nilsfredrik

Tänkte skriva om litteratur och sorg, återkommer till det.

Ägnade onsdagsnatten åt, vad jag inledningsvis trodde var en uteslutande sorgesam historia, men som visade sig vara ett skimrande faderspoträtt. Nåja det var inte direkt något muntert leverne som beskrevs men det var gjort med stor ömhet och kärlek. Författaren är i stort sett jämngammal med mig, men en minst sagt annorledes startsträcka på livet. Dagens boktips är således Åsa Linderborgs debut Mig äger ingen.

I eftermiddags sken solen ett ögonblick,
plötsligt såg vi varandra igen, kunde andas lite lättare.
Fyraåringens födelsedagsstödhjul monterades, det första varvet runt gården avverkades.

Därefter hittade jag några rader jag antecknat den 16:e februari. Och jag säger som någon uppburen författare formulerade det; ibland (oftast det motsatta) kan det vara glädjande att återvända till något eget för att konstatera att det var värst vad jag kan då. Jag är nog inte så efter ändå, jag har mina epizoiska ögonblick, också.

Ett så kallat barndomsminne:

Minns att vi bodde i en container-plåt-liknade bostad, litet men innerligt.
Minns att jag gillade motionsspåret runt slottsägornas utmarker.
Minns att jag och en nybliven kamrat paddlade till en liten kobbe och övernattade i tält. Det var storstilat.
Minns att vi skrinnade på Mälarens tillfälliga, blanka is.
Minns att jag trampade med utförsåkningsskidor uppför kallhyget bakom containerbyggnaden. Ett första-gången-någonsin-åk?
Minns att en skogsbrand nästan fick makt över skogsområdet, att rådiga folkhögskoleelever hjälteförklarades.
Minns att jag, på egen hand, tog bussen till Ekerö centrum, bytte för att ta mig till Brommaplan och därefter tunnelbana till Fridhemsplan för ett besök på Åhlens.
Minns inte vad jag konsumerade.
Minns att miljön på den lilla byskolan var ny, brutal för en norrländsk pojke på tillfälligt besök. Men studiebesöket på Tappströms centralskola var överväldigande, att tänka tanken att tillbringa dagarna i samma korridorer som brådmogna niondeklassare var ointagbart.
Minns att levnadsbanans andra riktiga förälskelse genomlevdes. Den första i förskolan, i ljushåriga Elina med egen kam. Den andra i sjätteklass, folkhögskolelärarens mörkhåriga, brådmogna dotter. Bör tilläggas att båda eskapaderna aldrig gestaltade sig i sinnevärlden, avståndsbeundran så att säga.
Minns att livets första klassfest, med diskodans, gick av stapeln i det lilla klassrummet. Vi dansade, vi dansade till Talking Heads Our house in middle of the street därefter lekte vi ryska posten, med stort allvar. Ett välsignat stadium där gränsen mellan barn och vuxenattribut var sammanvävda, växelverkan.
Minns att jag deltog när nästan-vuxna-folkhögskoleelever bollspelsmotionerade. Det var inte särskilt kristliga tillställningar.
Minns inte att jag längtade hem, att jag saknade hembyn något värst.
Minns att vi tog glada missionärsfamiljsbilder på slottstrappan. Vi var unga då, hela högen. Jag hade ett par stiliga vita sommarbyxor med fastsydda hängslen.
Minns att undervisningen gjorde stort intryck på min far, att han ofta refererade till den under återstoden av sitt liv.
Sen for vi way south, där började föräldraparets kall- och klassresa.
Och min egen antar jag.

Det har varit stiltje i ordproduktionen för en stund, orsaker till detta finns det flera. Jag skall inte tråka ut er med dem.

Kan däremot konstatera att det även är annat som kommit av sig de senaste dagarna. Såsom den lokala cykelsäsongen. Den var på sin topp i söndags när egna och andras barn gick i spinn på gården. Årets första familjecykelutflykt avverkades medels besök vid Storsjöns strand. Och i tisdags genomfördes den årliga blocketaffären, ny trampmobil till den äldsta. Men då hade det redan gått överstyr, första provturen fick ske inomhus samt en fram-och-tillbaka- tur på parkeringen. Därefter har det som urartat helt . Det är rent av riktiga lössnöförhållanden i ett fjällområde nära dig. Kanhända bjuder kommande barnfria helg på en äktenskaplig skidutflykt.

Annat som tenderat att avstanna, alt inte starta om, är det där lilla sista i inomhusrenoveringen. Vi har fastnat i det där härliga liststadiet, det där allra sista. Men vi har en lista, på det stora hela vet vi vad som kvarstår, det gäller bara att börja slutföra.

Men naturligtvis finns det saker på andra sidan myntet, det som rullat på och pågår.
- Bra påsklitteratur, en modig Anders Paulrud; läs.
- Årets egentopptur Jengegietje-Jengejetneme samt Tjuolen innan lunch på påskdagen.
- Årets (med tre års fördröjning), grupputflykt i hemmafjällen. Bunnerstötar, bastubad och andra väsentligheter.
- Liv i livmodern.