nilsfredrik

Jag har tidigare skrivit små självömkande utlåtanden om att den här perioden av livet, mitt i livet sekvensen, är strikt reglerad av förvärvslivsrutiner, dagis- och skolhämtningar och tämligen moderata utsvävningar. På det stora hela en i överkant plikttrogen livsfas. Skulle kunna säga att det känns kvävande stundtals, men även eftersträvansvärt, någon slags struktur på det här schimära så kallade vuxenlivet.

För egentligen, som någon klok, äldre sommarpratare sa; vi är alla åldrar. Det handlar bara om graden av förträngning, vi är den där 3-åringen som kan själv, den osäkra niondeklassaren som avslutade grundskolåret med knytnävsslagsmål på självaste examensdagen, vi är den där tjugoåringen som ringer mamma när pengarna tar slut under alpskibumvistelsen, den där yrvakna 27-årsgymnasisten som upptäcker skriv- och litteraturvärlden och vi är i det där ruset på spårvagnen på väg från Mölndals sjukhus efter förstabarnfödseln (glömde kvar plånbok med körkort, använde pass som legitimation en tid och skaffade nytt körkort vid barnets femårsdag).

För det finns där, det där behovet av någon slags laglöshet, anarki light typ. Att klara sig utan en förarbevishandling är ett sådant uttryck och det finns andra. Upptäckte idag att jag är portad vid två av två möjliga bibliotek i centralorten. Jag försökte låna några böcker vid Mittuniversitets dito idag. Tog för givet att mitt lånekort behövde förnyas, men bibliotekarien upplyste mig om att kortet var spärrat på grund av en skuld på 252 kronor. Och detsamma gäller för länsbiblioteket där kan jag inte heller låna böcker på grund av en obetald skuld. På sistnämnda inrättning är det i och för sig lätt att komma runt reglementet genom att låna hustruns kort.

Och det här med bibliotekslån är lite av min akilleshäll, eller varför inte kalla det mitt i livet överlevnadsstrategi, jag är notorisk syndare avseende att lämna tillbaka lånade objekt i tid. Till Göteborgs biblioteksväsen har jag betalt åtskiliga hundralappar (utan min frus vetskap) på grund av för sent inlämnade böcker. Och som tur är har det lilla folkbiblioteket i hemkommunen inte några straffavgifter, om de hade det skulle hushållsekonomin påverkas kännbart.

TV 4 har aldrig varit min planhalva, det är något läskigt över det företaget. Antagligen handlar det om, som med mycket annat, om ren och skär avundsjuka. Egentligen skulle jag vilja vara med i den där sköna TV 4 familjen, ogenerad övre medelklass liksom. Tänk att få hänga med Timell och Magnusson på firmafesten, trygga fadersfigurer som kan skämta till det. Och tänk att få vara en del av den där härliga jargongen mellan Lets dance, nyheterna och sporten.

Det får vara hur det vill med den saken, för min del brände de sitt sista kort i fredagskväll. Sällsynt nog följde jag deras nyhetssändning och när det var dags för sportnyheter lystrade jag till lite extra. Men alltså, det enda som visades var några klipp från elitseriens nedre regioner. De redovisade vilka lag som tvingas kvala för att hänga kvar. Därefter var det slut. Att Södergren smockat till norrmännen i Holmekollen, vart tog det vägen? Och att Kalla snodde till med en andraplats i sitt första 30 kilometerslopp, det tog de inte någon hänsyn till. Nej den där familjen får klara sig utan mig fortsättningsvis.

Stormen har bedarrat och årets första vårsolsskidfärd är genomförd. Trettiosex och ett halvt års erfarenhet av skidturer på Renfjällets sydsida kan verka lite småtrist, men faktum är att ett besök vid Vita renens våffelstuga sällan misslyckas. Ja det där med skidturer vid sex månaders ålder måste jag forska lite mer i. Vet att jag följde med mina föräldrar till Edsåsdalen när jag var knappa halvåret. Om det innebar medföljande vid skidturer för egen del har jag ingen evidens för. Däremot har det ofta berättats att de unga föräldrarna lämnade spädbarnet till pensionatföreståndarinnan när de själva var ute och roade sig.

Men nog var det bättre för, mindre skotrar och charmigare interiör innan espressomaskinen och visakortsläsaren gjorde sitt inträde. Vem är jag att klaga och några så kallade genuina våffelbruk står att finna på annat håll än idag.

Dagens prestation stod treåringen för, gick för egen maskin halva vägen upp och stod på benen hela vägen ner. Det är ett privilegium att få vara med när de lär sig, upptäcker något nytt.

Jag har kommit till den ålder där jämnåriga ägnar sig åt vasalopp, nattliga skridskolopp och andra åldersrelaterade så kallade kraftmätningar. Men en dag som denna glädjer jag mig åt att skida i TV-soffan, det ser blött och tungt ut där ute på myrarna.

Men nästa år då.