Drivkraft
Statens kulturråd har tydligen i uppdrag att fördela nyutgiven litteratur till folkbiblioteken, böcker som inte faller inom ramen för mainstreamutgivningar. Sedan sommaren 2002 har jag burit hem ett antal böcker från centralbiblioteket i Krokoms kommunhus. De anser att det är för smal utgivning för att givas plats på ett litet bibliotek istället delar de ut nyskrivna diktsamlingar, avhandlingar samt samhälls- och filosofiverk, vilket jag tackar för. Vore att ljuga att säga att jag läst allt som medtagits, men visst är rena fynd, annat kommer nog att förbli oläst.
Men Immanuel Kants samlade verk kommer jag att bläddra i, någon gång det är jag helt säker på. Daniel Sjölins prisade debutroman, Personliga pronomen, var definitivt ett fynd. Läsvärd, men svårtydd. Aasee Bergs, Forsla fett, räknas väl som en samtida klassiker, men där gick jag dessvärre bet, det var inte min planhalva.
Läsande är en del av livet, ibland av vikt, ofta tröttande, slentrianmässigt, men någon gång ibland spelar det roll, avgörande roll. Förra sommarens läsning av Bengt Ohlssons Gregoriusskildring hamnar nog i den sistnämnda kategorin. Han lyckas plocka upp en gammal mossig karaktär och omtolka den på förhand uträknade vedervärdige pastorn. Mänskliggör och målar upp en betydligt mer mångfacetterad och tvetydig figur. Inte särskilt sympatisk men betydligt mänskligare och trovärdigare än Söderbergs typ.
Funderar ibland på om Ohlsson och V. Zweigbergk sitter hemma och känner sig lyckade på kvällarna. Prisad krönikör och nybliven tung författare samt kritiker med programledaransvar för ett av SVT:s mest traditionstyngda program. Antar att de har sina våndor, men ändå där har uppenbarligen långvarig trogen tjänst gett utdelning.
Avundsjuka kan också vara en drivkraft, antar jag.