nilsfredrik

Bussutflykt till Chamonix blev det inte, Nordnorge blev det inte, långhelg i Bunnerfjällen blev det inte, korthelgsutflykt till Kittelfjäll blev det inte heller, men en kortkorthelgsutflykt till Stensdalen blev det och det är inte fy skam. Vi är hemma efter ett dygns skidutflykt till Jämtlandsfjällens finast placerade STF-stuga. Svenska turistföreningens tradition med bemannade fjällstugor i väglöst land är en otidsenlig men sympatisk företeelse.

Turistföreningen säljer varan på följande vis:

I Jämtland finns det fem bemannade stugor och på något vis lyckas de locka stugvärdar, som får en symbolisk ersättning för några veckors idogt arbete, nåja subventionerad fjällsemester. Men det kan nog vara grannlaga att husera vilsna och ovana fjällfarare, i synnerhet vid bistra väderförhållanden. Vissa stugvärdar blir ett begrepp, Sten i Lunndörren eller Olaf i Stensdalen. Dessa herrar har fallit på åldersstrecket, tydligen finns det en åldersgräns vid 73 eller något sådant. Och det är väl mest nyblivna pensionister som tar chansen och tillbringar tid i väglöst land. Men en och annan student eller yngre förmåga som vill och kan kombinera stugvärderi med övrigt liv finns det också.

I Stensdalen hade de för året fått en ny värd, Sven från Katrineholm, en glad prick som gladdes över att Östersundsposten publicerat en positiv krönika, som beskrev Stendalsstuglivet en vårvintrig helg 2007. Jag lovade att klippa ut artikeln och skicka den till hemadressen i Katrineholm. Och nog finns det lite egenartade typer på dessa poster, nämnde Sten i Lunndörren hade väl inte det allra bästa ryktet, han ville gärna styra och ställa, det var tydligt att besökaren fick anpassa sig till dennes regelverk, Lunndörrsstugan var hans kungarike.

De flesta stugor har gott om besök, men några ligger lite avigare till och det krävs nog ett visst mått av egensinne för att klara av stugvärdslivet på dessa platser. För några år sedan var jag färdledare i Padjelanta, vi gick en stugtur och vårt huvudmål och utgångspunkt för toppturer var den på sidan om placerade stugan vid Vaimoks norra strand 847 möh, leden mellan Kvikjokk och Sulitelma. I alla fall mannen som var stugvärd detta år hade, pg.a. tidig säsong och dåligt väder, inte haft ett enda besök på 13 dagar. När vi kom, en grupp på 8 personer blev han överlycklig, alldeles till sig. Dessutom hade polis, fjällräddning och militär samövning denna vecka, officerare och andra högdjur tog plats i stugan, dessutom en grupp franska långturare och som grädde på mosen ville även TV-profilen Staffan Ling få sig en sängplats. Detta blev helt enkelt för mycket för stugvärden, han tittade lite väl djupt i bjudglasen och var den som behövde omvårdnad, hjälp att ta hand om sig. Jag hyser dock en viss förståelse för herrn, 13 ensamma vinterdagar vid en gudsförgäten fjällsjö är en lång tid. 

Ja vår helgtur till Stensdalen blev synnerligen lyckad. Höjdpunkterna var tveklöst medhavd god mat och vin, trevlig samvaro och hastig hemfärd i skön medvind. Svåger var sedvanligt begeistrad och la upp långt gångna planer för framtida stugvärdskarriär, L. planerade framtida expeditioner som bl.a. innehåll kust till kust vandringar i Pyreenerna och bestigning av Mont Blanc. Jag tog, som brukligt, chansen att bläddra i gamla nummer av Svenska Fjällklubbens årsskrifter, Dag Hammarsköld, Gillis Billing, Åke Hedlund och andra gamla stötars hjeltehistorier. Det finns en fjällfarartradition att luta sig emot i det här landet också, toppturande och  fjällklättring har en lång historia. Men nog finns det stora mått av ogenerad elitism över dessa historier, men det får man liksom ta. Svenska fjällklubben är en ganska perifer företeelse idag, även om de har sina förkämpar fortfarande.

Nog har de fina fjäll i franska alper och annorstädes, men ibland är det närmast liggande nog så bra.



Gnistrande vårvintersol över Lill-stendalsfjällets karakteristiska nästipp.