Husdjursägande
Andra barns barnkalas är, om möjligt, mer energikrävande än de egna arrangemangen. Åtminstone när oundvikliga jämförelser tydliggörs, andras barn har alla Byggare Bobs maskiner, alla bilar från senaste Walt Disney filmen, flera Barbiehus och -bilar. Det egna barnet är överväldigat och ger sig hän, men att dela lekandet med andra kan vi glömma, arg, arg när andra vill vara med och prova Skopis. På en teoretiskt plan är det enkelt att avfärda denna leksaksmängd, men någonstans pyr det och det är antagligen en tidsfråga innan kraven från de egna barnen kommer. Det har väl i för sig redan skett, N. har stor koll på vad andra har och vad hon inte har.
Men visst, barnen hade antagligen kul, roligt att se hur den lilla hundvalpen roade T. Han säger ofta att han gillar hundar, men när den började skälla så råkade T. kissa på sig i ren förskräckelse. En sak att tala om djur, en annan sak i levande livet. Vi har konstaterat att våra barn är smått djurrädda, sannolikt en frukt av föräldrarnas avogna inställning till husdjursägande. Hur ändra detta?
1/ Köpa ett husdjur; jag är skeptisk.
2/ Umgås med djurägande personer; vi kan försöka, men vi känner inte så många.
3/ Någon annan köper ett husdjur; inled lobbyverksamhet mot far- och morföräldrar.