nilsfredrik

Det kom en del annat emellan,
här kommer utlovad fortsättning för de närmast sörjande,
som om det finns några andra läsare här.

kompl. bilder kommer.

Dag 4

Dagen började med regn och ordentlig blåst, stormliknande, inte alls särskilt medelhavslikt. Jag och sonen trotsade detta och började dagen med den vid det här laget väl inövade brödinköparrundan. Båda konsumenterna var stolta som tuppar vid hemkomsten och kunde sedvanligt bjuda på goda frukosttillbehör. I det närmaste kvarteret fanns det åtminstone 3 eller 4 potentiella brödinhandlingslokaliteter. Den närmaste, tre portar bort var den finaste, ett modernt kvartersbageri som visste hur de skulle skylta med sina varor bakom stora inbjudande glasdörrar. Men min favoritbagare hade sitt kombinerade bageri och kafé några meter längre bort längs gågatan. Ett skönt litet sjabbigt  hak som sålde bröd och kaffe med tilltugg. Morgonpubliken var blandad med företrädelsevis äldre stamgäster som inmundigade sitt dagliga morgonkaffe. Detsamma gällde eftermiddagens gäster vid de tre borden på uteserveringen, äldre människor som ivrigt debatterade dagens göromål och tycktes ha all tid i världen till sitt förfogande. Ett värdigt sätt att åldras vill jag påstå, hoppas att vi kan få leva någon uns av offentligt liv på ålderns höst, inte bara ägna oss åt eremitliknade övningar på någon fjällsluttning eller sitta och skrumpna bort på någon vårdinrättning. Lite annat också och gärna då kaféliv på någon spansk gågata.

Vi lämnade barnen och begav oss ut på shopping, en av vår tids främsta fritidssysselsättningar, som någon hävdade i lokaltidningen apropå byggandet av nya shoppingcentra i Åredalen. Vi gick inledningsvis till ett högst ordinärt köpcentrum med mestadels väligenkännliga varumärken. Jag irrade runt och inspekterade Carrefour, den spanska motsvarigheten till Coop Forum eller ICA Maxi, det var snarlikt. De hade bättre kaffemaskiner dock och det var på håret att jag inhandlade en ny espressobryggare med inbyggd kaffekvarn för 180 euro. Men därav blev intet och efter en stund begav vi oss ner till de centrala delarna av stan, Barcelonas kommersiella centrum, kvarteren kring Plaza Catalunya och Les Rambles.

En fascinerande stad där nytt och gammalt blandas sida vid sida, återigen den arkitekt-, konst- och historieintresserade har mycket att hämta i den här stan. Vindlande, smala gränder avlöser varandra och leder inte sällan fram till pittoreska torg framför kyrkor eller katedraler som har ett antal hundra år på nacken. Och många, många butiker fanns det och mycket människor förstås. Men aldrig så att det kändes obekvämt, visst finns det anledning att hålla reda på sina ägodelar och hålla i plånböcker och annat, men vi kände aldrig av några hotfulla situationer. Naiva turister antagligen, minns att jag blev bestulen  på reskassan av tillsynes blida damer som ville sälja blommor till mig vid mitt förra Spanienbesök. 

Några större fynd blev det kanske inte, men något enstaka klädetyg fick vi med hos hem. Noterade att det fanns ett enormt utbud av kvinno-, tjej-, flickkläder, men för mannen jag vet inte. Antingen var jag inte riktigt på hugget eller så föll inte utbudet mig i smaken, jag tyckte att det var lite tråkigt, lite gubbigt faktiskt. Mycket flådiga skjortor och relativt dyra så kallade finbyxor och -skor. Till slut köpte mig ett sommarlinne med små robotar på, barnen kommer åtminstone bli imponerade, var L:s kommentar.

Dag 5

Vi lämnade övrigt ressällskap på stranden och begav oss på en hela familjen upptäcktsfärd mot Tibidabo, en 542 m.ö.h. kulle strax väster om stan. Ännu en dag med nyttjande av den förträffliga lokaltrafiken, först tunnelbana från kommunikationsnavet Plaza del Catalanya till Avda Tibidabo därefter en blå gammal spårvagn som slingrar sig uppåt mellan flådiga bostadshus till starten av bergbanan som fraktade oss de sista höjdmeterna till topps. Någonstans på vägen fick framhjulet på barnvagnen nog, först lossnade det ner vi vinglade oss ner för en trappa till tunnelbanan, det fick god fart innan det tog stopp på vaden på en äldre herre. Inga större skador, men lite pinsamt var det allt. Och strax innan vi skulle kliva på bergbanan var det färdigt, ingen återvändo, hjulet slängdes i närmaste sopcontainer och det gick faktiskt att skjutsa barnet med bara tre hjul på vagnen också, även om det drog lite snett. 

På toppen bjöds vi på en förträfflig utsikt över den urbana utbredningen, det blå havet, men även västerut där ett böljande landskap bredde ut sig och vid klart väder skall det även vara möjligt att se utlöpare av Pyrenéerna i norr. Utan tvekan ett hejarns utflyktsmål med både sakrala och profana inslag. På toppen har de placerat ett gammaldags tivoli med skön femtiotalsstämning och strax intill en vacker kyrka med en gigantisk Kristusstaty på taket som breder ut armarna över staden, tänk Rio de Janeiro. Och på den södra utlöparen av berget finns även en enorm TV-mast som byggdes inför OS 92, med restaurang och utsiktsbalkong.

Vi besökte inte TV-tornet, däremot tog vi oss en tur på det tidigsäsongs- och eftermiddagssömniga tivolit och gick ett varv i kyrkan. Vi tände ett elektroniskt ljus för farfar och T. blev övertygad om att han befann sig däruppe bland änglarna som var gestaltade i en vacker och oerhört detaljrik mosaik i taket i ett av kyrkorummets kor. Besök på tivolit där barnen åkte en snäll karusell, de fick i sakta mak rida på varsin häst några varv. Den yngste, som dagarna i ända tjatade om vilka motorcyklar och andra motorburna fordon som han skulle åka jättefort med, blev lite skrajsen och började gråta och önskade att färden snart skulle vara över.

Tivolit var ett eget kapitel, en viss klasskillnad mot de ambulerande, skräniga kollegorna som kuskar runt i Sverige sommartid. Tydligen startade de sin verksamhet för drygt hundra år sedan och de hade fina åkattraktioner, ganska maffiga saker, bl.a. någon slags hävstångsgunga som tydligen invigdes på 20-talet cirka. Men det finaste var läget själva parken låg i tre etage precis på kanten av berget med fin och luftig utsikt över staden.

Dag 6

Sista dagen på vår Spanienutflykt, trodde vi ja, tiden går fort när man har mycket att hinna med. Dagens utflyktsmål var Montserrat en naturpark (natural park) med ett anrikt gammalt kloster 40 kilometer inåt landet från Barcelona räknat. Jag hade hört namnet innan, tror att jag läst någon artikel i Bergsport för ett antal år sedan. Minns att de beskrev dramatiska bergsformationer och skräckblandade upplevelser när artikelförfattaren skulle ta sig upp för ett av dessa klipptorn. Och om jag förstått saken rätt är även platsen och i synnerhet klostret en viktig symbol för den katalanska befolkningen och det är tydligen svårt att finna en katalan som aldrig besökt platsen.

Att resa med barn är karaktärsdanande, det tar på krafterna, men det ger även andra upplevelser. T. hyser för närvarande en stor fascination för alla motorburna fordon och det gröna tåget, bergbanan som tog oss den sista biten upp till klostret har varit på tal många gånger sedan dess. Och barnens största upplevelse, i entusiasm räknat, var ett regnvattenrör framför klosterkyrkan. Där det gick att sticka in pinnar, rulla igenom stenar och ropa till varandra. Det tog några dagar, men efter ett tag så hittade de varandra, upptäckte att de kunde leka tillsammans. På hemmaplan finns det inte riktigt tid för sådant och andra lekkamrater kommer emellan. Men det var skönt att vi var fler, inte bara föräldrarna, skönt att det fanns fler händer stundtals det blev intensiva och långa dagar.

Men nu går jag händelserna i förväg, på tågstationen köpte vi en paketbiljett som inkluderade tågresa t.o.r. och biljetter till bergbanorna samt linbana. Det blev en tidig avfärd eftersom vi siktat in oss på 09.36 tåget. Till en början färdas vi igenom stadens tunnelbanesystem, men efter några kilometer kom vi ut i ljuset och färdades genom storstadens förorter. Hyreskaserner, industrimark och stormarknadskomplex bredde ut sig i omgivningarna, inte helt olikt utmarkerna kring svenska städer. På banvallarna, insprängda mellan vägarnas och järnvägsspårens viadukter, är frodiga odlingslotter utspridda, majsfält, citron- och apelsinlunder, grönsaksland det är inte utan att en jämtländsk hobbyodlare blir avundsjuk över möjligheterna här. Antar att även en och annan stressad storstadsbo på dessa breddgrader känner glädje och vila via odlandets långsamma vedermödor. 

Snart lämnade vi staden bakom oss och kom in i mer lantliga och kuperade områden. Och ganska snart kunde vi se Montserrats taggiga toppar i horisonten. Vi bytte tåg för att åka den sista biten med bergbanan Cremallera de Montserrat, upp mellan svindlande klippväggar och torn som omgärdar dagens utflyktsmål. Rälsen slingrar sig upp, fastnaglade på en smal klipphylla längs ostsidan av berget. Bergsområdets högsta topp är St. Jerome 1236 m.ö.h. Klipporna och topparna i området är väldigt säregna och bildar lustiga formationer som nästan ser människogjorda ut, de består av konglomerat, vilket särskiljer dem från andra berg i området. Det ser ut som om en massa småstenar staplats på varandra och stelnat. Liknande bergart finns i Trondheimsområdet, men de klipporna kommer inte i närheten av de formationer som fanns här. Om jag inte minns helt fel så brukar klätterberättelser från det här området förtälja att till en början känns som om alla handgrepp skall lossna när man tar i dem. Efter ett tag vänjer man sig nog, men som L. påtalar - de ser nästan konstgjorda ut. Det måste vara en surrealistisk känsla att klättra uppför någon av alla dessa torn.

Snart var vi framme vid själva klosterbyggnaden, 725 m.ö.h., och det var onekligen en spektakulär inramning för klostret. Och som guideboken förtäljer är det en välbesökt plats vi kommer till, få munkar men många turister. Vi börjar vårt besök i  restaurangen under den stora klosterkyrkan, det märks att de är vana att ta emot stora grupper här, det är faktiskt lite Finlandsfärjekaraktär över stället, bättre arkitektur, godare kaffe, bättre mat och maffigare omgivningar dock. Men det är uppenbart att kommuniteten begripit det här med upplevelseturism, hemkokt likör, choklad och nötter, honung samt katolsk kitsch är grejen här. Den svarta madonnan såldes i ett otal storlekar jämte radband, kors och ett otal cd-skivor med inspelningar av klostrets berömda pojkkör. 

Och förutom för att uppleva frisk bergsluft och vackra omgivningar är ett besök i basilikan och en titt på den berömda statyn målet för många pilgrimer här. Den svarta madonnan, La Moreneta, föreställer Maria med Jesusbarnet sittande i knäet, enligt legenden hittades bilden på madonnan av några herdebarn år 880. Själva statyn kom till på 1100-talet och fick sin helgonstatus av påven Leo XIII år 1881. Katoliker tycks gilla sådana här legender och lite häftigt är det ju att människor vallfärdat till platsen i över tusen år. För den skull var det lite svårt att bli riktigt hänförd när vi fick skynda genom den ståtliga kyrkans kapell för att få en glimt av och snudda vid Marias hand. Många turister var det och det var få som respekterade foto- och filmförbudet i kyrkan och svärfars suddiga kort på madonnan, taget från höften, var faktiskt inget vidare. Det hade antagligen varit bättre att lyda munkarnas råd och köpa ett fint fyrfärgskort i den välfyllda souvenirbutiken. Och inte blev saken bättre av att vi hade en skolklass skräniga 12-åringar efter oss . Nu är jag kritisk i överkant, klostret och basilikan är väl värt ett besök och jag kan tänka mig att pojkkörens välljud är en stor upplevelse, som vi inte hann med vid vårt besök. Och att gå genom Mariagången i skymningsljus och känna lukten av och se skimret från alla tända ljus är antagligen en fin upplevelse.

Men som de skandinaviska naturromantiker vi är och eftersom vi hade med oss föräldrar och barn med spring i benen så siktade vi snabbt in oss på nästa bergbana, som tog oss drygt 200 höjdmeter högre upp för ett besök vid tusen år gamla eremitage, Sant Joans kapell och vandring på slingriga bergsstigar. Vid bergbanas toppstation, Pla de les Taràntules, ges en fin utsikt över de centrala delarna av klosterbyggnaderna och det var riktigt skönt att lämna den slamrande handelsplatsen bakom sig en stund. Skolklassens skrän hördes ända upp, men det lämnade vi fort bakom oss när vi påbörjade den enkla, men mycket fina vandringen mot det lilla bergskapellet. Själva kappellet har bara en drygt hundraårig historia och var tyvärr ganska förfallet, men strax ovanför fanns det lämningar av drygt tusen år gamla s.k. eremitage. I grottor längs klippkanten finns lämningar av tak och väggar och det är imponerande hur de lyckades få till boplatser här uppe. Men en fantastisk utsikt med fri sikt mot bergsområdet sydostliga utlöpare och Medelhavets blånad hade de onekligen.

Det var en varm dag och barnen blev snart trötta och hungriga och det blev dags att ta sig ner igen. Vi skickade barnen med de andra, för nedfärd med nämnda bergbana, själva passade vi på att ta stigen ner mellan klipptornen. En vandring som återkallade minnen från vår förra medelhavsutflykt, Korsika den gången, men dofterna och växtligheten var densamma. Manshöga Rosmarinbuskar, vildvuxen timjan och andra örter korsade vår väg och alltför snart var vi nere i civilisationen igen. Utflykten avslutades med ytterliggare besök i restaurangen för en rimlig summa fick vi smaka katalansk husmanskost, botifara (fläskkorv), friterad bläckfisk, ungsbakade grönsaker, bönstuvning, rostad kyckling och kylskåpskallt rödvin. Slutligen inväntade trötta resenärer tålmodigt  den gamla linbanan, enligt anslag konstruerades den i Leipzig 1930, för hastig och lyckosam nedfärd. Jag har förståelse för att denna plats har en stor betydelse i den katalanska folksjälen, en vacker och mångfacceterad plats som jag gärna besöker igen.

Sammanfattningsvis:

• Ja då, vi tog fel på dag eller mer korrekt vi hade missat att läsa på våra biljetter och åkte till flygplatsen och checkade in en dag för tidigt. Misstaget upptäcktes när vi skulle gå igenom gaten ut till flygplanet. T. blev förtvivlad, men vi fick snällt vända åter till stan och stanna en natt extra. Mer shopping och mer god mat.
• Återvänder gärna till staden, mindre hetsigt turistande då tror jag. Första gången besök inbjuder till mycket aktiviteter, det var inte utan att vi blev lite trötta efter allt vandrande och åkande. Skulle gärna hyra en bil också och åka norrut längs kusten och gärna en sväng uppåt Pyrenéerna också.
• Bra boende, bra lokalkännedom, tack Emma, bra ressällskap, bra barnhjälp, bra barn och god mat.
• Största skräckupplevelsen var nog landningen i Trondheim på vägen hem. Det blåste friskt över fjorden och det kändes som kaptenen var på väg att doppa ena vingen i havet.