nilsfredrik

Det kan vara av vikt att lära sig skilja mellan samhällelig struktur och individ, faktum och problem, fakta och tolkning o.s.v. Förstnämnda i angivna dikotomier är sällan mödan värt att ägna något(n) större förändringsengagemang eller -strid. Dylika projekt brukar vara ganska tröstlösa, åtminstone ur den enskilde människans perspektiv.

Nu till mitt något långsökta exempel; ett faktum är att den ena lokaltidningens kulturredaktör ofta, alltför ofta häver ur sig de mest häpnandsväckande utsagorna. Inte sällan i papperstidningen, än frekventare i sin blogg. Gärna personangrepp på lokala kollegor i kultursfären, men även av mer nationell karaktär. Stimulerar onekligen den lokala debattankdammen, men någon måtta får det väl ändå vara. Egentligen är han ju en bra skribent där de lokalhistoriska nedslagen ofta är underhållande, initierade och egensinniga. Ett bra exempel är hans beskrivning av barndomens egenupplevda skottdrama i Hissmofors (berättelsen finns bl.a. på hans blogg, sök på "polis" så hittar ni ett par versioner).

Men åter till faktumet, naturligtvis kan jag inte låta bli att följa det hela och tidigt lovade jag att inte kommentera, debattera, nedlåta mig till att delta. Men sådana principer är till för att brytas och häromveckan rann soppskålen över. När Nolervik avfärdat både Ekmans och Noréns livsverk med en handviftning kunde jag tydligen inte bärga mig. När han dessutom ogenerat erkände att han knappt läst eller bevittnat något av författarnas verk hade han ramlat av banan för en bra stund sedan.

Att min kommentar råkade hamna i lördagens papperstidning höjde den personliga endorfinnivån (antagligen var det bara jag och en nitisk läsare i Alsen som upptäckte detta). Men att jag stavat fel på den ryska författarens namn var ändock mindre smickrande. Mersmak för att delta, men nästa gång får det bli någon problembaserad disciplin.