nilsfredrik

Häromdagen påtalade en god vän nöjet av att röra sig mellan olika sociala miljöer och hur olika vissa subkulturer kan te sig. Som exempel angav han att folket som besöker folkracebanan i Offerdal, där han ibland ställer upp som sjukvårdare vid tävlingar, väsentligt skiljer sig från de personer som rör sig i skidbackarna på Åreskutan. Naturligtvis en grov generalisering, men det är utan tvekan stor skillnad mellan den genomsnittlige folkraceförraren och Åreutförsåkaren (min fördom). Inget ont om någondera gruppen, men det finns all anledning att, om möjligheten gives kliva utanför de vanliga skoterspåren. Ett privilegium troligen, att kunna röra sig mellan olika sociala rum.

Ikväll var jag i ett sånt där rum, som uppfyller något slags behov. Jag besökte sporthallen i Östersund för att ägna mig åt en stunds inomhusklättring. Vilket var ett bra tag sen sist, typ förra våren någonting. Och öppningsrepliken av en av de som, i stort sett alltid är där, var obetalbar. Vi har hade inte setts på, låt säga 5-6 månader och han börjarde konversationen med följande fråga - ska du köra hårt eller? Det är äkta vänskap det.