Tema film
Sommartid är lika med filmvisning, ibland.
Emma odlar statistdrömmar och frotterar sig med filmmakare och -stjärnor på strandpromenaden. Vi får hålla till godo med Allentema här hemma.
För ett tag sedan såg vi hans näst senaste Match Point, förra veckan hyrde vi den senaste Scoop och i helgen råkade vi ramla in i 70-tals filmen Annie Hall.
Är inget Woodyfan sedan tidigare, tror att jag sett nån film innan men de har inte gjort något större intryck, och kan inte påstå att jag har blivit frälst nu heller. Men jag uppskattar de rappa ordväxlingarna och den underfundiga humorn. Kan rekommendera de senaste filmerna, Scoop var faktiskt riktigt rolig. En slags kriminalhistoria där en förvirrad gammal cynisk trollkarl, Allen själv, mot sin vilja dras in i en absurd mordhistoria där en ung journalisstudent (vacker kvinna naturligtvis, han har förkärlek för dem, både på filmduken och i verkliga livet) fått nys på sitt livs scoop. En nyligen död stjärnjournalist materialiseras i trollkarlens föreställning och tipsar om att den rike påläggskalven, den snygga killen antagligen är den gäckande Tarokortseriemöradaren. Mystiska mord, döda som går igen, kärlek över klassgränserna, enkla skämt och ett lyckligt slut, en lämplig sommarfilmskomposition, se.
Att Annie Hall fick fyra Oskar statyetter 1977, bl.a. för bästa film och bästa kvinnliga skådesplare, har jag svårare att förstå. Det var en ganska trist historia där en pratig Allen skulle gestalta urtypen för den intellektuella New York romantikern. Det var kanske ett vågat grepp under Kalla Krigsepoken där allt som inte var proamerikanskt misstänktes för otillåtna kommunistsamrören, exempelvis vänsterorienterade storstadsbor. Diane Keaton vägde dock upp det hela och var sympatisk uprising star, som trängde ut Allens abnorma ego. Och det är väl New York schablonen som är filmmakarens signum om jag förstått saken rätt. Och lite sugen blev man allt på att besöka T. B. Apple och göra romantiska höstutflykter i Central Park .
Lägger man ett genus- eller klassraster på hans filmer fångar man säkert upp ett och annat. Utifrån ovanstående filmer är det lätt att avfärda honom som en manschavuinist och överklassbracka, men det finns säkert annat. Han har med all säkerhet fångat den intellektuella medelklassens tillkortakommanden på ett eget och unikt vis. Och jag kan inte annat än imponeras av hans ihärdighet, enligt Wikis urval har han spottat ur sig och/eller deltagit i 43 filmer sedan debuten på 60-talet. Från 1972 innebär det minst en film per år, med undantag för 1974 och 1981, det har han i och för sig kompenserat med att klämma till med två filmer per år vid andra tillfällen. Onekligen något patologiskt över den meritförteckningen. Och det är tydligen en till på gång, därav strandhänget i Barna.