Frosttålig sparris
Alla säsonger har sina ritualer, höjdpunkter, avigsidor och stressorer. I ett högst ordinärt jämtländskt radhusområde har vår- och fixa-utomhusmiljön-cyklen tagit fart de senaste dagarna. Grannar som inte synts till sedan september någon gång vaknar plötsligt till liv och rycker fram motorsågar, hakar på släpvagnar som har körförbud och sopar bort grus utanför sin bostadslott.
Hysteriska upprop kommer från samfällighetsföreningens styrelse. Ordförande har sökt tillstånd för majbrasa hos miljö- och hälsoskyddsinspektören och fått godkänt dessutom. Den obligatoriska vårstädningen delas upp på två tillfällen och "tanken är att man deltar vid båda tillfällena." Därefter radas det upp ett antal göromål som skall utföras; rengöring av sopkärl, förbättringsmålningar, nya lastpallar till komposter, vakuumventil skall åtgärdas, sopning, krattning, rensning, inoljning o.s.v. Jopp , vi har överlevt jämtländsk vinter, orkanvindar, bihåleproblem, magsjukor, vattkoppor, men risken är uppenbar att denna vårhysteri tar knäcken på oss.
Konstaterade att vi är det enda hushållet på gården som inte sopat våra 20 kvadratmeter asfaltsyta och varje morgon när jag går förbi så ligger det ett antal äckligt förmultnade blad och paradisäpplen på den 7 kvadratmeter stora gräsmattan framför huset och kräver att bli hopkrattade och bortforslade (se bild nedan).
Vår tid kommer var så säker, vi ska knäcka dem, grannarna, med ett nytt och banbrytande trädgårdsprojekt i sommar. Vi tar och bygger en stilig pergola och jag ska se till att plantera ett knippe frosttålig sparris, men först ska jag skolka från den första obligatoriska vårstäddagen. Konferensresa till huvudstaden torde väl räknas som giltigt frånfälle. 
Vårlig paradisäppelskörd.
Bokdag
Egna favoriter,
som skolbarn: Janssons Mumindal,
som ungdom: Macleans Örnnäste,
som student: Lidmans Jernbaneepos,
nu: Örstaviks Nordnorgeskildringar och Mollan och bullarna.
Journal
logg,
blogglogg,
loggblogg,
bloggjournal,
loggjournal,
bloggloggjournal,
bloggloggsjukjournal.
Det var inte tanken inledningsvis (om det nu fanns någon tanke), men delar av mitt bladdrande har ägnats åt självömkande journalskrivande. Grundläggande mänskligt behov antar jag, men hur man än vrider och vänder på det så vill jag påstå att vi fått vår tilldelade dos i vår, med råge.
Veckans summering:
a/ vattkoppor 1 person
b/ magsjuka 3 personer
Livets hjul
Se film-på-nätet, enkel och fungerande tjänst, rekommenderas.
"Livets hjul", hette fredagens film. En Sydkoreansk film som handlade om en pojke som växte upp tillsammans med en buddistisk munk i, bokstavligen, en vackert belägen fjällsjö. Vackra scenarion och, åtminstone inledningsvis, en medryckande berättelse men efter ett tag spårade det dock ur. Jag köper inte filmens sensmoral, som femåring roade sig huvudpersonen med att knyta fast stenar i ett litet snöre som han därefter fäste vid en fisk, en groda samt en orm. Djuren led naturligtvis av denna hantering och alla utom grodan dog. Dessa barnhandlingar påverkade hela hans resterande liv, han fick en sten runt sitt hjärta, sa den gamle munken. Han fick sona sina gärningar med asketiskt liv, straffliknande handlingar och försöket att leva i "människornas värld" slutade i katastrof. Han blev tvungen att återvända till och leva resten av sitt liv i den där fjällsjön.
Nja jag blev åtminstone inte någon övertygad buddist.
Snöfall...
mer realistiskt,
karaktärsdanande.
I storstaden puttrar väskdebatten vidare,
jag har inte mycket att tillföra där,
förutom att ägandet,
egnaägandet har sina sidor,
att äga en egen trampbil är glädjefyllt,
om än mödosamt,
det tar på krafterna att bevaka,
beskydda egendomen.
VAB
Friluftsdagsutflykt till Åredalen omvandlades i hast till sjukdag i Ås.
Vattkoppor och kaskadliknade magsjuka står på dagordningen denna gång.
Det är lätt att få för sig att vi är de enda i hela världen som brottas med VAB-dilemmat, vem ska vara hemma denna gång? Vad ska Du göra idag? Vad har Du i din kalender? Jag ska på sammanträde med ditten och datten, ja men jag har utvecklingssamtal med datten, redan uppskjutit flera gånger. Om Du är hemma idag så kan jag vara hemma imorgon. Det är som sig bör, men ställer krav på snabba förhandlings- och beslutsvägar. Och visst vi är knappast ensamma om denna problematik, även om det känns så ibland, många småbarnsföräldrar brottas med detta. Lätt att glömma, men onekligen trösterikt. Enligt samtida familjeforskning organiseras det moderna familjelivet genom explicita och implicita förhandlingar. Formuleras på följande vis, av Göran Ahrne & Christine Roman, på knagglig sociologiprosa:
"Genom att kontinuerligt definiera olika situationer tillsammans konstruerar sammanboende kvinnor och män sin sociala verklighet i interaktion med varandra. Organiseringen av förvärvsarbete, hushållsarbete och pengar kan betraktas som ett resultat av förhandlingar mellan makarna eller samborna. Utrymmet för sådana förhandlingar har ökat i takt med att normerna för hur hushållet ska organiseras försvagats."
Hyfsad beskrivning av hur vi hanterade uppstådd situation inför dagens beslut, det finns sannerligen inga självklara svar, förutom just detta och jag inbillar mig att förhandlingsutrymmet ökat. Det finns få eller inga färdiga mallar för hur Vi skall styra upp vår vardag. Får för mig att tidigare generationer inte brottades med detta på samma sätt som vi. Det är vi, bara vi som vid varje enskild situation måste resonera oss fram till en lämplig, minst dålig lösning. Önskvärt, vi har makt över våra egna liv, men tröttsamt ibland, vore skönt att ha en familjecoach, som kom och talade om hur vi ska göra. Min absoluta serietecknarfavorit, Jan Berglin, har förslag på innovativa och önskvärda hemma-hos-tjänster i god Alliansanda. Vore väl rimligt att komplettera med en VAB-coach.
Vårsol,
cykelutflykt, grillkorv vid Storsjöns strand, barn- och vuxenklättrande på hemmastenarna, vårens första löparrunda, lervällinglek på gården, eftermiddagsvärme, kylskåpssval Starborno och skönlitterära utflykter vid radhusväggen.
Vardagslördagslivet har sina höjdpunkter, sina crescendon, tillstånd att återvända till, minnas andra dagar.
Läser Pluras svartblogg, han driver iväg till tidiga barndomsminnen, söker upp tvååringens upplevelser. Påskhelgens skidutflykter väckte egna minnen, ofta förknippade med skidor och fjäll tycks det som. Tidiga minnen sammanblandas, naturligtvis, med familjehistorikens höjdpunkter. Tidiga minnen trasslar oundvikligen in sig i ofta återberättade händelser, bilder och annat familjevrakgods.
Tidig utflykt till Björkliden och Narvik är ett sådant. Vid många tillfällen, under min uppväxt, berättades historien om när jag som treåring fotvandrade några kilometer längs malmbanan i norr, fick se snö på sommaren och undrade om det fanns vatten och stenar i Norgan. Vill påstå att jag har faktiska minnen av denna resa, minns att vandringen ledde till en marknadsplats där de sålde samiskt hantverk, där det fanns kåtor utplacerade. Frågan kvarstår, något redigt svar lär jag aldrig få, om det är reella minnen eller om det är återberättelserna och bilderna som påverkat mig. Om jag inte missminner mig så finns det en fin bild där jag kör omkring en plastvägskrapa på sommarsnö, ofta återsedd bild som definitivt hjälpt till att skapa dessa minnen.
Ett annat fjäll- och skidrelaterat minne är en vinterutflykt till Edsåsdalen, antagligen var jag något år äldre då, skall forska i ämnet. Jag var tillräckligt gammal för att ha sett skidtävlingar på televisionen. Minns att vi tog vesslan upp till övre liften på Renfjället, jag torde ha fått min första slalomutrustning vid det här laget. Ett par gula alternativt blåa Dachsteinpjäxor, minns att namnet gjorde avtryck i snön, det var inristat i sulan. Hur skidorna och övrig utrustning såg ut har jag inga minnen av. I alla fall, jag minns att skidbacken kändes stor, oändligt lång, minns också att jag hade tävlingsåkarna från televisionen som förebilder. Försökte efterlikna deras åkstil, i synnerhet den där sista bakåtvikten över mållinjen, de slängde sig bakåt och skickade fram skidspetsarna precis innan målsnöret skulle passeras. Minns att mina egna försök ledde till att jag ramlade gång på gång, jag började med min målgångstaktik mitt i backen, antar att avståndsberäkningsförmågan inte var fullt utvecklad vid den här tidpunkten.
De starkaste vinterminnena är dock sammanknippade med det eviga trampandet i backen hemmavid, bakom huset i Klingsta. Mången dag och kväll ägnades åt upp- och nedfärd på sluttningen bakom det gula huset. Minns att startpunkten flyttades uppåt för varje år som gick, nya utmaningar. Prästhusberget kommer alltid ha betydelse, framstå som en symbol för en god uppväxt, där började det på något vis. Kojbyggandet, lekkamraterna, ensamleken, jordgetingbetten, skidtrampandet, trädklättrandet, utsikten, fristaden, vårblommorna, höstens blåbär, allt det där som ett barn kan önska, allt som jag behövde åtminstone. Föräldrarnas uppsikt fanns nog där, men det var inget vi la märke till. Saknar det, kan inte säga annat, både bokstavligen och symboliskt. Kan vi ge våra barn något i paritet med detta, en förhoppning.
I förmiddags, när den äldre försökte introducera 3-åringen i stenmackkastandets ädla konst tror jag ett tidigt minne skapades, värt att återvända till, upprepa. Tveksammare om eftermiddagens urartade lek, som resulterade i bitmärken på och omplåstring av N:s lår, är lika minnesvärt, men likväl ett minne.
Oxfjället
Även små fjäll har existensberättigande, sin charm.
Ett par mil sydöst om Borgafjäll finns ett litet naturreservat med ett ynkligt litet fjäll, Oxfjället. Ynkligt med tanke på höjden, två toppar, sydtoppen 742 m.ö.h. och dess norra dito på 732 m.ö.h., några få meter kalfjällsyta, upphöjdhet över låglandsvegetationen. Och det är väl det sistnämnda som gör att topparna fått benämningen fjäll. Hade det varit placerat längre söderut, i Dalarna exempelvis, hade det antagligen inte uppnått samma status, där hade det varit ett trädbeklätt berg, kulle, en upphöjning bland andra. Men på dessa breddgrader är det alltså ett fjäll och bör besökas.
Start från landsvägen mellan Rajastrand och Risbäck, några stavtag över myren därefter följer brant stigning upp på sadeln strax söder om huvudtoppen. Ca. 250 höjdmeter, vilket motsvarar en ordinär Sälenskidbacke. Från toppen går färden vidare, i behagligt gles skogsterräng mot den norra kalfjällshatten. Vid denna utpost har Teracom placerat en radiomast och en röd liten anskrämlig byggnad. Detta faktum förtar inte utsikten, Bastunäsfjällets snofsiga, kritvita topp, Borgahällans brutala stup, Klöverfjällets och Jengegietjes ståtliga skepnader och nog skymtas Marsfjällens lockande kalfjällsterräng i norr.
Det fjället saknar i höjd tar det definitivt igen i alpin karaktär på sin östslutning. Klippbranter blandas med brant skogsterräng. Den mest lockande linjen, ur utförsåkningssynpunkt, är det stora, öppna fältet nedanför fjällets sydtopp. Börja nedfärden med en liten kringrörelse norrut, skråa därefter in på den öppna ytan. Vid höstens rekognoseringstur konstaterades det att underlaget bestod av stora klippblock som hjälper till att fästa snön. Trots detta har det skett spontanras tidigare under säsongen, om det är minsta antydan till lavinfara bör besök undvikas. Stadig aprilsnö är något helt annat och den hastiga nedfärden bjuder på några riktigt fina svängar. Tills motsatsen bevisas benämner jag det som ett förstaåk, premiär liksom. Skidandet utför Oxfjällets granne, Råbergets kalhyggesyta var också en premiär, men ynkliga 622 m.ö.h., det är inget fjäll bara en kulle bland andra kullar.
I unga dagar skedde upptäcktsfärderna, skidfärderna på Prästhusberget hemmavid, däremellan utflykter till franska alper och annorstädes, Oxfjällsutforskning väcker barndomsminnen, genuin upptäckarglädje, mer av det.
Oxfjällets östliga stupbrant
Borgahällans maffiga stup
Marsfjällens blånade toppar
PÅSK
Påsk blev det och den firades arketypiskt i släktnära tillstånd.
Solen sken kompromisslöst,
en dag iallafall.
Deltagare: 35 personer
Aktiviteter: Skoter, tjuvfiske, fiskförflyttning till nya hemliga fiskevatten, topptursskidande & 3-årskalas
Kvällsnöje: isvaks-, bastubad och badtunna
Soundtrack: John Legend
Påskpocket: Paul Auster och Kajsa Ingmarsson
Mat: grillkorv, rökt fisk, Skärvången ost, grönpepparpaté, sill, kyckling, godis, mer godis samt hallonyoghurt
Dryck: Pommac, påskmust, tjeckisk öl och surt vin
Maskinpark: 8 skotrar, 4 fyrhjulingar, 2 crossmotorcyklar och en baklastare
Årets pryl: gaffatejp på plastiga skoterhuvar
Tradition: påskaftonsfisketävling; Rajarycket
Höjdpunkt 1: skotertur, skräckblandad förtjusning för den yngste.
Höjdpunkt 2: lek och lekkamrater för den äldre
Höjdpunkt 3: utan-barn-skidturer för föräldrarna
Utmaning: lervälling och avgrundsdjupa hål på Norråkervägen
Nästa projekt: replift på Råberget
För första gången händelse: utförsfärd via Oxfjällets rasbrant
Årets snackis; nästa, nästa och nästa barnbarnsbarn
6-årings dilemma: har Jesus funnits på riktigt? Har Gud aldrig varit på jorden? När man dör, föds man igen då? "- det vore ju konstigt om man blev ett blomfrö då."
Långfredag
men jag vet inte,
orkanvindar över norrländska fjäll är sällan lika dramatiska som Gudrun och Per på Småländska höglandet.
Nu ska vi binda fast nyinhandlade skidfodral och annat på familjebilens tak.
Långfredag, resdag.
Vi såg på film, sex månader senare, häromdagen; De andras liv.
Betraktelse över mänskliga Stasimedarbetare och det östtyska livet strax innan murens fall, rekommenderas.
Vid förra försöket, att se nämnda film på en biograf på Birger Jarlsgatan i huvudstaden, stog vi i fel kö över en timme. Och när vi väl hittade rätt såldes den sista biljetten till personerna framför oss.
Pensionsförsäkring
Vi skall åtminstone fira den blivande 3-åringen i helgen, han har önskat sig en gitarr. Kanhända ser vi början på en hejdundrande musikkarriär, i bästa fall kan det handla om en form av pensionsförsäkring för föräldrarna. Genom att satsa helhjärtat på hans karriärsval kan vi med god tillförsikt se fram emot framtida avkastning.
Stensdalen
Bussutflykt till Chamonix blev det inte, Nordnorge blev det inte, långhelg i Bunnerfjällen blev det inte, korthelgsutflykt till Kittelfjäll blev det inte heller, men en kortkorthelgsutflykt till Stensdalen blev det och det är inte fy skam. Vi är hemma efter ett dygns skidutflykt till Jämtlandsfjällens finast placerade STF-stuga. Svenska turistföreningens tradition med bemannade fjällstugor i väglöst land är en otidsenlig men sympatisk företeelse.
Turistföreningen säljer varan på följande vis:
Närmare naturen än så här kan du inte komma. Här möts du av stugans värme och värdens omtanke.STF har fjällstugor på 42 platser. Alla i väglöst land och längs väl markerade leder. Här finns självhushållskök, gasol för matlagning och en skön säng. De flesta säljer proviant och vatten hämtas direkt ur bäcken! Du bokar inte i förväg - alla får alltid tak över huvudet.
I Jämtland finns det fem bemannade stugor och på något vis lyckas de locka stugvärdar, som får en symbolisk ersättning för några veckors idogt arbete, nåja subventionerad fjällsemester. Men det kan nog vara grannlaga att husera vilsna och ovana fjällfarare, i synnerhet vid bistra väderförhållanden. Vissa stugvärdar blir ett begrepp, Sten i Lunndörren eller Olaf i Stensdalen. Dessa herrar har fallit på åldersstrecket, tydligen finns det en åldersgräns vid 73 eller något sådant. Och det är väl mest nyblivna pensionister som tar chansen och tillbringar tid i väglöst land. Men en och annan student eller yngre förmåga som vill och kan kombinera stugvärderi med övrigt liv finns det också.
I Stensdalen hade de för året fått en ny värd, Sven från Katrineholm, en glad prick som gladdes över att Östersundsposten publicerat en positiv krönika, som beskrev Stendalsstuglivet en vårvintrig helg 2007. Jag lovade att klippa ut artikeln och skicka den till hemadressen i Katrineholm. Och nog finns det lite egenartade typer på dessa poster, nämnde Sten i Lunndörren hade väl inte det allra bästa ryktet, han ville gärna styra och ställa, det var tydligt att besökaren fick anpassa sig till dennes regelverk, Lunndörrsstugan var hans kungarike.
De flesta stugor har gott om besök, men några ligger lite avigare till och det krävs nog ett visst mått av egensinne för att klara av stugvärdslivet på dessa platser. För några år sedan var jag färdledare i Padjelanta, vi gick en stugtur och vårt huvudmål och utgångspunkt för toppturer var den på sidan om placerade stugan vid Vaimoks norra strand 847 möh, leden mellan Kvikjokk och Sulitelma. I alla fall mannen som var stugvärd detta år hade, pg.a. tidig säsong och dåligt väder, inte haft ett enda besök på 13 dagar. När vi kom, en grupp på 8 personer blev han överlycklig, alldeles till sig. Dessutom hade polis, fjällräddning och militär samövning denna vecka, officerare och andra högdjur tog plats i stugan, dessutom en grupp franska långturare och som grädde på mosen ville även TV-profilen Staffan Ling få sig en sängplats. Detta blev helt enkelt för mycket för stugvärden, han tittade lite väl djupt i bjudglasen och var den som behövde omvårdnad, hjälp att ta hand om sig. Jag hyser dock en viss förståelse för herrn, 13 ensamma vinterdagar vid en gudsförgäten fjällsjö är en lång tid.
Ja vår helgtur till Stensdalen blev synnerligen lyckad. Höjdpunkterna var tveklöst medhavd god mat och vin, trevlig samvaro och hastig hemfärd i skön medvind. Svåger var sedvanligt begeistrad och la upp långt gångna planer för framtida stugvärdskarriär, L. planerade framtida expeditioner som bl.a. innehåll kust till kust vandringar i Pyreenerna och bestigning av Mont Blanc. Jag tog, som brukligt, chansen att bläddra i gamla nummer av Svenska Fjällklubbens årsskrifter, Dag Hammarsköld, Gillis Billing, Åke Hedlund och andra gamla stötars hjeltehistorier. Det finns en fjällfarartradition att luta sig emot i det här landet också, toppturande och fjällklättring har en lång historia. Men nog finns det stora mått av ogenerad elitism över dessa historier, men det får man liksom ta. Svenska fjällklubben är en ganska perifer företeelse idag, även om de har sina förkämpar fortfarande.
Nog har de fina fjäll i franska alper och annorstädes, men ibland är det närmast liggande nog så bra. 
Gnistrande vårvintersol över Lill-stendalsfjällets karakteristiska nästipp.
Grundregel
Det finns en grundregel i mitt liv, som jag måste lära mig att hålla fast vid.
I allt övrigt kan det gärna få råda vild nihilism.
En regel som borde ha tillämpats tidigt i livet, det har blivit bättre med tiden, men inte bra.
Aldrig, aldrig låna andras egendom, i synnerhet inte skidor eller liknande faciliteter.
Illustreras, med all önskvärd tydlighet, nedan med ett talande dagsaktuellt exempel på hur det går om regelverket frångås det allra minsta. Långivaren kommer att få en flaska vin inom kort och påminnelse om riktlinjerna inför eventuella framtida felsteg. 