Ovana
Att skriva är ovana. Att skriva inför en potentiell publik är ovant, jag vet att ni finns där, ni syns i statistiken. Skrivandet får gärna ett pretentiöst anslag, så känns det åtminstone. Det blir något vingligt över det hela, som om jag egentligen inte borde, inte får, inte har något väsentligt att förmedla. Men, som med mycket annat, handlar det antagligen om makt, att ta sig rätten, att ta plats. Krister Gidlund, bokförläggare och poet, är inne på detta spår:
"Man må gärna spela gitarr i all enkelhet. Man må golfa, laga toscansk mat, måla akryl, åka vasalopp, sjunga i kör…Det ses med gillande, även om man är en enkel amatör.
Ordet däremot synes känsligare. Det känns märkvärdigt påpassat. Kanske beror det på att ordet tydligare än bil och kläder avslöjar vem man är, var man befinner sig i hierarkierna.
Den struntpratande men verserade middagstalaren är sålunda borgerlighetens hjälte, medan allvarligt syftande men något ohyvlat skrivande brukar betraktas med överseende eller nedlåtenhet.
Detta handlar om makt. Om hur makten alltid klär sig i sitt speciella språk. Om hur den anvisar strikta koder, ett slags kulturella elstängsel för grupptillhörigheten. För anammande och för utstötning.
Därför är det mer utmanande att skriva än att laga musselsoppa. Det är därför som skrivandet så envetet regleras och hålls efter. Därför väljer så många att tiga i stället för att riskera att bryta mot den gångbara smakens regelsystem och utsättas för dess självsäkra smakdomare."
Men vi kanske är i ett skifte, ett tidstecken är alla dessa s.k. bloggar. Det knappas ner ofantligt mycket oväsentligheter och väsentligheter ute i hyreskasernerna och stugorna. Det här är en illustration av detta. Svårt att överblicka i realtid naturligtvis, kanhända är det svårare att göra sin röst hörd idag, på grund av sorlet. De som har ett angeläget ärende, riskerar att drunkna i allt annat.
Jag är på, åker med framtidståget. Det är säkrast så, tänk om man blev kvar på perrongen, det är ju här och nu det sker, offentlighetens lockelse. Läste att den danske författaren Peter Hoeg medvetet valt bort det offentliga livet för tio år sedan. Naturligtvis har detta lett till att han misstänkliggjorts och utsatts för ryktesspridning. I vår desperata jakt på kändisskap, blir det självvalda utanförskapet provocerande. Det blir något konstigt med att inte vilja synas, vara med när och där det händer.
Men jag vill påstå att skrivandet har en annan dimension, också. Det står för något mer, i bästa fall kan det göra avtryck, förändra. Tillföra något som finns kvar när bloggar och andra teknikaliteter slocknat. Rättstavningsprogrammet i Word föreslår följande alternativ för att få ordning på ordet "bloggar": buloggar, byloggar, biloggar, bologgar, det om något torde vara ett tecken på att jag är med, ligger ett steg före. I och för sig är min version av Word från 1997, men ändån.