nilsfredrik

Vi är hemma igen, en dag för tidigt, det blåste en del till fjälls dessutom har familjen startat om med någons slags förkylning. Ändock trevliga dagar och i söndags sken solen på oss, vårvinterförsmak.

N:s största upplevelse var antagligen pingisspelandet alternativt sagan om ringen rolleken. Lek överhuvdtaget var ledordet, T. hängde med så gott han kunde och försökte låta som ett lejon och höll krampaktigt i det lånade träsvärdet strax innan hemfärd.

Hundsällskapet var till förnöjelse, N. debuterade med att åka, alldeles själv, bakom en av de stora hundarna. Näst efter ovanstående så tror jag faktiskt att detta kommer att bli ett bestående minne hos henne. Alaskan malamute är rasen och de är ohyggligt stora, men snälla och lagomt snabba. Iallafall, hon lyckades stå benen, "ramlade bara lite", och njöt av draghjälpen. Jag försökte, efter bästa förmåga, att hänga med jag blev tilldelad den långsammare hunden. Lite, bara lite, sugen på att äga ett eget djur. Problemet är ju att skidfjälldagar är få, väldigt få av årets dagar. Vi får fortsätta att bearbeta närstående, vi har åtminstone fått en ny förespråkare i familjen.

Det är antagligen dessa små, inte sällan oförutsedda, gemensamma erfarenheter som gör föräldraskapet svindlande. I de stunderna är livet ganska enkelt.