Jag
har drabbats av presemester känslor,
instämmer i museichef Zipsanes* analys,
med en reservation,
jag känner behov av att vila upp mig inför ledighet snarare än efter dito.
Allt, och då avses allt,
skall hinnas med innan,
vilket oundvikligen leder till motsatsen,
inget eller mycket lite blir utfört.
Antagligen ett ganska rimligt, väl inövat symptom.
En den-ljusa-årstiden-känsla som fångas väl av huskurspoeten Ylva Eggerhorn:
Sommar
Barnen har klättrat upp i pilträdet
och äter kalla plättar,
Inger målar fönster,
Georg slipar källardörren.
Värst vad alla lever.
Värst vad alla vill leva,
som om det vore alldeles självklart.
Medan mitt hjärta är ett svart hål,
som med stor ansträgning håller
världen ifrån sig.
För att den inte skall falla in
och förintas.
Poetens uppdrag är att förtydliga, dra till sin spets, ge oss insikt om att balansen mellan liv och annat är skör. Hon är bra på det Ylva, att blanda vardagliga iaktagelser med bråddjupa insikter. Som en introduktion till hennes författarskap rekommenderar jag hennes samlingsverk, "Ett hemligt tecken". Och det är poeten Eggerhorn jag gillar, har svårare för det skönlitterära, hennes stil och ärende passar bäst i den resonerande diktens form.
Och den enkla vetskapen, den levda erfarenheten säger att det räcker med några få dagars sommarlättja för att lämna de där enfaldiga förvärvssträvandena bakom sig en stund. Och i sommar ska ju den där storrödingen fångas, den där cykelturen cyklas, de där badutflykterna genomföras, de där stenbumlingarna klättras och de där urtrista andravåningen fönstren målas.
Och kvällens uppvisning, far och son i skira sommarklänningar, till övriga familjemedlemmars stora förnöjelse, visar att de enkla glädjeämnena inte är att förakta.
* Östersundsposten är stolta som tuppar över de journalistiska priser de lyckas vinna och försöker hävda sig som en av Sveriges modernaste tidningar. I detta ingår bl.a. stor satsning på Internettjänster och annat. Men jag vill påstå att deras hemsida är en av de sämre, stökig och trist layout och helt hopplöst att söka på gamla artiklar. Ovan nämnda debattartikel av Jamtlis chef Henrik Zipsane, skriven onsdag 15/6, lyckades jag inte hitta. Däremot hittade jag en krönika av kulturredaktör Nolervik som refererar till den eftersökta artikeln. Jag tror jag ska kontakta webredaktörn och förmedla ett och annat tips om användarvänlighet och annat.
instämmer i museichef Zipsanes* analys,
med en reservation,
jag känner behov av att vila upp mig inför ledighet snarare än efter dito.
Allt, och då avses allt,
skall hinnas med innan,
vilket oundvikligen leder till motsatsen,
inget eller mycket lite blir utfört.
Antagligen ett ganska rimligt, väl inövat symptom.
En den-ljusa-årstiden-känsla som fångas väl av huskurspoeten Ylva Eggerhorn:
Sommar
Barnen har klättrat upp i pilträdet
och äter kalla plättar,
Inger målar fönster,
Georg slipar källardörren.
Värst vad alla lever.
Värst vad alla vill leva,
som om det vore alldeles självklart.
Medan mitt hjärta är ett svart hål,
som med stor ansträgning håller
världen ifrån sig.
För att den inte skall falla in
och förintas.
Poetens uppdrag är att förtydliga, dra till sin spets, ge oss insikt om att balansen mellan liv och annat är skör. Hon är bra på det Ylva, att blanda vardagliga iaktagelser med bråddjupa insikter. Som en introduktion till hennes författarskap rekommenderar jag hennes samlingsverk, "Ett hemligt tecken". Och det är poeten Eggerhorn jag gillar, har svårare för det skönlitterära, hennes stil och ärende passar bäst i den resonerande diktens form.
Och den enkla vetskapen, den levda erfarenheten säger att det räcker med några få dagars sommarlättja för att lämna de där enfaldiga förvärvssträvandena bakom sig en stund. Och i sommar ska ju den där storrödingen fångas, den där cykelturen cyklas, de där badutflykterna genomföras, de där stenbumlingarna klättras och de där urtrista andravåningen fönstren målas.
Och kvällens uppvisning, far och son i skira sommarklänningar, till övriga familjemedlemmars stora förnöjelse, visar att de enkla glädjeämnena inte är att förakta.
* Östersundsposten är stolta som tuppar över de journalistiska priser de lyckas vinna och försöker hävda sig som en av Sveriges modernaste tidningar. I detta ingår bl.a. stor satsning på Internettjänster och annat. Men jag vill påstå att deras hemsida är en av de sämre, stökig och trist layout och helt hopplöst att söka på gamla artiklar. Ovan nämnda debattartikel av Jamtlis chef Henrik Zipsane, skriven onsdag 15/6, lyckades jag inte hitta. Däremot hittade jag en krönika av kulturredaktör Nolervik som refererar till den eftersökta artikeln. Jag tror jag ska kontakta webredaktörn och förmedla ett och annat tips om användarvänlighet och annat.
Kommentarer
Trackback