggnation spelar i Lidmans epos. Här uppe handlade dock storsvenskens koloniseringsiver om torrläggande av forssträckor för att beredda mark för dammbyggnationer av stora mått. Vattenkraftsutbyggnaden i dessa fjällnära trakter var den tid då moderniteten kom till byn, arbetstillfällen skapades, infrastrukturen utvecklades genom att väg- och telenät skapades, men samtidigt utarmning av otaliga oåterkalleliga naturvärden.

Trots att jag aldrig hört eller för den delen sett forssträckan som sammanband Stor- och Lillrajan kan jag sörja dess bortgång, dess strypta flöde. Kvarnen vid Storåns utflöde var antagligen ett spännande besöksmål för Nilssonsbarnen och tydligen ska det även varit ett fint sportfiskevatten då det begav sig. På 50-talet påbörjades, vad som närmats kan kallas en revolution, otaliga dammprojekt häruppe. De var starkt präglade av dåtidens framstegsoptimism, minns att jag hörde ett radioprogram där de beskrev långtgånga planer på att vända flödet på flera norrländska älvar, liksom tippa över dem mot Norge för att öka elproduktionskapaciteten. Stalin höll tydligen på med sådana projekt när det begav sig och svenska statsingenjörer ville väl inte vara sämre antar jag.

Men det finns många vittnesbörd om att dammbyggaråren var ljusa år i bygderna. Plötsligt hände det något, inflyttning och expansion, den arbetsföra befolkningen anställdes till löner som aldrig skådats i det magra jord- och skogsbruk som stått till buds tidigare. Men resultatet, konsekvenserna, jag stämmer in i debattörernas vädjan om att något, något mera borde gå tillbaka till elproducent- och råvarubygderna i norr. För nog har skövlingen av skog och vattendrag lämnat utarmade bygder bakom sig. När moderniteten kom, försvann människorna skulle man kunna säga om man förenklar det hela lite. För att ta ett närliggande exempel så kan jag konstatera att merparten av ättlingarna från Kvarnberget har sina bopålar i Mälardalen snarare än Tåsjödalen (och som en liten vink ser jag att rättstavningsprogrammet accepterar Mälardalen men sätter rödmarkering under sin nordligare broder).

Och kanske är det så att kultiveringen av det norrländska inlandet bara blir en historisk parentes. Många är de samhällen, byar och bosättningar som har eller kommer att somna in. På sin höjd kommer de att förbli rekreationsområden för välbärgade kust- och stadsbor som kommer på besök några få veckor per år. Men nog vilar det något sorgesamt, dystopiskt över den framtidsvisionen, för det är onekligen något kittlande med all denna vildmark, dessa rikedomar. Men att bosätta sig där, det är något helt annat, inte tänkbart för de allra flesta. Men det finns undantag, ishotellet i Jukkasjärvi är väl det vanligaste exemplet, driftiga entreprenörer som vågar sig ut i obygden. Som anpassar sig till de rådande omständigheterna och hittar flera födkrokar och lever fullt rimliga liv. Men faktum kvarstår, spåren efter 1900-talets koloniseringsambitioner finns på nära håll och dess verkningar fortgår än idag. Och det är få som axlar a´Saras och Linneas livslånga debatt- och kampvilja.

Tre dagar till semester,
det känns å en sidan oöverstigligt å andra sidan helt fantastiskt.
24 timmars arbetstid är för mycket.
Men även; bara tre ynkna dagar.
Hyser högst orealistiska tankar om förestående ledighet, bara lättjefulla självgestaltningar.
Vila, läsa, skriva, motion, barnbad, fiske, campingleverne, jordgubbsskörd och annat i all oändlighet, 6 veckor åtminstone.

Men bävar, gruvar mig inför Rajastrand-insekts-frekvensen.
Den som inte utsatts för en norrländsk mygg-knott-broms-attack
vet inte vad  verklig aggresivitet innebär.

Idag är det den internationella kvinnodagen, hurra eller något.

Läste någonstans att lönerna är mest jämställda för kommunalanställda. Det är väl bra, men en föga framgång eftersom det torde var den arbetsgivare som erbjuder lägst löner. I de kommunala förvaltningarna finns det många låglönegrupper och det är något talande över att det är där som vi kan bjuda till och bli hyfsat jämställda, när det handlar om andra sektorer är det väl inövade könsmaktsstrukturer som gäller. För det är just löneskillnaderna, hushållsansvaret och kvinnofridsbrotten som framhålls, i media, som fortsatt problematiska områden.
 

Annars är ju våra mossiga mansroller de mest fängelselika kan jag tycka, här händer det i och för sig saker. Men ofta, ofta tycker jag mig se att jämnåriga, jag själv och andra ramlar ner i rätt trista ramar. Självpåtaget försörjningsansvar, minst tid med barnen - mammor är generellt duktigare på att jobba deltid under uppväxtåren, karriärkrav, torftiga machoideal o.s.v. i all oändlighet känns det som. Naturligtvis finns det undantag och några av oss är, förhoppningsvis, på väg att förändra sakernas tillstånd. Lyckas vi bryta mönster här så anser jag att det är en minst lika viktig samhällsreform som införande av allmän rösträtt. Det finns hopp för ett samhälle där fler är närvarande under uppväxttiden men jag tvivlar starkt på regeringens hemmatjänstavdrag är en del av lösningen. Borgs naiva tanke om att vi både ska jobba mer och tillbringa mer tid med barnen är rent pinsam.

Aftonbladet har utsett Linda Hammar till årets kvinna, kul val tycker jag. Hon var huvudperson i någon realityserie och var sig själv mest, om jag förstått saken rätt. Det räcker långt det.

Blogg och diskodans är orden för dagen. Carl Bildt beskjuts från flera fronter, anklagas för att vara pladdrig i överkant. Frispråkigheten på den s.k. bloggen rimmar illa med ämbetet tycker vissa. Det sänker tydligen trovärdigheten, kritikerna är rädda för att vardagliga förehavanden, fel och brister, pompösa pekoral sammanblandas med ansvarstyngda utrikespolitiska åtaganden. Det ligger antagligen en del i denna kritik, men samtidigt tycker jag att det verkar vara någon form av småsint censurering. Den officiella hållningen, rättrådigheten får inte befläckas. Jag tycker att det finns ett rätt sympatiskt drag över denna, nästan barnsliga, pladdrighet. Antagligen ett försvarstal för mitt eget sladder, också. Men visst ett sittande statsråd torde ju ha en betydligt större läsekrets än oss andra och visst kan sådana tyckanden få konsekvenser. Maktutövning vid sidan om de gängse formerna, även om nämnda forum torde räknas som mittfåran för politisk debatt i dagsläget.

Men främst tenderar en sådan här pseudodebatt ta bort sökarljuset från mer seriös och viktig kritik. Göran Rosenberg angriper Bildt från ett annat håll, här handlar det om förtroendekapital som Bildt riskerar att tappa genom sin samrören med tveksamma företagsintressen. En betydligt viktigare fråga än den om betydelsen av att någon väljer att lägga ut sitt dagbokspladder i offentligheten.

Själv föreslår Bildt diskodans som metod för konfliktlösning i Kaukasus, ja det kanske är så enkelt. Mer pladder och dans, mindre tyst diplomati och internationell konflikthantering.

Svegfors ansvarsutredning propagerar för ett storlän i norr, från Älvkarleby i syd till Treriksröset i norr. På TV kväker kommunalråden i mittnyttsområdet, värjer sig inför den enorma geografiska utbredningen och utser sina favoritkompanjoner inför sannolika kompromisslösningar. Själva kärnfrågorna, framtida demografiska utmaningar, specialistvård för alla, ja ren och skär glesbygdsöverlevnad försvinner i futtiga revirpinkanden.

Tanken med en liten (till invånarantalet räknat) självständig republik i norr är lite lockande, kan jag tycka. Jag tycker att vi föreslår självstyre, ett eget rike. Skippa storlänstanken och utse Sapmi till ett självständigt rike, öst-väst dimension snarare än syd-nord. Då kan vi se fram emot sköna valkampanjer, där potentiella presidentkandidater dra fram med skoter längs Kungsleden. Där vind- och vattenkraft, renskötsel och småviltsjakt är självklara basnäringar. Vi skippar Storsvensken och utser någon storsame till president, Bengt Pohjanen till utrikesminister samt (dessvärre för sent, men tanken) Sara Lidman till ständigt oppositionsråd. Jag hoppas att jag får chansen att uttala mig i kommande remissrunda.