norra hemisfären betingelser
Vet inte om det är min tänkta utomhusklättersäsong, barnen eller sparrisplantorna i odlingslotten som far mest illa (alt skrivning: som drabbas mest av det tillfälliga avbrottet) för närvarande, men allstå en decimeter snö i mitten av maj där någonstans går ju gränsen ändå.
Vid närmare eftertanke så stryker vi far illa, illa valt uttryck i jämförelse med betingelser i andra sammanhang. Vi överlever antagligen, snarare tillfälligt avbrott för aktiviter i vår lilla värld.
Vid närmare eftertanke så stryker vi far illa, illa valt uttryck i jämförelse med betingelser i andra sammanhang. Vi överlever antagligen, snarare tillfälligt avbrott för aktiviter i vår lilla värld.
Glad som en citron
Att bli lika fri (i tanken) som Anders Paulrud, det skulle kunna vara ett mål att sikta mot. Jag gör ett försök. Eller åtminstone våga (kunna) beskriva, gestalta livet som han gjorde. En, per definition, modig människa.
Kustbesök med matmersmak
Vi går vidare på mattemat. Jag har tillbringat dagen med ett jobbrelaterat besök på östkusten, i min födelseort som lite ödmjukt försöker lansera sig som "Norrlands huvudstad". Vi får väl se hur den satsningen lyckas. Kan dock tänkas att en sådan attityd skulle kunna späda på latenta kust-inland spänningar.
Nu var det inte regionalpolitisk strategi som jag tänkte avhandla, nej mat var ämnet för dagen. Min nuvarande hemstad, centralorten i Jämtland, har utvecklats avsevärt de senaste åren angående variationen av näringsidkare. Men vad som slog mig idag var att det tydligen krävs en lite större stad för att få till det där lilla extra. I Östersund har vi några riktigt bra nationsrelaterade restauranger; indisk, turkisk, thailändska, japansk, kinesiska and so on. Gemensamt för dessa är att de inte direkt är billiga, på de flesta ställen måste du hosta upp en bra bit över hundra kronor för att få en tallrik.
Till den tilltänkta huvudstaden; vid lunchtid råkade jag av en slump kliva in i, vad jag trodde var en ordinär korvmoj (det var många blåklädda män där), men som visade vara ett thailändskt snabbmathak. En stor välsmakande woklåda för 40 kronor. Att jag blev tvungen att slänga merparten, var inte tillredarens fel, snarare att klockan på min mobil var 10 minuter efter frökens ur.
Och innan jag klev på hemfärdståget letade jag upp stadens ena sushibar. För 75 kr salufördes en skål traditionell soppa, en rejäl portion rå fisk samt mindre välsmakande the. När jag skulle betala visade det sig att affärsinnehavaren inte accepterade korttransaktion, här var det cash som gällde. Av den varan hade jag bara 60. Jag gjorde ett misslyckat prutningsförsök, som svar fick jag att jag var tvungen att betala resterande vid nästa besök. Jag angav att det nog kunde dröja, men det spelade ingen roll påstod han och om jag inte kom eller råkade glömma bort min skuld var det av mindre vikt.
Sammanfattningsvis; dessa anekdotiska händelser skapade onekligen mervärde och kanhända lägger jag en röst på, om tillfälle gives, den blivande residensstaden
Nu var det inte regionalpolitisk strategi som jag tänkte avhandla, nej mat var ämnet för dagen. Min nuvarande hemstad, centralorten i Jämtland, har utvecklats avsevärt de senaste åren angående variationen av näringsidkare. Men vad som slog mig idag var att det tydligen krävs en lite större stad för att få till det där lilla extra. I Östersund har vi några riktigt bra nationsrelaterade restauranger; indisk, turkisk, thailändska, japansk, kinesiska and so on. Gemensamt för dessa är att de inte direkt är billiga, på de flesta ställen måste du hosta upp en bra bit över hundra kronor för att få en tallrik.
Till den tilltänkta huvudstaden; vid lunchtid råkade jag av en slump kliva in i, vad jag trodde var en ordinär korvmoj (det var många blåklädda män där), men som visade vara ett thailändskt snabbmathak. En stor välsmakande woklåda för 40 kronor. Att jag blev tvungen att slänga merparten, var inte tillredarens fel, snarare att klockan på min mobil var 10 minuter efter frökens ur.
Och innan jag klev på hemfärdståget letade jag upp stadens ena sushibar. För 75 kr salufördes en skål traditionell soppa, en rejäl portion rå fisk samt mindre välsmakande the. När jag skulle betala visade det sig att affärsinnehavaren inte accepterade korttransaktion, här var det cash som gällde. Av den varan hade jag bara 60. Jag gjorde ett misslyckat prutningsförsök, som svar fick jag att jag var tvungen att betala resterande vid nästa besök. Jag angav att det nog kunde dröja, men det spelade ingen roll påstod han och om jag inte kom eller råkade glömma bort min skuld var det av mindre vikt.
Sammanfattningsvis; dessa anekdotiska händelser skapade onekligen mervärde och kanhända lägger jag en röst på, om tillfälle gives, den blivande residensstaden
Ankdammsdeltagande
Det kan vara av vikt att lära sig skilja mellan samhällelig struktur och individ, faktum och problem, fakta och tolkning o.s.v. Förstnämnda i angivna dikotomier är sällan mödan värt att ägna något(n) större förändringsengagemang eller -strid. Dylika projekt brukar vara ganska tröstlösa, åtminstone ur den enskilde människans perspektiv.
Nu till mitt något långsökta exempel; ett faktum är att den ena lokaltidningens kulturredaktör ofta, alltför ofta häver ur sig de mest häpnandsväckande utsagorna. Inte sällan i papperstidningen, än frekventare i sin blogg. Gärna personangrepp på lokala kollegor i kultursfären, men även av mer nationell karaktär. Stimulerar onekligen den lokala debattankdammen, men någon måtta får det väl ändå vara. Egentligen är han ju en bra skribent där de lokalhistoriska nedslagen ofta är underhållande, initierade och egensinniga. Ett bra exempel är hans beskrivning av barndomens egenupplevda skottdrama i Hissmofors (berättelsen finns bl.a. på hans blogg, sök på "polis" så hittar ni ett par versioner).
Men åter till faktumet, naturligtvis kan jag inte låta bli att följa det hela och tidigt lovade jag att inte kommentera, debattera, nedlåta mig till att delta. Men sådana principer är till för att brytas och häromveckan rann soppskålen över. När Nolervik avfärdat både Ekmans och Noréns livsverk med en handviftning kunde jag tydligen inte bärga mig. När han dessutom ogenerat erkände att han knappt läst eller bevittnat något av författarnas verk hade han ramlat av banan för en bra stund sedan.
Att min kommentar råkade hamna i lördagens papperstidning höjde den personliga endorfinnivån (antagligen var det bara jag och en nitisk läsare i Alsen som upptäckte detta). Men att jag stavat fel på den ryska författarens namn var ändock mindre smickrande. Mersmak för att delta, men nästa gång får det bli någon problembaserad disciplin.
Nu till mitt något långsökta exempel; ett faktum är att den ena lokaltidningens kulturredaktör ofta, alltför ofta häver ur sig de mest häpnandsväckande utsagorna. Inte sällan i papperstidningen, än frekventare i sin blogg. Gärna personangrepp på lokala kollegor i kultursfären, men även av mer nationell karaktär. Stimulerar onekligen den lokala debattankdammen, men någon måtta får det väl ändå vara. Egentligen är han ju en bra skribent där de lokalhistoriska nedslagen ofta är underhållande, initierade och egensinniga. Ett bra exempel är hans beskrivning av barndomens egenupplevda skottdrama i Hissmofors (berättelsen finns bl.a. på hans blogg, sök på "polis" så hittar ni ett par versioner).
Men åter till faktumet, naturligtvis kan jag inte låta bli att följa det hela och tidigt lovade jag att inte kommentera, debattera, nedlåta mig till att delta. Men sådana principer är till för att brytas och häromveckan rann soppskålen över. När Nolervik avfärdat både Ekmans och Noréns livsverk med en handviftning kunde jag tydligen inte bärga mig. När han dessutom ogenerat erkände att han knappt läst eller bevittnat något av författarnas verk hade han ramlat av banan för en bra stund sedan.
Att min kommentar råkade hamna i lördagens papperstidning höjde den personliga endorfinnivån (antagligen var det bara jag och en nitisk läsare i Alsen som upptäckte detta). Men att jag stavat fel på den ryska författarens namn var ändock mindre smickrande. Mersmak för att delta, men nästa gång får det bli någon problembaserad disciplin.
Vardaglig matresa
Årets första färska sparris är tillagad och förtärd, den smakade utmärkt med Dijonvinägrette, ägg, stenbitsrom, potatis och laxfile från Bruksvallarnas rökeri.
Ja nu var det inte de egenodlade plantorna som skördades. Det dröjer ytterligare några år tills dess. Nej vid närmare granskning visade det sig att sparrisen kom från Peru, senapen från Frankrike, fiskäggen från Tyskland och Bruksvallslaxen var tydligen odlad i Chile. Men äggen då? De var åtminstone packade i Valne, men var hönan genomlevt sina dagar stod inte på förpackningen. Potatisen var iallafall odlad i Jämtland.
Vad jag i min enfald trodde var en någorlunda närproducerad tillrättning visade sig vara allt annat än lokal, snarare global.
Ja nu var det inte de egenodlade plantorna som skördades. Det dröjer ytterligare några år tills dess. Nej vid närmare granskning visade det sig att sparrisen kom från Peru, senapen från Frankrike, fiskäggen från Tyskland och Bruksvallslaxen var tydligen odlad i Chile. Men äggen då? De var åtminstone packade i Valne, men var hönan genomlevt sina dagar stod inte på förpackningen. Potatisen var iallafall odlad i Jämtland.
Vad jag i min enfald trodde var en någorlunda närproducerad tillrättning visade sig vara allt annat än lokal, snarare global.
Snyggt avslut
Nu är den, så att säga, avklarad. Vintersäsongen alltså. På de här breddgraderna var den osedvanligt långdragen i år. Ett stadigt snötäcke från november till för ett par veckor sedan, utan tvekan en rad höjdpunkter men även kraftkrävande inslag. Att klä på barnen enligt lager på lager principen exempelvis.
Tanken var att få ett bra slut på det medels en sista skidtur i helgen, därav blev intet, främst beroende på en ihärdig förkylning och febersession med oroväckande tryck kring bihålorna. Alvedonkur gjorde det hela någorlunda uthärdligt. Den enda som rikigt tog chansen var fyraåringen som krönte säsongen med ett antal åk i Borgafjälls barnbacke den 2 maj. Stolt som en hel tupptrupp när han klarade av att fånga liftbygeln alldeles själv och vågade sig på att skida över en vattenpöl mitt i backen. Ett värdigt bokslut.
Tanken var att få ett bra slut på det medels en sista skidtur i helgen, därav blev intet, främst beroende på en ihärdig förkylning och febersession med oroväckande tryck kring bihålorna. Alvedonkur gjorde det hela någorlunda uthärdligt. Den enda som rikigt tog chansen var fyraåringen som krönte säsongen med ett antal åk i Borgafjälls barnbacke den 2 maj. Stolt som en hel tupptrupp när han klarade av att fånga liftbygeln alldeles själv och vågade sig på att skida över en vattenpöl mitt i backen. Ett värdigt bokslut.