Alltså,
egentligen hade jag ju tänkt att denna dagbok skulle handla om, beskriva alla festliga fritidsaktiviteter som jag hela tiden hänger mig åt. Nu blev det ju inte riktigt så, bara, det blev annat också. Det beror dels på att den nuvarande livssituationen, som jag alltför ofta självömkat mig om, upptas av andra göromål också. Dygnets timmar fylls fort av arbete, sjukdom, småbarnsföräldraskap och andra väsentligheter. Det där hängivna, fartfyllda och kontemplativa friluftslivet paketeras numera i korta intensiva, stressfyllda utfall i skidspår, på fjällsluttningar och på obskyra stenbumlingar i närmiljön. De där tidsupplösta fjällutflykterna och dygnslånga eskapaderna får stå tillbaka ett tag. Och i ärlighetens namn vet jag inte ens om de är önskvärda, jo någon gång ibland, men det där totalt tidsbefriade 23-år-nånting-livet saknar jag faktiskt inte längre. Eller lifestyle leverne, som är vårens term på nätbaserade klättersiter.
Internet är, som alla vet, ett eldorado för subkulturella ambitioner. Om du har någon form av avgränsat intresse så kan du med stor säkerhet hitta likar därute. Och för oss hängivna skrivbordsklättrare finns det oceaner av subversiva elektroniska avtryck att frossa i. Och under våren har det dessutom skett en kvalitativ förändring i den svenska ankdammen. Under flera år har jag med hyfsad kontinutet följt samtalen på diverse klätterelaterade forum. Det mesta som diskuteras där är ren och skär smörja, men mellan raderna sägs det faktiskt ett och annat av intresse. Och ibland kan det heta till ordentligt i debattrådarna, i synnerhet om det handlar om chipping eller graderingsspekulationer. På den gamla goda tiden, typ 2004 var det Göteborgsbaserade JUG som gällde, när den slocknade så har mycket av ordbajsandet flyttat över till BLOXC. Sedan finns det ett otal mer lokalt baserade meningsutbytesplatser, längs norrlandskusten har de minst sagt grabbiga och i många avseenden tröttsamma varianter. Hårda skoterpojkars tillhåll TKAK och luleklättrarnas version BORRBULT. På de sistnämnda är arga debatter om vad som skall definieras som förstabestigning frekvent samt klapp på ryggen för enskilda indivders prestationer. I övrigt finns det mer eller mindre levande disskusionstrådar på lokala klätterklubbars hemsidor och de får ni söka upp själva.
Sen finns naturligtvis några kommersiellt baserade samtalsrum som Utsidan och 8A. Och på den sistnämnda är det nog inte forumfunktionen som är grejen utan snarare deras rankingsystem som närmast kan liknas vid golfspelarnas scorecard. Detta har blivit en världssucce, nåja västerländsk Göteborgsbaserad hit åtminstone. Här kan du jämföra dig med lifestyle stjärnor från när och fjärran och deras nyhetsfunktion är riktigt bra om än lite sensationssökande av och till.
Men, och det var den kvalitativa förändringen jag ville komma till, på sistone har det även kommit fram en rad bloggar som paketerar budskapet betydligt mer välskrivet och nyanserat än ovanstående exempel. Och några av dem har även inslag av mer allmän karaktär, som ger en mer balanserad helhetsbild av personerna. Det bästa exemplet på detta är Jonas Wiklunds, numera Japanbaserade dagbok. Här blandas initierade egenupplevda klätterutflykter med diverse ämnen i en salig röra, men oftast av intresseväckande karaktär. En annan, betydligt färskare skapelse, är en annan medelålders mans betraktelser under den pågående Spanienutflykten. Här är det, än så länge, mer inriktat på rena klätterrapporter, men välskrivet och initierat. Mer attityd och nyhetsinriktad är Mälardalsbaserade Bruno. Mycket wannabe och kompisgängsdyrkan, men riktigt roande emellanåt och deras återkommande 8A-gnäll är faktikst kul.
Ett litet begränsat urval från den svenskspråkiga horisonten. Jag har betydligt sämre koll på andra, enligt Jonas finns det exempelvis ett otal japanska s.k. klätterbloggar, men de har jag begränsat utbyte av. Slänger dock med en skotte, Dave Macleod, han som klättrar 8c+ på egna säkringar. Han kan tydligen både klättra och skriva, i ett historiskt perspektiv är det väl inte alldeles unikt. Traditionellt har den alpina scenen bestått av högre stånds personer med många högskolepoäng eller motsvarande i meritförteckningen. Och berättandet, loggboksförandet har varit en viktig del av kulturen. En tradition som uppenbarligen har sina efterföljare idag också.
Det som är gemensamt för ovanstående textmakare är att de inte har någon kommersiell bas och som flera med mig innan påpekat borgar det för en väsentligt högre kvalite. Det finns en rad trista exempel därute, det är uppenbart att berättandet, rapporterandet bara är ett nödvändigt ont för många för att få tillgång till sponsorens finansiella stöd. Finns undantag dock och Peter Bosma, en Sveriges genom tiderna bästa klättare, är ett sådant. Hans reseberättelse från sin nyligen avslutade USA-tur är riktigt underhållande. Och det är storstilat att erkänna sina nederlag på det sett som han gör där. Det är lätt att vara bäst i Nordeuropeiska utmarker, en annan sak att prestera i storväggssammanhang, men han delar ödmjukt med sig av sina tillkortakommanden.
Ja, törs inte riktigt tänka tanken på hur mycken tid jag lagt på dessa utforskningar,
men som substitut för egna övningar är det kul, ibland åtminstone.
Och framledes skall jag även försöka gestalta en eller annan egenupplevd utflykt.
Internet är, som alla vet, ett eldorado för subkulturella ambitioner. Om du har någon form av avgränsat intresse så kan du med stor säkerhet hitta likar därute. Och för oss hängivna skrivbordsklättrare finns det oceaner av subversiva elektroniska avtryck att frossa i. Och under våren har det dessutom skett en kvalitativ förändring i den svenska ankdammen. Under flera år har jag med hyfsad kontinutet följt samtalen på diverse klätterelaterade forum. Det mesta som diskuteras där är ren och skär smörja, men mellan raderna sägs det faktiskt ett och annat av intresse. Och ibland kan det heta till ordentligt i debattrådarna, i synnerhet om det handlar om chipping eller graderingsspekulationer. På den gamla goda tiden, typ 2004 var det Göteborgsbaserade JUG som gällde, när den slocknade så har mycket av ordbajsandet flyttat över till BLOXC. Sedan finns det ett otal mer lokalt baserade meningsutbytesplatser, längs norrlandskusten har de minst sagt grabbiga och i många avseenden tröttsamma varianter. Hårda skoterpojkars tillhåll TKAK och luleklättrarnas version BORRBULT. På de sistnämnda är arga debatter om vad som skall definieras som förstabestigning frekvent samt klapp på ryggen för enskilda indivders prestationer. I övrigt finns det mer eller mindre levande disskusionstrådar på lokala klätterklubbars hemsidor och de får ni söka upp själva.
Sen finns naturligtvis några kommersiellt baserade samtalsrum som Utsidan och 8A. Och på den sistnämnda är det nog inte forumfunktionen som är grejen utan snarare deras rankingsystem som närmast kan liknas vid golfspelarnas scorecard. Detta har blivit en världssucce, nåja västerländsk Göteborgsbaserad hit åtminstone. Här kan du jämföra dig med lifestyle stjärnor från när och fjärran och deras nyhetsfunktion är riktigt bra om än lite sensationssökande av och till.
Men, och det var den kvalitativa förändringen jag ville komma till, på sistone har det även kommit fram en rad bloggar som paketerar budskapet betydligt mer välskrivet och nyanserat än ovanstående exempel. Och några av dem har även inslag av mer allmän karaktär, som ger en mer balanserad helhetsbild av personerna. Det bästa exemplet på detta är Jonas Wiklunds, numera Japanbaserade dagbok. Här blandas initierade egenupplevda klätterutflykter med diverse ämnen i en salig röra, men oftast av intresseväckande karaktär. En annan, betydligt färskare skapelse, är en annan medelålders mans betraktelser under den pågående Spanienutflykten. Här är det, än så länge, mer inriktat på rena klätterrapporter, men välskrivet och initierat. Mer attityd och nyhetsinriktad är Mälardalsbaserade Bruno. Mycket wannabe och kompisgängsdyrkan, men riktigt roande emellanåt och deras återkommande 8A-gnäll är faktikst kul.
Ett litet begränsat urval från den svenskspråkiga horisonten. Jag har betydligt sämre koll på andra, enligt Jonas finns det exempelvis ett otal japanska s.k. klätterbloggar, men de har jag begränsat utbyte av. Slänger dock med en skotte, Dave Macleod, han som klättrar 8c+ på egna säkringar. Han kan tydligen både klättra och skriva, i ett historiskt perspektiv är det väl inte alldeles unikt. Traditionellt har den alpina scenen bestått av högre stånds personer med många högskolepoäng eller motsvarande i meritförteckningen. Och berättandet, loggboksförandet har varit en viktig del av kulturen. En tradition som uppenbarligen har sina efterföljare idag också.
Det som är gemensamt för ovanstående textmakare är att de inte har någon kommersiell bas och som flera med mig innan påpekat borgar det för en väsentligt högre kvalite. Det finns en rad trista exempel därute, det är uppenbart att berättandet, rapporterandet bara är ett nödvändigt ont för många för att få tillgång till sponsorens finansiella stöd. Finns undantag dock och Peter Bosma, en Sveriges genom tiderna bästa klättare, är ett sådant. Hans reseberättelse från sin nyligen avslutade USA-tur är riktigt underhållande. Och det är storstilat att erkänna sina nederlag på det sett som han gör där. Det är lätt att vara bäst i Nordeuropeiska utmarker, en annan sak att prestera i storväggssammanhang, men han delar ödmjukt med sig av sina tillkortakommanden.
Ja, törs inte riktigt tänka tanken på hur mycken tid jag lagt på dessa utforskningar,
men som substitut för egna övningar är det kul, ibland åtminstone.
Och framledes skall jag även försöka gestalta en eller annan egenupplevd utflykt.
Kommentarer
Trackback