nilsfredrik

Blogg och diskodans är orden för dagen. Carl Bildt beskjuts från flera fronter, anklagas för att vara pladdrig i överkant. Frispråkigheten på den s.k. bloggen rimmar illa med ämbetet tycker vissa. Det sänker tydligen trovärdigheten, kritikerna är rädda för att vardagliga förehavanden, fel och brister, pompösa pekoral sammanblandas med ansvarstyngda utrikespolitiska åtaganden. Det ligger antagligen en del i denna kritik, men samtidigt tycker jag att det verkar vara någon form av småsint censurering. Den officiella hållningen, rättrådigheten får inte befläckas. Jag tycker att det finns ett rätt sympatiskt drag över denna, nästan barnsliga, pladdrighet. Antagligen ett försvarstal för mitt eget sladder, också. Men visst ett sittande statsråd torde ju ha en betydligt större läsekrets än oss andra och visst kan sådana tyckanden få konsekvenser. Maktutövning vid sidan om de gängse formerna, även om nämnda forum torde räknas som mittfåran för politisk debatt i dagsläget.

Men främst tenderar en sådan här pseudodebatt ta bort sökarljuset från mer seriös och viktig kritik. Göran Rosenberg angriper Bildt från ett annat håll, här handlar det om förtroendekapital som Bildt riskerar att tappa genom sin samrören med tveksamma företagsintressen. En betydligt viktigare fråga än den om betydelsen av att någon väljer att lägga ut sitt dagbokspladder i offentligheten.

Själv föreslår Bildt diskodans som metod för konfliktlösning i Kaukasus, ja det kanske är så enkelt. Mer pladder och dans, mindre tyst diplomati och internationell konflikthantering.