nilsfredrik

Vi, på-andra-gården-Johan och undertecknad startade vår morgontur vid Ås båtklubbs hemmahamn, vi siktade västerut mot grannbyn Dvärsätt. Målet för utflykten var att ta sig så långt det var möjligt innan utloppets öppna vatten skulle stoppa vår färd. Med blankis, toppad med vackra rimfrostformationer, blev färden lättsam och vi kunde strax ana nybyggnationerna vid Krokoms golfbana, eller den blivande Sjöstaden som Krokoms kommun vill namnge den nya villaförorten. Det enda hindret på vägen var en smal ränna med öppet vatten, den var dock enkel att runda invid stranden. På en knapp halvtimme var vi framme vid Dvärsätts båtupplägg, som även blev vår vändpunkt. Här var isen slut och Indalsälvens flöde gjorde sig påmint.

Vi vände åter mot hemmahamnen och den sena decembergryningen började göra sig påmind, en svag strimma sol kunde skönjas i öster. Under hemfärden inträffade något oväntat, när vi nästan var framme såg vi att det låg någonting på isen ett par hundra meter ut från stranden. Det var inte alldeles enkelt att avgöra vad det var, Johan gissade på en hare. Men när vi närmade oss kunde vi konstatera att det var en relativt stor rådjursbock som hade irrat ut sig på isen. Där låg han nu hjälplös och hade antagligen kämpat avsevärt för att ta sig så långt ut från land, vi spekulerade i om han försökt ta sig från Rödön, men eftersom isen låg blank fanns det inga tydliga spår. Trots att vi närmade oss gjorde han inte några försök att resa sig. Johan var handlingskraftig och grabbade genast tag i djuret. Det visade sig bli en ganska ansträngande övning, trots att djuret var trött kämpade han emot när han försökte förflytta honom. Jag stod handfallen invid och Johan undrade lite försynt om jag kunde ta tag i bakbenen för att hjälpa honom att förflytta djuret.

- Det här var ju riktigt jobbigt, utropade Johan Och vi blev tvungna att stanna upp några gånger för att vila och lugna råbocken.

- Det är en märklig känsla att vara nära ett otämjt djur, han gjorde stort motstånd och vi oroade oss för om vi skulle åsamka honom skada genom vår behandling. Att djuret var stressat var det ingen tvekan om, hjärtat klappade vilt innanför skinnet på honom. Till slut lyckades vi nå stranden, Johan lyfte djuret den sista biten och till vår glädje kunde vi konstatera att han kunde resa sig på vingliga, men oskadade ben och trippa iväg längs strandlinjen.

- Att vi inte hade barnen med, vilken upplevelse, var Johans första kommentar. Och naturligtvis grämde vi oss över att även kameran lämnats hemma denna morgon. Men en upplevelse rikare blev vi och det var mäkta stolta fäder som kom hem till frukostbestyren med en storartad erfarenhet.