nilsfredrik

Arbetsdagarna är insiktsrika och det är oftast de där parenteserna, oväsentligheterna som är kärnan.

Vid eftermiddagens sammanträde angående avtalsförfattande om vuxenutbildning kom det över mig, ett sånt där existensiellt bråddjup. En ofrånkomligt faktum som Du försöker värja dig emot, men Du inser snabbt att alla försök är verkningslösa.

Förra helgen besökte jag och dottern några köptempel vid östkusten. Och som en ren impulshandling, som någon slags belöning för utfört shoppande (samtida logik där vi belönar(dövar?) oss själva) köpte jag mig ett par snidiga promenadskor. Som om det var högsta prioritet, ändock mäkta stolt. Ett par svarta Nike trailskor, tillräckligt casual för att kunna nyttjas till vardags, i det grå kommunaltjänstemannavärvet. Lite lagom fräcka med grova dubbar som antagligen skall vittna om att ägaren egentligen, i verkliga livet, ägnar sig åt helt andra mer fartfyllda aktiviteter.

Insikten då, jo vid nämnda sammanträde konstaterade jag att män i medelåldern och övre medelåldern med förkärlek bär, ja just det snidiga svarta promendaskor. Det är ett faktum, se er omkring ska ni få se. Men, och det är det halmstrået jag försöker hålla fast vid, jag har ännu inte köpt ett par skor i svart skinn alternativt skinnimitation, där någonstans går gränsen.