Kör hårt
Häromdagen påtalade en god vän nöjet av att röra sig mellan olika sociala miljöer och hur olika vissa subkulturer kan te sig. Som exempel angav han att folket som besöker folkracebanan i Offerdal, där han ibland ställer upp som sjukvårdare vid tävlingar, väsentligt skiljer sig från de personer som rör sig i skidbackarna på Åreskutan. Naturligtvis en grov generalisering, men det är utan tvekan stor skillnad mellan den genomsnittlige folkraceförraren och Åreutförsåkaren (min fördom). Inget ont om någondera gruppen, men det finns all anledning att, om möjligheten gives kliva utanför de vanliga skoterspåren. Ett privilegium troligen, att kunna röra sig mellan olika sociala rum.
Ikväll var jag i ett sånt där rum, som uppfyller något slags behov. Jag besökte sporthallen i Östersund för att ägna mig åt en stunds inomhusklättring. Vilket var ett bra tag sen sist, typ förra våren någonting. Och öppningsrepliken av en av de som, i stort sett alltid är där, var obetalbar. Vihar hade inte setts på, låt säga 5-6 månader och han börjarde konversationen med följande fråga - ska du köra hårt eller? Det är äkta vänskap det.
Ikväll var jag i ett sånt där rum, som uppfyller något slags behov. Jag besökte sporthallen i Östersund för att ägna mig åt en stunds inomhusklättring. Vilket var ett bra tag sen sist, typ förra våren någonting. Och öppningsrepliken av en av de som, i stort sett alltid är där, var obetalbar. Vi
Kök och annat
All vaken tid (känns det som åtminstone) ägnas åt köksrenovering för närvarande. Jag har tjänstledigt en dryg vecka för att jobba undan här hemma. Det är trevligt vill jag påstå, jag har kontroll över processen, någorlunda åtminstone.
Jag tror till och med att jag ska smita iväg under veckan för att ägna mig åt egentid vid någon stenbumling i närmiljön. I lönndom tog jag mig friheten ett par timmar i fredags, dokumenationsbevisen finns här. Det är full aktivitet i skogen strax norr om Lillsjöhögen, kul att fler personer upptäcker platsen. Det är en liten guldgruva som ligger och ruvar därute bland surtallarna och lingonrisen. Hösten har kommit att bli årets höjdpunkt avseende stennötande. Ambitionen är att åtminstone få till en helgresa även denna höst. Men jag tror nog att merparten av köksmonteringen får ta och vara färdig innan dess.
En, i mitt tycke, fin höst(ego)bild från Indalsälvens strand.
Fotograf: Ulf Graipe
Jag tror till och med att jag ska smita iväg under veckan för att ägna mig åt egentid vid någon stenbumling i närmiljön. I lönndom tog jag mig friheten ett par timmar i fredags, dokumenationsbevisen finns här. Det är full aktivitet i skogen strax norr om Lillsjöhögen, kul att fler personer upptäcker platsen. Det är en liten guldgruva som ligger och ruvar därute bland surtallarna och lingonrisen. Hösten har kommit att bli årets höjdpunkt avseende stennötande. Ambitionen är att åtminstone få till en helgresa även denna höst. Men jag tror nog att merparten av köksmonteringen får ta och vara färdig innan dess.
En, i mitt tycke, fin höst(ego)bild från Indalsälvens strand.
Fotograf: Ulf Graipe
Jag vill påstå
att jag under kvällens lopp knutit samman ett av Jämtlands stiligaste boulderproblem, på min finfina hemmaklippa vid Kattstrupeforsen, en brant historia som ändar med en lurig dynamisk övning.
Nu är i och för sig risken stor att det senast utförda upplevs som bästa-någonsin-hittils, men den här gången misstar jag mig inte det är jag fullständigt övertygad om (dessutom fick jag i uppdrag av min chef, vid medarbetarsamtalet häromdagen, att inte överanvända vaga mellanord i stil med "kanske", "eventuellt" o.s.v.. Jag är i full färd med tränandet).
Till ovanstående kan läggas att jag träffat ett alldeles färskt syskonbarn, nedmonterat en bärande vägg mellan kök och vardagsrum samt ställt ut ett komplett kök för försäljning på Blocket.se. Ganska hyfsat för att vara en ordinär septembertorsdag, vill jag påstå.
Nu är i och för sig risken stor att det senast utförda upplevs som bästa-någonsin-hittils, men den här gången misstar jag mig inte det är jag fullständigt övertygad om (dessutom fick jag i uppdrag av min chef, vid medarbetarsamtalet häromdagen, att inte överanvända vaga mellanord i stil med "kanske", "eventuellt" o.s.v.. Jag är i full färd med tränandet).
Till ovanstående kan läggas att jag träffat ett alldeles färskt syskonbarn, nedmonterat en bärande vägg mellan kök och vardagsrum samt ställt ut ett komplett kök för försäljning på Blocket.se. Ganska hyfsat för att vara en ordinär septembertorsdag, vill jag påstå.
Alltså,
egentligen hade jag ju tänkt att denna dagbok skulle handla om, beskriva alla festliga fritidsaktiviteter som jag hela tiden hänger mig åt. Nu blev det ju inte riktigt så, bara, det blev annat också. Det beror dels på att den nuvarande livssituationen, som jag alltför ofta självömkat mig om, upptas av andra göromål också. Dygnets timmar fylls fort av arbete, sjukdom, småbarnsföräldraskap och andra väsentligheter. Det där hängivna, fartfyllda och kontemplativa friluftslivet paketeras numera i korta intensiva, stressfyllda utfall i skidspår, på fjällsluttningar och på obskyra stenbumlingar i närmiljön. De där tidsupplösta fjällutflykterna och dygnslånga eskapaderna får stå tillbaka ett tag. Och i ärlighetens namn vet jag inte ens om de är önskvärda, jo någon gång ibland, men det där totalt tidsbefriade 23-år-nånting-livet saknar jag faktiskt inte längre. Eller lifestyle leverne, som är vårens term på nätbaserade klättersiter.
Internet är, som alla vet, ett eldorado för subkulturella ambitioner. Om du har någon form av avgränsat intresse så kan du med stor säkerhet hitta likar därute. Och för oss hängivna skrivbordsklättrare finns det oceaner av subversiva elektroniska avtryck att frossa i. Och under våren har det dessutom skett en kvalitativ förändring i den svenska ankdammen. Under flera år har jag med hyfsad kontinutet följt samtalen på diverse klätterelaterade forum. Det mesta som diskuteras där är ren och skär smörja, men mellan raderna sägs det faktiskt ett och annat av intresse. Och ibland kan det heta till ordentligt i debattrådarna, i synnerhet om det handlar om chipping eller graderingsspekulationer. På den gamla goda tiden, typ 2004 var det Göteborgsbaserade JUG som gällde, när den slocknade så har mycket av ordbajsandet flyttat över till BLOXC. Sedan finns det ett otal mer lokalt baserade meningsutbytesplatser, längs norrlandskusten har de minst sagt grabbiga och i många avseenden tröttsamma varianter. Hårda skoterpojkars tillhåll TKAK och luleklättrarnas version BORRBULT. På de sistnämnda är arga debatter om vad som skall definieras som förstabestigning frekvent samt klapp på ryggen för enskilda indivders prestationer. I övrigt finns det mer eller mindre levande disskusionstrådar på lokala klätterklubbars hemsidor och de får ni söka upp själva.
Sen finns naturligtvis några kommersiellt baserade samtalsrum som Utsidan och 8A. Och på den sistnämnda är det nog inte forumfunktionen som är grejen utan snarare deras rankingsystem som närmast kan liknas vid golfspelarnas scorecard. Detta har blivit en världssucce, nåja västerländsk Göteborgsbaserad hit åtminstone. Här kan du jämföra dig med lifestyle stjärnor från när och fjärran och deras nyhetsfunktion är riktigt bra om än lite sensationssökande av och till.
Men, och det var den kvalitativa förändringen jag ville komma till, på sistone har det även kommit fram en rad bloggar som paketerar budskapet betydligt mer välskrivet och nyanserat än ovanstående exempel. Och några av dem har även inslag av mer allmän karaktär, som ger en mer balanserad helhetsbild av personerna. Det bästa exemplet på detta är Jonas Wiklunds, numera Japanbaserade dagbok. Här blandas initierade egenupplevda klätterutflykter med diverse ämnen i en salig röra, men oftast av intresseväckande karaktär. En annan, betydligt färskare skapelse, är en annan medelålders mans betraktelser under den pågående Spanienutflykten. Här är det, än så länge, mer inriktat på rena klätterrapporter, men välskrivet och initierat. Mer attityd och nyhetsinriktad är Mälardalsbaserade Bruno. Mycket wannabe och kompisgängsdyrkan, men riktigt roande emellanåt och deras återkommande 8A-gnäll är faktikst kul.
Ett litet begränsat urval från den svenskspråkiga horisonten. Jag har betydligt sämre koll på andra, enligt Jonas finns det exempelvis ett otal japanska s.k. klätterbloggar, men de har jag begränsat utbyte av. Slänger dock med en skotte, Dave Macleod, han som klättrar 8c+ på egna säkringar. Han kan tydligen både klättra och skriva, i ett historiskt perspektiv är det väl inte alldeles unikt. Traditionellt har den alpina scenen bestått av högre stånds personer med många högskolepoäng eller motsvarande i meritförteckningen. Och berättandet, loggboksförandet har varit en viktig del av kulturen. En tradition som uppenbarligen har sina efterföljare idag också.
Det som är gemensamt för ovanstående textmakare är att de inte har någon kommersiell bas och som flera med mig innan påpekat borgar det för en väsentligt högre kvalite. Det finns en rad trista exempel därute, det är uppenbart att berättandet, rapporterandet bara är ett nödvändigt ont för många för att få tillgång till sponsorens finansiella stöd. Finns undantag dock och Peter Bosma, en Sveriges genom tiderna bästa klättare, är ett sådant. Hans reseberättelse från sin nyligen avslutade USA-tur är riktigt underhållande. Och det är storstilat att erkänna sina nederlag på det sett som han gör där. Det är lätt att vara bäst i Nordeuropeiska utmarker, en annan sak att prestera i storväggssammanhang, men han delar ödmjukt med sig av sina tillkortakommanden.
Ja, törs inte riktigt tänka tanken på hur mycken tid jag lagt på dessa utforskningar,
men som substitut för egna övningar är det kul, ibland åtminstone.
Och framledes skall jag även försöka gestalta en eller annan egenupplevd utflykt.
Internet är, som alla vet, ett eldorado för subkulturella ambitioner. Om du har någon form av avgränsat intresse så kan du med stor säkerhet hitta likar därute. Och för oss hängivna skrivbordsklättrare finns det oceaner av subversiva elektroniska avtryck att frossa i. Och under våren har det dessutom skett en kvalitativ förändring i den svenska ankdammen. Under flera år har jag med hyfsad kontinutet följt samtalen på diverse klätterelaterade forum. Det mesta som diskuteras där är ren och skär smörja, men mellan raderna sägs det faktiskt ett och annat av intresse. Och ibland kan det heta till ordentligt i debattrådarna, i synnerhet om det handlar om chipping eller graderingsspekulationer. På den gamla goda tiden, typ 2004 var det Göteborgsbaserade JUG som gällde, när den slocknade så har mycket av ordbajsandet flyttat över till BLOXC. Sedan finns det ett otal mer lokalt baserade meningsutbytesplatser, längs norrlandskusten har de minst sagt grabbiga och i många avseenden tröttsamma varianter. Hårda skoterpojkars tillhåll TKAK och luleklättrarnas version BORRBULT. På de sistnämnda är arga debatter om vad som skall definieras som förstabestigning frekvent samt klapp på ryggen för enskilda indivders prestationer. I övrigt finns det mer eller mindre levande disskusionstrådar på lokala klätterklubbars hemsidor och de får ni söka upp själva.
Sen finns naturligtvis några kommersiellt baserade samtalsrum som Utsidan och 8A. Och på den sistnämnda är det nog inte forumfunktionen som är grejen utan snarare deras rankingsystem som närmast kan liknas vid golfspelarnas scorecard. Detta har blivit en världssucce, nåja västerländsk Göteborgsbaserad hit åtminstone. Här kan du jämföra dig med lifestyle stjärnor från när och fjärran och deras nyhetsfunktion är riktigt bra om än lite sensationssökande av och till.
Men, och det var den kvalitativa förändringen jag ville komma till, på sistone har det även kommit fram en rad bloggar som paketerar budskapet betydligt mer välskrivet och nyanserat än ovanstående exempel. Och några av dem har även inslag av mer allmän karaktär, som ger en mer balanserad helhetsbild av personerna. Det bästa exemplet på detta är Jonas Wiklunds, numera Japanbaserade dagbok. Här blandas initierade egenupplevda klätterutflykter med diverse ämnen i en salig röra, men oftast av intresseväckande karaktär. En annan, betydligt färskare skapelse, är en annan medelålders mans betraktelser under den pågående Spanienutflykten. Här är det, än så länge, mer inriktat på rena klätterrapporter, men välskrivet och initierat. Mer attityd och nyhetsinriktad är Mälardalsbaserade Bruno. Mycket wannabe och kompisgängsdyrkan, men riktigt roande emellanåt och deras återkommande 8A-gnäll är faktikst kul.
Ett litet begränsat urval från den svenskspråkiga horisonten. Jag har betydligt sämre koll på andra, enligt Jonas finns det exempelvis ett otal japanska s.k. klätterbloggar, men de har jag begränsat utbyte av. Slänger dock med en skotte, Dave Macleod, han som klättrar 8c+ på egna säkringar. Han kan tydligen både klättra och skriva, i ett historiskt perspektiv är det väl inte alldeles unikt. Traditionellt har den alpina scenen bestått av högre stånds personer med många högskolepoäng eller motsvarande i meritförteckningen. Och berättandet, loggboksförandet har varit en viktig del av kulturen. En tradition som uppenbarligen har sina efterföljare idag också.
Det som är gemensamt för ovanstående textmakare är att de inte har någon kommersiell bas och som flera med mig innan påpekat borgar det för en väsentligt högre kvalite. Det finns en rad trista exempel därute, det är uppenbart att berättandet, rapporterandet bara är ett nödvändigt ont för många för att få tillgång till sponsorens finansiella stöd. Finns undantag dock och Peter Bosma, en Sveriges genom tiderna bästa klättare, är ett sådant. Hans reseberättelse från sin nyligen avslutade USA-tur är riktigt underhållande. Och det är storstilat att erkänna sina nederlag på det sett som han gör där. Det är lätt att vara bäst i Nordeuropeiska utmarker, en annan sak att prestera i storväggssammanhang, men han delar ödmjukt med sig av sina tillkortakommanden.
Ja, törs inte riktigt tänka tanken på hur mycken tid jag lagt på dessa utforskningar,
men som substitut för egna övningar är det kul, ibland åtminstone.
Och framledes skall jag även försöka gestalta en eller annan egenupplevd utflykt.
Kalhyggesstenar
Kvällen ägnades åt kvalificerad vuxenlek tillsammans med klubbkamrater strax öster om Lillsjöhögen. Att klättra uppför 3-4 meter höga stenbumlingar på ett ruffigt kalhygge strax bortom Lillsjöhögen är riktigt roligt. Dessvärre hade den jämtländska myggsäsongen inletts, de gillade mina bara smalben de små rackarna. Framåt september någon gång är väl den säsongen över.
Under kvällen gjordes även två förstabestigningar med finfina låga sittstarter.
Andra repetition av ett snyggt problem som börjar med en kraftansträngade sittstart med ett tunt underclinggrepp för höger hand, därefter ett andra balanskrux där det gäller att lita på dåliga fotsteg och lyckas etablera sig på en dålig sluttande list för höger hand. På bilden har jag precis lyckats nå det sistnämnda greppet, intresseklubben antecknar förmodar jag. Och de där personerna nedanför, vad de sysslar med vet jag inte riktigt. Tanken är att de skall fånga upp mig om jag råkar falla, på bilden ser det inte särskilt betryggande ut.
Under kvällen gjordes även två förstabestigningar med finfina låga sittstarter.
Andra repetition av ett snyggt problem som börjar med en kraftansträngade sittstart med ett tunt underclinggrepp för höger hand, därefter ett andra balanskrux där det gäller att lita på dåliga fotsteg och lyckas etablera sig på en dålig sluttande list för höger hand. På bilden har jag precis lyckats nå det sistnämnda greppet, intresseklubben antecknar förmodar jag. Och de där personerna nedanför, vad de sysslar med vet jag inte riktigt. Tanken är att de skall fånga upp mig om jag råkar falla, på bilden ser det inte särskilt betryggande ut.