De heliga
Veckans bok är De heliga av Maria Küchen, den förra De behövande klarade jag inte av, den var otäck. Även denna berättelse har läskiga inslag, men hon har något, är något på spåren. Dessvärre håller inte historien hela vägen, det urartar på något vis, väl overkligt för min del, budskapet blir övertydligt, för mycket. Men hon är bra på att förmedla en igenkännlig obehagskänsla, att livet är mer än yta och att det finns mörka hål, obehagliga inslag. Men annat också, tro, hopp, nåd och andra ålderdomliga ord.
I en Trots allt krönika, häromåret, förklarade hon det på följande vis; "Vet inte vad jag ska göra med den tvingande insikten att Gud finns. Önskar ibland att jag aldrig hade fått veta. Det hade varit enklare, på ett sätt, att få behålla sina livslögner." Det är väl det som kallas att drabbas, något överrumplande, ofrånkomligt. Jag tror att det är det hon försöker berätta om.