Rajarycket och annat
begravning och släktgårdsbesök.
Dylika bestyr berör, resulterade i nedanstående kvasislutsatser, håll till godo.
Den som läst Sara Lidmans västerbottensskildringar, Linnea Fjällstedts nybyggarberättelser från Vilhelmina socken eller varför inte Bernard Nordhs fjällromantiska äventyrshistorier, vet att livet i det norrländska inlandet inte var någon dans på rosor i början av 1900-talet. Otaliga var de umbäranden som människorna i dessa bygder fick genomlida. Och ett besök i småbyarna i norra Jämtland och södra Lappland vittnar om detta än idag. Vid varje besök i Rajastrand, en liten by vid vägs ände på gränsen mellan skog och fjäll, påminns jag om detta. Det är en del av Sverige som Reinfeldt med flera antagligen glömt alternativt aldrig har haft eller kommer att få vetskap om. Byn är mest känd för, ja vadå? Inte mycket skulle man nog kunna påstå, ja Rajarycket förstås, den årliga påskpimpeltävlingen på Lillrajans is, men mycket mer är det nog inte.
Bygderna har varit bebodda i knappa 200 år. Och för närvarande präglas de inte av expansion direkt, det är som om högkonjunkturens virvelvindar missar dessa utmarker, än en gång. Men det fanns faktiskt en tid när hjulen snurrade lite snabbare i dessa bygder också, dess liturgi och symbolik kan liknas vid den roll som dikningen av myrmarker och Jernbanans byggnation spelar i Lidmans epos. Här uppe handlade dock storsvenskens koloniseringsiver om torrläggande av forssträckor för att beredda mark för dammbyggnationer av stora mått. Vattenkraftsutbyggnaden i dessa fjällnära trakter var den tid då moderniteten kom till byn, arbetstillfällen skapades, infrastrukturen utvecklades genom att väg- och telenät skapades, men samtidigt utarmning av otaliga oåterkalleliga naturvärden.
Trots att jag aldrig hört eller för den delen sett forssträckan som sammanband Stor- och Lillrajan kan jag sörja dess bortgång, dess strypta flöde. Kvarnen vid Storåns utflöde var antagligen ett spännande besöksmål för Nilssonsbarnen och tydligen ska det även varit ett fint sportfiskevatten då det begav sig. På 50-talet påbörjades, vad som närmats kan kallas en revolution, otaliga dammprojekt häruppe. De var starkt präglade av dåtidens framstegsoptimism, minns att jag hörde ett radioprogram där de beskrev långtgånga planer på att vända flödet på flera norrländska älvar, liksom tippa över dem mot Norge för att öka elproduktionskapaciteten. Stalin höll tydligen på med sådana projekt när det begav sig och svenska statsingenjörer ville väl inte vara sämre antar jag.
Men det finns många vittnesbörd om att dammbyggaråren var ljusa år i bygderna. Plötsligt hände det något, inflyttning och expansion, den arbetsföra befolkningen anställdes till löner som aldrig skådats i det magra jord- och skogsbruk som stått till buds tidigare. Men resultatet, konsekvenserna, jag stämmer in i debattörernas vädjan om att något, något mera borde gå tillbaka till elproducent- och råvarubygderna i norr. För nog har skövlingen av skog och vattendrag lämnat utarmade bygder bakom sig. När moderniteten kom, försvann människorna skulle man kunna säga om man förenklar det hela lite. För att ta ett närliggande exempel så kan jag konstatera att merparten av ättlingarna från Kvarnberget har sina bopålar i Mälardalen snarare än Tåsjödalen (och som en liten vink ser jag att rättstavningsprogrammet accepterar Mälardalen men sätter rödmarkering under sin nordligare broder).
Och kanske är det så att kultiveringen av det norrländska inlandet bara blir en historisk parentes. Många är de samhällen, byar och bosättningar som har eller kommer att somna in. På sin höjd kommer de att förbli rekreationsområden för välbärgade kust- och stadsbor som kommer på besök några få veckor per år. Men nog vilar det något sorgesamt, dystopiskt över den framtidsvisionen, för det är onekligen något kittlande med all denna vildmark, dessa rikedomar. Men att bosätta sig där, det är något helt annat, inte tänkbart för de allra flesta. Men det finns undantag, ishotellet i Jukkasjärvi är väl det vanligaste exemplet, driftiga entreprenörer som vågar sig ut i obygden. Som anpassar sig till de rådande omständigheterna och hittar flera födkrokar och lever fullt rimliga liv. Men faktum kvarstår, spåren efter 1900-talets koloniseringsambitioner finns på nära håll och dess verkningar fortgår än idag. Och det är få som axlar a´Saras och Linneas livslånga debatt- och kampvilja.