nilsfredrik

Läser Pluras svartblogg, han driver iväg till tidiga barndomsminnen, söker upp tvååringens upplevelser. Påskhelgens skidutflykter väckte egna minnen, ofta förknippade med skidor och fjäll tycks det som. Tidiga minnen sammanblandas, naturligtvis, med familjehistorikens höjdpunkter. Tidiga minnen trasslar oundvikligen in sig i ofta återberättade händelser, bilder och annat familjevrakgods.

Tidig utflykt till Björkliden och Narvik är ett sådant. Vid många tillfällen, under min uppväxt, berättades historien om när jag som treåring fotvandrade några kilometer längs malmbanan i norr, fick se snö på sommaren och undrade om det fanns vatten och stenar i Norgan. Vill påstå att jag har faktiska minnen av denna resa, minns att vandringen ledde till en marknadsplats där de sålde samiskt hantverk, där det fanns kåtor utplacerade. Frågan kvarstår, något redigt svar lär jag aldrig få, om det är reella minnen eller om det är återberättelserna och bilderna som påverkat mig. Om jag inte missminner mig så finns det en fin bild där jag kör omkring en plastvägskrapa på sommarsnö, ofta återsedd bild som definitivt hjälpt till att skapa dessa minnen.

Ett annat fjäll- och skidrelaterat minne är en vinterutflykt till Edsåsdalen, antagligen var jag något år äldre då, skall forska i ämnet. Jag var tillräckligt gammal för att ha sett skidtävlingar på televisionen. Minns att vi tog vesslan upp till övre liften på Renfjället, jag torde ha fått min första slalomutrustning vid det här laget. Ett par gula alternativt blåa Dachsteinpjäxor, minns att namnet gjorde avtryck i snön, det var  inristat i sulan. Hur skidorna och övrig utrustning såg ut har jag inga minnen av. I alla fall, jag minns att skidbacken kändes stor, oändligt lång, minns också att jag hade tävlingsåkarna från televisionen som förebilder. Försökte efterlikna deras åkstil, i synnerhet den där sista bakåtvikten över mållinjen, de slängde sig bakåt och skickade fram skidspetsarna precis innan målsnöret skulle passeras. Minns att mina egna försök ledde till att jag ramlade gång på gång, jag började med min målgångstaktik mitt i backen, antar att avståndsberäkningsförmågan inte var fullt utvecklad vid den här tidpunkten.   

De starkaste vinterminnena är dock sammanknippade med det eviga trampandet i backen hemmavid, bakom huset i Klingsta. Mången dag och kväll ägnades åt upp- och nedfärd på sluttningen bakom det gula huset. Minns att startpunkten flyttades uppåt för varje år som gick, nya utmaningar. Prästhusberget kommer alltid ha betydelse, framstå som en symbol för en god uppväxt, där började det på något vis. Kojbyggandet, lekkamraterna, ensamleken, jordgetingbetten, skidtrampandet, trädklättrandet, utsikten, fristaden, vårblommorna, höstens blåbär, allt det där som ett barn kan önska, allt som jag behövde åtminstone. Föräldrarnas uppsikt fanns nog där, men det var inget vi la märke till. Saknar det, kan inte säga annat, både bokstavligen och symboliskt. Kan vi ge våra barn något i paritet med detta, en förhoppning.

I förmiddags, när den äldre försökte introducera 3-åringen i stenmackkastandets ädla konst tror jag ett tidigt minne skapades, värt att återvända till, upprepa. Tveksammare om eftermiddagens urartade lek, som resulterade i bitmärken på och omplåstring av N:s lår, är lika minnesvärt, men likväl ett minne.