nilsfredrik

Det kom en del annat emellan,
här kommer utlovad fortsättning för de närmast sörjande,
som om det finns några andra läsare här.

kompl. bilder kommer.

Dag 4

Dagen började med regn och ordentlig blåst, stormliknande, inte alls särskilt medelhavslikt. Jag och sonen trotsade detta och började dagen med den vid det här laget väl inövade brödinköparrundan. Båda konsumenterna var stolta som tuppar vid hemkomsten och kunde sedvanligt bjuda på goda frukosttillbehör. I det närmaste kvarteret fanns det åtminstone 3 eller 4 potentiella brödinhandlingslokaliteter. Den närmaste, tre portar bort var den finaste, ett modernt kvartersbageri som visste hur de skulle skylta med sina varor bakom stora inbjudande glasdörrar. Men min favoritbagare hade sitt kombinerade bageri och kafé några meter längre bort längs gågatan. Ett skönt litet sjabbigt  hak som sålde bröd och kaffe med tilltugg. Morgonpubliken var blandad med företrädelsevis äldre stamgäster som inmundigade sitt dagliga morgonkaffe. Detsamma gällde eftermiddagens gäster vid de tre borden på uteserveringen, äldre människor som ivrigt debatterade dagens göromål och tycktes ha all tid i världen till sitt förfogande. Ett värdigt sätt att åldras vill jag påstå, hoppas att vi kan få leva någon uns av offentligt liv på ålderns höst, inte bara ägna oss åt eremitliknade övningar på någon fjällsluttning eller sitta och skrumpna bort på någon vårdinrättning. Lite annat också och gärna då kaféliv på någon spansk gågata.

Vi lämnade barnen och begav oss ut på shopping, en av vår tids främsta fritidssysselsättningar, som någon hävdade i lokaltidningen apropå byggandet av nya shoppingcentra i Åredalen. Vi gick inledningsvis till ett högst ordinärt köpcentrum med mestadels väligenkännliga varumärken. Jag irrade runt och inspekterade Carrefour, den spanska motsvarigheten till Coop Forum eller ICA Maxi, det var snarlikt. De hade bättre kaffemaskiner dock och det var på håret att jag inhandlade en ny espressobryggare med inbyggd kaffekvarn för 180 euro. Men därav blev intet och efter en stund begav vi oss ner till de centrala delarna av stan, Barcelonas kommersiella centrum, kvarteren kring Plaza Catalunya och Les Rambles.

En fascinerande stad där nytt och gammalt blandas sida vid sida, återigen den arkitekt-, konst- och historieintresserade har mycket att hämta i den här stan. Vindlande, smala gränder avlöser varandra och leder inte sällan fram till pittoreska torg framför kyrkor eller katedraler som har ett antal hundra år på nacken. Och många, många butiker fanns det och mycket människor förstås. Men aldrig så att det kändes obekvämt, visst finns det anledning att hålla reda på sina ägodelar och hålla i plånböcker och annat, men vi kände aldrig av några hotfulla situationer. Naiva turister antagligen, minns att jag blev bestulen  på reskassan av tillsynes blida damer som ville sälja blommor till mig vid mitt förra Spanienbesök. 

Några större fynd blev det kanske inte, men något enstaka klädetyg fick vi med hos hem. Noterade att det fanns ett enormt utbud av kvinno-, tjej-, flickkläder, men för mannen jag vet inte. Antingen var jag inte riktigt på hugget eller så föll inte utbudet mig i smaken, jag tyckte att det var lite tråkigt, lite gubbigt faktiskt. Mycket flådiga skjortor och relativt dyra så kallade finbyxor och -skor. Till slut köpte mig ett sommarlinne med små robotar på, barnen kommer åtminstone bli imponerade, var L:s kommentar.

Dag 5

Vi lämnade övrigt ressällskap på stranden och begav oss på en hela familjen upptäcktsfärd mot Tibidabo, en 542 m.ö.h. kulle strax väster om stan. Ännu en dag med nyttjande av den förträffliga lokaltrafiken, först tunnelbana från kommunikationsnavet Plaza del Catalanya till Avda Tibidabo därefter en blå gammal spårvagn som slingrar sig uppåt mellan flådiga bostadshus till starten av bergbanan som fraktade oss de sista höjdmeterna till topps. Någonstans på vägen fick framhjulet på barnvagnen nog, först lossnade det ner vi vinglade oss ner för en trappa till tunnelbanan, det fick god fart innan det tog stopp på vaden på en äldre herre. Inga större skador, men lite pinsamt var det allt. Och strax innan vi skulle kliva på bergbanan var det färdigt, ingen återvändo, hjulet slängdes i närmaste sopcontainer och det gick faktiskt att skjutsa barnet med bara tre hjul på vagnen också, även om det drog lite snett. 

På toppen bjöds vi på en förträfflig utsikt över den urbana utbredningen, det blå havet, men även västerut där ett böljande landskap bredde ut sig och vid klart väder skall det även vara möjligt att se utlöpare av Pyrenéerna i norr. Utan tvekan ett hejarns utflyktsmål med både sakrala och profana inslag. På toppen har de placerat ett gammaldags tivoli med skön femtiotalsstämning och strax intill en vacker kyrka med en gigantisk Kristusstaty på taket som breder ut armarna över staden, tänk Rio de Janeiro. Och på den södra utlöparen av berget finns även en enorm TV-mast som byggdes inför OS 92, med restaurang och utsiktsbalkong.

Vi besökte inte TV-tornet, däremot tog vi oss en tur på det tidigsäsongs- och eftermiddagssömniga tivolit och gick ett varv i kyrkan. Vi tände ett elektroniskt ljus för farfar och T. blev övertygad om att han befann sig däruppe bland änglarna som var gestaltade i en vacker och oerhört detaljrik mosaik i taket i ett av kyrkorummets kor. Besök på tivolit där barnen åkte en snäll karusell, de fick i sakta mak rida på varsin häst några varv. Den yngste, som dagarna i ända tjatade om vilka motorcyklar och andra motorburna fordon som han skulle åka jättefort med, blev lite skrajsen och började gråta och önskade att färden snart skulle vara över.

Tivolit var ett eget kapitel, en viss klasskillnad mot de ambulerande, skräniga kollegorna som kuskar runt i Sverige sommartid. Tydligen startade de sin verksamhet för drygt hundra år sedan och de hade fina åkattraktioner, ganska maffiga saker, bl.a. någon slags hävstångsgunga som tydligen invigdes på 20-talet cirka. Men det finaste var läget själva parken låg i tre etage precis på kanten av berget med fin och luftig utsikt över staden.

Dag 6

Sista dagen på vår Spanienutflykt, trodde vi ja, tiden går fort när man har mycket att hinna med. Dagens utflyktsmål var Montserrat en naturpark (natural park) med ett anrikt gammalt kloster 40 kilometer inåt landet från Barcelona räknat. Jag hade hört namnet innan, tror att jag läst någon artikel i Bergsport för ett antal år sedan. Minns att de beskrev dramatiska bergsformationer och skräckblandade upplevelser när artikelförfattaren skulle ta sig upp för ett av dessa klipptorn. Och om jag förstått saken rätt är även platsen och i synnerhet klostret en viktig symbol för den katalanska befolkningen och det är tydligen svårt att finna en katalan som aldrig besökt platsen.

Att resa med barn är karaktärsdanande, det tar på krafterna, men det ger även andra upplevelser. T. hyser för närvarande en stor fascination för alla motorburna fordon och det gröna tåget, bergbanan som tog oss den sista biten upp till klostret har varit på tal många gånger sedan dess. Och barnens största upplevelse, i entusiasm räknat, var ett regnvattenrör framför klosterkyrkan. Där det gick att sticka in pinnar, rulla igenom stenar och ropa till varandra. Det tog några dagar, men efter ett tag så hittade de varandra, upptäckte att de kunde leka tillsammans. På hemmaplan finns det inte riktigt tid för sådant och andra lekkamrater kommer emellan. Men det var skönt att vi var fler, inte bara föräldrarna, skönt att det fanns fler händer stundtals det blev intensiva och långa dagar.

Men nu går jag händelserna i förväg, på tågstationen köpte vi en paketbiljett som inkluderade tågresa t.o.r. och biljetter till bergbanorna samt linbana. Det blev en tidig avfärd eftersom vi siktat in oss på 09.36 tåget. Till en början färdas vi igenom stadens tunnelbanesystem, men efter några kilometer kom vi ut i ljuset och färdades genom storstadens förorter. Hyreskaserner, industrimark och stormarknadskomplex bredde ut sig i omgivningarna, inte helt olikt utmarkerna kring svenska städer. På banvallarna, insprängda mellan vägarnas och järnvägsspårens viadukter, är frodiga odlingslotter utspridda, majsfält, citron- och apelsinlunder, grönsaksland det är inte utan att en jämtländsk hobbyodlare blir avundsjuk över möjligheterna här. Antar att även en och annan stressad storstadsbo på dessa breddgrader känner glädje och vila via odlandets långsamma vedermödor. 

Snart lämnade vi staden bakom oss och kom in i mer lantliga och kuperade områden. Och ganska snart kunde vi se Montserrats taggiga toppar i horisonten. Vi bytte tåg för att åka den sista biten med bergbanan Cremallera de Montserrat, upp mellan svindlande klippväggar och torn som omgärdar dagens utflyktsmål. Rälsen slingrar sig upp, fastnaglade på en smal klipphylla längs ostsidan av berget. Bergsområdets högsta topp är St. Jerome 1236 m.ö.h. Klipporna och topparna i området är väldigt säregna och bildar lustiga formationer som nästan ser människogjorda ut, de består av konglomerat, vilket särskiljer dem från andra berg i området. Det ser ut som om en massa småstenar staplats på varandra och stelnat. Liknande bergart finns i Trondheimsområdet, men de klipporna kommer inte i närheten av de formationer som fanns här. Om jag inte minns helt fel så brukar klätterberättelser från det här området förtälja att till en början känns som om alla handgrepp skall lossna när man tar i dem. Efter ett tag vänjer man sig nog, men som L. påtalar - de ser nästan konstgjorda ut. Det måste vara en surrealistisk känsla att klättra uppför någon av alla dessa torn.

Snart var vi framme vid själva klosterbyggnaden, 725 m.ö.h., och det var onekligen en spektakulär inramning för klostret. Och som guideboken förtäljer är det en välbesökt plats vi kommer till, få munkar men många turister. Vi börjar vårt besök i  restaurangen under den stora klosterkyrkan, det märks att de är vana att ta emot stora grupper här, det är faktiskt lite Finlandsfärjekaraktär över stället, bättre arkitektur, godare kaffe, bättre mat och maffigare omgivningar dock. Men det är uppenbart att kommuniteten begripit det här med upplevelseturism, hemkokt likör, choklad och nötter, honung samt katolsk kitsch är grejen här. Den svarta madonnan såldes i ett otal storlekar jämte radband, kors och ett otal cd-skivor med inspelningar av klostrets berömda pojkkör. 

Och förutom för att uppleva frisk bergsluft och vackra omgivningar är ett besök i basilikan och en titt på den berömda statyn målet för många pilgrimer här. Den svarta madonnan, La Moreneta, föreställer Maria med Jesusbarnet sittande i knäet, enligt legenden hittades bilden på madonnan av några herdebarn år 880. Själva statyn kom till på 1100-talet och fick sin helgonstatus av påven Leo XIII år 1881. Katoliker tycks gilla sådana här legender och lite häftigt är det ju att människor vallfärdat till platsen i över tusen år. För den skull var det lite svårt att bli riktigt hänförd när vi fick skynda genom den ståtliga kyrkans kapell för att få en glimt av och snudda vid Marias hand. Många turister var det och det var få som respekterade foto- och filmförbudet i kyrkan och svärfars suddiga kort på madonnan, taget från höften, var faktiskt inget vidare. Det hade antagligen varit bättre att lyda munkarnas råd och köpa ett fint fyrfärgskort i den välfyllda souvenirbutiken. Och inte blev saken bättre av att vi hade en skolklass skräniga 12-åringar efter oss . Nu är jag kritisk i överkant, klostret och basilikan är väl värt ett besök och jag kan tänka mig att pojkkörens välljud är en stor upplevelse, som vi inte hann med vid vårt besök. Och att gå genom Mariagången i skymningsljus och känna lukten av och se skimret från alla tända ljus är antagligen en fin upplevelse.

Men som de skandinaviska naturromantiker vi är och eftersom vi hade med oss föräldrar och barn med spring i benen så siktade vi snabbt in oss på nästa bergbana, som tog oss drygt 200 höjdmeter högre upp för ett besök vid tusen år gamla eremitage, Sant Joans kapell och vandring på slingriga bergsstigar. Vid bergbanas toppstation, Pla de les Taràntules, ges en fin utsikt över de centrala delarna av klosterbyggnaderna och det var riktigt skönt att lämna den slamrande handelsplatsen bakom sig en stund. Skolklassens skrän hördes ända upp, men det lämnade vi fort bakom oss när vi påbörjade den enkla, men mycket fina vandringen mot det lilla bergskapellet. Själva kappellet har bara en drygt hundraårig historia och var tyvärr ganska förfallet, men strax ovanför fanns det lämningar av drygt tusen år gamla s.k. eremitage. I grottor längs klippkanten finns lämningar av tak och väggar och det är imponerande hur de lyckades få till boplatser här uppe. Men en fantastisk utsikt med fri sikt mot bergsområdet sydostliga utlöpare och Medelhavets blånad hade de onekligen.

Det var en varm dag och barnen blev snart trötta och hungriga och det blev dags att ta sig ner igen. Vi skickade barnen med de andra, för nedfärd med nämnda bergbana, själva passade vi på att ta stigen ner mellan klipptornen. En vandring som återkallade minnen från vår förra medelhavsutflykt, Korsika den gången, men dofterna och växtligheten var densamma. Manshöga Rosmarinbuskar, vildvuxen timjan och andra örter korsade vår väg och alltför snart var vi nere i civilisationen igen. Utflykten avslutades med ytterliggare besök i restaurangen för en rimlig summa fick vi smaka katalansk husmanskost, botifara (fläskkorv), friterad bläckfisk, ungsbakade grönsaker, bönstuvning, rostad kyckling och kylskåpskallt rödvin. Slutligen inväntade trötta resenärer tålmodigt  den gamla linbanan, enligt anslag konstruerades den i Leipzig 1930, för hastig och lyckosam nedfärd. Jag har förståelse för att denna plats har en stor betydelse i den katalanska folksjälen, en vacker och mångfacceterad plats som jag gärna besöker igen.

Sammanfattningsvis:

• Ja då, vi tog fel på dag eller mer korrekt vi hade missat att läsa på våra biljetter och åkte till flygplatsen och checkade in en dag för tidigt. Misstaget upptäcktes när vi skulle gå igenom gaten ut till flygplanet. T. blev förtvivlad, men vi fick snällt vända åter till stan och stanna en natt extra. Mer shopping och mer god mat.
• Återvänder gärna till staden, mindre hetsigt turistande då tror jag. Första gången besök inbjuder till mycket aktiviteter, det var inte utan att vi blev lite trötta efter allt vandrande och åkande. Skulle gärna hyra en bil också och åka norrut längs kusten och gärna en sväng uppåt Pyrenéerna också.
• Bra boende, bra lokalkännedom, tack Emma, bra ressällskap, bra barnhjälp, bra barn och god mat.
• Största skräckupplevelsen var nog landningen i Trondheim på vägen hem. Det blåste friskt över fjorden och det kändes som kaptenen var på väg att doppa ena vingen i havet.

Idag erbjöd sig en av våra grannar,
eller för att vara precis,
han tyckte att vi kunde ta kontakt med deras tonårsson 
utifall vi var i behov av barnvakt någon gång.

Den sortens omtanke värmer,
slår an rätt sträng på en småbarnsförälder.
Och jag tror faktiskt att vi kommer att nappa på erbjudandet,
vid ett eller annat tillfälle.

Vi vore ju dumma om inte,
och strategiskt tänkt kan det ju vara klokt att fördela värvet,
inte bara slita på de invanda.

Dag 1

Barcelona, kommer att tänka på en Almodovar film när vi flyger in över staden, om jag inte missminner mig så färdas huvudpersonerna i "Allt om min mamma" mellan Madrid och Barcelona ett antal gånger. Minns däremot inte vad respektive ort symboliserade, men antar att Barcelona stod för något slags sorglöst strandleverne, medan Madrid mer utstrålade, handlade om allvarstyngda livsavgöranden. L. påstår att Almodovar är en Madridkille, så är det nog. Det får vara hur det vill med den saken och vi vill gärna leva sorglöst stads- och strandliv några dagar.

Ett torrt landskap möter oss, behaglig värme drygt 20 grader någonting, och som glesbygdsbo blir man lite nojig av att möta så pass mycket folk, på en och samma gång, därutöver ett språk vi inte behärskar något vidare och till detta kan läggas att vi var duktigt hungriga efter tolv timmars färd. Snåla flygbolag bjuder inte på den minsta matbit nu förtiden, vi inhandlade dyra brödbitar och kabinkaffe för att överleva. Barnen var ståndaktiga, klarade sig bättre än föräldrarna, sexåringen var förundrad över allt nytt, treåringen likaså, men där handlar det mer om direkta intryck i stil med att han vill köra lastbilarna på flygplatsen, åka med båtarna som han ser under inflygningen samt bada i det där havet som föräldrarna tjatat så mycket om.

Välkomstlunchen i den hyrda lägenheten smakade förträffligt, efterlängtat. De äldre hade bott in sig några dagar och var sådär skönt begeistrade och världsvana, som bara nymornade turister kan bli efter några dagars orienteringsövningar i den nyintagna staden. Vi hade hyrt oss en liten oansenlig lägenhet, i markplan, i stadsdelen Eixample, strax norr om La Sagrada Família. Vår gata hette Carrer del Rosello och utstrålade vardaglig, lite småskitig stadstillvaro. Närheten till sjukhuset Sant Pau gjorde att ambulanssirener ofta hördes i omgivningarna. Och att sitta skriva dessa rader på den lilla, smått klaustrofobiska innegården, är behagligt. Man kan hysa romantiska författardrömmar för mindre. Stadens karakteristiska ljud blandas med friskt fågelkvitter, barn som skrattar och gråter, basketbollar som dunkas i betongen samt grannarnas ivriga debatterande.

Jag och L. somnade på den hårda hyrsängen en stund, utmattade. Därefter gav vi oss ut på försiktiga utforskningar i närmiljön, café solo smakade bra, den hemgjorda passionsfruktglassen likaså och grannkvarterets lekplats var minst lika bra som den hemmavid.

Vår gågata, där treåringen lärde sig att hundar gärna kissar på träd. 

För att ta oss till kvällens begivenheter, 60-årsfirande på lokal, tog vi tunnelbanan. Kvällen inledes med att T. klev på det redan rappliga framhjulet på den medhavda barnvagnen, innan var det ganska trasigt nu blev det ännu mer knas, det är bara en tidsfråga innan det ramlar av helt och hållet. Detta i kombination med ett antal restimmar i kroppen, gjorde att jag och barnen hyste farhågor för kvällsplanerna. Barnen var trötta och hungriga och hade inte riktigt anammat den Katalanska traditionen att äta middag efter nio ännu. Och den inledande tågresan och promenaden på en fullsmokad Les Rambles, Barcelonas paradgata, tärde på krafterna. I ärlighetens namn var det svårt att ta in alla intryck under den något forcerade promenaden, men förhoppningsvis bjuder vår vistelse på återbesök, för så pass mycket lyckades jag konstatera att folkvimlet och alla knasiga gatuförsäljare definitivt var värda att återvända till. 

En sak som är fascinerande i större städer, det visade sig vara ett signum för Barcelona, är de snabba skiftena mellan hetsiga och slamriga, till bredden fyllda gator, mestadels vespor och bilar som ilar fram med dödsföraktande attityd, till lugna nästan meditativa motorbefriade oaser. En sådan plats är Plaza reial, åtminstone kändes det så vid vårt första besök. Guideboken förtäljer dock att torget är ett tillhåll för narkomaner och småtjuvar, kanhända, men inget vi märkte av vid vårt besök. Och i och för sig, särskilt lugnt var det inte heller, ett stort antal restauranger och mycket folk i rörelse. En skicklig trollkarl roade och skrämde barnen vid vår väntan att få plats på kvällens utvalda restaurang, Les quinze nily. Ett trevligt ställe som bjöd på vänligt bemötande och ruskigt effektiv service. Fascinerande att se hur servicepersonalen ilade fram medan de skickligt balanserande fyra fem välfyllda
tallrikar.

Plaza reial

Vi drack huset vita, T. somnade i vagnen efter en stund men N. var på benen hela kvällen, vi blev mätta, födelsedagsbarnet gladdes åt presenter och uppmärksamhet. Nämnda torg och restaurang bjöd på trevlig, vad som lite överilat skulle kunna kallas för kontinental stämning, dessvärre var maten inget vidare. Jag åt en slarvigt tillredd sallad som förrätt, med torra trista brödbitar, flottiga kalvkebabspett som huvudrätt som inte smakade något vidare, men Tiramisu och café solo var en mastig men god avslutning. Helheten vann och mina inledande farhågor lämnade jag därhän, kanhända hjälpte husets karaff och den allmänt trevliga stämningen till för att frammana detta. Kvällen avslutades med att jag bar min dotter genom den Katalanska natten, en värdig avslutning på en mycket lång dag. 

Dag 2

1992 var Barcelona värd för de olympiska sommarspelen, detta fick stor betydelse för stadens förvandling från grå och smutsig industristad, där den stinkande industrihamnen effektivt hindrade stadsborna från att komma ner till havet, till ett attraktivt och spännande tillhåll och resmål. Detta enda jag minns från dessa olympiska spel var simhoppstävlingarna som utfördes med storstaden som en snygg silhuett bakom hopparna. Detta var antagligen en del av den lyckade marknadsföringen av den forna industriorten. I och med rustandet inför OS väcktes också intresset för havet och idag är hamnen, enligt guideboken, ett av de populäraste kryssningsmålen i Europa. Den katalanska huvudstaden har lyckats förena "havets förföriska lockelser med det moderna Europas sofistikerade, kreativa energi." Det får vara hur det vill med den saken, vårt mål för dagen var stranden och eventuella dopp i havet eller den stora sjön som T. envisades med att kalla det.

Dagen bjöd på svensk högsommarvärme, det obefintliga nyttjandet av solkräm för skribenten straffade sig dagen efter. Vi var fortfarande tagna av resdagens umbäranden, merparten av tiden förlades till de för dagen hyrda solstolarna. Ihärdiga försäljare som antingen erbjöd vatten, cola, öl eller massage förgyllde dagen, kan inte annat är imponeras av deras ihärdighet. 5 euro för en thailändsk eller kinesisk massage, det var svårt att avgöra vilket, var säkert billigt. Men nog lyste den globala maktordningen igenom när asiatiska, hårt arbetande kvinnor smörjde in och gav 35-åriga, ölbälgande, småbleka och lönnfeta norska seglarbrackor helkroppsmassage.

Barnen, i synnerhet T., var helnöjda med upplägget. Han gillade skarpt att skrota runt i strandbrynet och plocka småstenar. Bad var det inte tal om för hans del, förutom att doppa fötterna i vågsvallet, antar att han tyckte att det var för stora vågor och kallt vatten. Någon värme var det inte direkt, men ett dopp var svalt och uppfriskande. Barcelona, åtminstone den strand vi besökte, kommer nog aldrig bli den främsta badorten. Det var trångt på stranden, dammigt och badvattnet var inte det renaste trots att en städbåt med ett stort nät framtill kretsade runt och samlade upp flytande bananskal och annat. Och de ihärdiga försäljarna var inte heller något vidare inslag, men närheten till den pulserande storstaden är svårslaget. Det skapade an ganska avslappnad stämning på tunnelbanan, när badgäster med sand mellan tårna och handduk runt halsen blandades med kostymklädda yrkesmän som ilade från ett affärsmöte till ett annat. Och onekligen trevligt att avsluta en dag på stranden med en upptäcktsfärd längs Avinguida de Gaudí.

Vi tog tillfället i akt och nyttjade de medföljande barnvakterna, nåja ressällskapet. Vi tog en turistkarta i handen och siktade in oss på en av stadens främsta begivenheter, Antoni Gaudís ofullbordade livsverk La Sagrada Familia. Det är en lättorienterad stad, i synnerhet de kvarter som breder ut sig kring den berömda katedralen. Jag imponerades av den konsekventa stadsplaneringen som präglar denna stadsdel, rutnätet av gator bredder ut sig över en stor yta. Karakteriseras av stora öppna korsningar, som ofta inhyser lekplatser eller inbjudande gatuserveringar. Det är ett typexempel på rationell stadsplanering, i mitten av 1800-talet utlystes en tävling där en ingenjör vid namn Ildenfons Cerdá vann och den urbana expansionen femdubblades i ett slag. Idag är stora delar av detta vardagliga arbetarkvarter där bilverkstäder, kemtvättsförättningar, snabbköp samt oansenliga barer och restauranger inhyses i bottenplanen på de otaliga husen med den karakteristiska katalanska modernismearkitekturen, de som är intresserade av arkitektur har mycket att hämta i den här staden. Detta område är en skön kontrast till de mer turistiska delarna av Barcelona.  

La sagrada i skymningsljus

Och jadå, katedralen var överväldigande, väl värd ett besök, nästan svårt att ta in projektets omfattning. Arbetet påbörjades i slutet av 1800-talet eller rättare sagt Gaudí tog vid som arkitekt då. Det är långt ifrån färdigt idag och svindlande höga lyftkranar balanserade våghalsigt mellan katedralens fantasifulla torn. Den nuvarande byggherren, Jordi Bonet Armengol, räknar med att det skall bli färdigt 2026, men jag tvivlar faktiskt. Hur ska något liknande någonsin bli färdigt, fullbordat, antar att det hela tiden kommer att dyka upp nya tänkbara projekt. Men jag kan inte annat än lyckönska dem och projektets karaktär är fascinerande, man blir liksom ödmjuk, inges hopp, inför ens egna högst oansenliga köksrenoveringsplaner. Nog torde vi klara av att sätta in några nya skåpluckor och vitvaror där hemma, när andra ger sig på dylika projekt.

Vi lämnade katedralen bakom oss och strosade långsamt upp längs Avinguida de Gaudí, många gator, barer och restauranger har namngetts efter någon av stadens söner, Picasso, Dali, Miro, m.fl., men Gaudí torde vara den populäraste och mest omhuldade. Och inte utan anledning, hans galna, mycket fantasifulla idéer präglar staden och jag begriper ärligt talat inte hur han lyckades hinna med alla sina projekt under sin livstid.

Dag 3

Trötta resenärer passade på att ha en skön sovmorgon, vid halvtio var det dags att röra på benen, far och son tog sig en utflykt till näst närmaste panadería för inhandla dagens frukostbröd. Den obligatoriska baguetten och sex små croissanter för att inmundigas vid dagens första måltid. Jordgubbsyoghurt med russinmusli, eller muskler som T. kallar det, var det svenska inslaget, moccakaffe, vitt bröd och nämnda croissanter det kontinentala bidraget.

Jag röstade nej både i EU-valet 1994 och häromåret när valet stod mellan att delta i den  monetära unionen eller bevara den svenska kronan. Vet inte om jag nödvändigtvis ångrar dessa ställningstaganden eller som Peter Swedenmark kommenterade talet om EU-vänner för några veckor sedan i sin kolumn i Östersundsposten; bara för att man inte är odelat positiv till alla delar av EU-samarbetet innebär det med automatik att man inte är EU-vän då? Och vad är man om inte är det, ovän? I och med att Sverige gick med i unionssamarbetet, ställd inför detta faktum anser jag att man självfallet skall vara med fullt, inte okritiskt naturligtvis, vi bör fortsatt värna våra unika värden, exempelvis den offentlighetslagstiftning vi har. Och nog finns det ett och annat vi kan lära av från andra europeiska stater. Men jag är inte lika tvärsäker inför överstatliga militära åtaganden, striktare asylpolitik för att nämna ett par exempel.

Men det är otvetydigt att vi är priviligerade, att det är ett privilegium att vara född i Europa. Fråga alla afrikanska flyktingar som kämpar genom att ta sig i skraltiga flytetyg till Gran Canaria och andra välfärdsutposter. Många vill in och detta är naturligtvis baksidan av våra unionssträvanden, enhet inom ett geografiskt område leder ofrånkomligen till att andra hålls utanför, det gäller att skydda det egna, reglera inflödet o.s.v. Och det är stort, mycket stort privilegium, att kunna resa fritt, ta del av andra kulturer genom att betala några få tusenlappar, sätta sig i en bekväm flygstol och en stund därefter kunna ströva fritt, äta god mat, ta del av arkitektoniska underverk och njuta av ljumma vindar. I ett globalt perspektiv är vi undantaget, som offentliganställda småbarnsföräldrar har vi möjligheten, tillräckligt med resurser för att kunna ta oss till, i stort sett, vilken plats som helst på jorden. Trots att vi inte är några höginkomsttagare så har vi möjligheten att kunna lägga undan lite pengar och åka iväg. Och som vi reser, resandet i sig är knappast något nytt fenomen, men det har ökat lavinartat de senaste decennierna. År 1960 reste 6 miljoner européer på charter, 30 miljoner 1975 och det har ökat till 70 miljoner år 2000. Och Spanien torde väl räknas som ett klassikt resmål, vi är inte särskilt unika därmed och på Barcelonas gator blir man ständigt påmind om att vi bara är ett ressällskap bland många andra.

Därmed inte sagt att vi är några frekventa resenärer, studietid, småbarnstid, prioritering av annat har lett till att vi inte gjort så många resor tillsammans med familjen. Vi konstaterade att den förra, gemensamma resan, var för tio år sedan, Turkiet och 50-årsfirande var målet den gången. Nu Spanien och 60-årsfirande, som alltid; det här borde vi göra oftare, åtminstone en gång per år, nästa vår lämnar vi barnen hemma och drar iväg själva, samtidigt är det ju trevligt att dela upplevelserna med barnen, de är ett bra ressällskap och de känner antagligen av att vi har mer tid, mer uppmärksamhet, tid till lek och annat. Ja, vi får väl se hur det blir med den saken, vi får åtminstone hoppas att det inte dröjer 10 år till nästa resa, att fira 70-årskalas på någon bäst-i-test-all-included-PRO-stämplad-destination låter inte jätteroligt.

Efter frukostbestyren gick vi, vid det här laget väl inövade, vägen till närmsta tunnelbanestation, Hospital de Sant Pau. Dagens utflyktsmål var Parc Güell som Gaudis mecenat Eusebi Güell köpte och gav arkitekten fria händer att skapa en trädgårdsstad som harmoniserade med naturen. Tydligen bodde arkitekten där själv i 14 år och under dessa år lyckades han onekligen skapa ytterliggare ett mästerverk. Eller som Wikipedia beskriver det; ett misslyckat byggprojekt i kolossalformat. Misslyckandet bestod i att nästan ingen ville köpa de tomter och hus som färdigställts, dels beroende på det höga priset, men också på grund av att säljaren dikterat orimliga villkor för framtida ägare. Idén var antagligen att skapa något slags idealsamhälle där uppe på kullen och sådana utopiska strävanden är ju dömda att misslyckas, det finns det ett otal historiska exempel på.

Vy över staden med plakat som inte kräver någon ytterliggare förklaring.

Men nu går jag händelserna i förväg, vi färdades med Barcelonas, väl utbyggda och väl fungerande, tunnelbana en bit västerut, uppåt. Stora delar av staden ligger uppe på sluttningarna till de kullar som omringar staden. Promenaden från tunnelbanestationen till parken förde oss upp på en brant pittoresk gatstump som hade tacknämliga rulltrappor på de brantaste partierna. Väl framme i parken begav vi oss upp till en stilig utsiktspunkt där staden breder ut sig i all oändlighet, åtminstone så långt som vi kunde se i soldiset. Det var en varm dag, varmast hittills och för ovana nordbor tog det på krafterna. Gott om besökare också, en skön blandning av barnfamiljer, motionärer, boulespelande pensionärer, skolklasser, ny- och gammelkära par och turister från alla möjliga länder. Vi fann skugga och vila på en parkbänk under ett vackert träd, det är annat än de vindpinade fjällbjörkarna därhemma.

Och Gaudis pelargångar, byggnader och utsmyckningar var fascinerande, vilket tålamod för att få till allt detta. Mycket organiska former med detaljerade mosaikytor, tydligen anställdes ett stort arbetslag för att slå sönder kakelplattor, tallrikar och glas för att sedan sätta samman dem igen.  Det jag gillade bäst var pelargångarna under de uppbyggda promenadstråken och om jag vore gitarrist skulle jag också sitta där och spela. Det var fin akustik, mycket publik och snygg inramning för de gatumusikanter som satt där under vårt besök. 

Pelargång som heter duga.

Och alla dessa turister, japaner, kineser, brasilianare, ryssar, tyskar, svenskar, norskar, italienare o.s.v. Ett typsnitt av den välbärgade världen och för att göra det enkelt för sig kan man dela upp denna grupp i två kategorier; de med fotriktiga skor och de andra. Rutinerade kinesiskor i övre medelåldern med New Balance långlöpardojor och nätta, blomutsmyckade solskyddsparaplyer å ena sidan. De var antagligen ute på en jordenruntresa där Barcelona och Gaudís verk bara var ett av många besöksmål. Tröjor med tryck från Cajun i Mexico skvallrade om detta. Å andra sidan italienskor med dyra handväskor och designkläder, till detta fullständigt hopplösa skor med stilettklackar. För mig är det en fullständig gåta hur man överhuvudtaget kan tänka sig att utsätta sina fötter för sådan tortyr, än mindre begriper jag hur de klarar av att gå runt på kantigt tillyxad stenbeläggning.

Trots min egna fotriktiga Tevasandaler tog besöket i parken på krafterna, gårdagens oförsiktiga strandliv gjorde sig påmint och jag drabbades av solfrossa när vi satt där uppe på den magnifika terrassen. Det där med siesta är nog ingen dålig uppfinning, dagen avslutades med att jag stannade kvar i lägenheten tillsammans med barnen när de andra gav sig ut på tapasjakt. 

Forts. följer.

Alla säsonger har sina ritualer, höjdpunkter, avigsidor och stressorer. I ett högst ordinärt jämtländskt radhusområde har vår- och fixa-utomhusmiljön-cyklen tagit fart de senaste dagarna. Grannar som inte synts till sedan september någon gång vaknar plötsligt till liv och rycker fram motorsågar, hakar på släpvagnar som har körförbud och sopar bort grus utanför sin bostadslott. 

Hysteriska upprop kommer från samfällighetsföreningens styrelse. Ordförande har sökt tillstånd för majbrasa hos miljö- och hälsoskyddsinspektören och fått godkänt dessutom. Den obligatoriska vårstädningen delas upp på två tillfällen och "tanken är att man deltar vid båda tillfällena." Därefter radas det upp ett antal göromål som skall utföras; rengöring av sopkärl, förbättringsmålningar, nya lastpallar till komposter, vakuumventil skall åtgärdas, sopning, krattning, rensning, inoljning o.s.v. Jopp , vi har överlevt jämtländsk vinter, orkanvindar, bihåleproblem, magsjukor, vattkoppor, men risken är uppenbar att denna vårhysteri tar knäcken på oss.

Konstaterade att vi är det enda hushållet på gården som inte sopat våra 20 kvadratmeter asfaltsyta och varje morgon när jag går förbi så ligger det ett antal äckligt förmultnade blad och paradisäpplen på den 7 kvadratmeter stora gräsmattan framför huset och kräver att bli hopkrattade och bortforslade (se bild nedan). 

Vår tid kommer var så säker, vi ska knäcka dem, grannarna, med ett nytt och banbrytande trädgårdsprojekt i sommar. Vi tar och bygger en stilig pergola och jag ska se till att plantera ett knippe frosttålig sparris, men först ska jag skolka från den första obligatoriska vårstäddagen. Konferensresa till huvudstaden torde väl räknas som giltigt frånfälle.




Vårlig paradisäppelskörd.

Påsk blev det och den firades arketypiskt i släktnära tillstånd.
Solen sken kompromisslöst,
en dag iallafall.

Deltagare: 35 personer

Aktiviteter: Skoter, tjuvfiske, fiskförflyttning till nya hemliga fiskevatten, topptursskidande & 3-årskalas

Kvällsnöje: isvaks-, bastubad och badtunna

Soundtrack: John Legend

Påskpocket: Paul Auster och Kajsa Ingmarsson

Mat: grillkorv, rökt fisk, Skärvången ost, grönpepparpaté, sill, kyckling, godis, mer godis samt hallonyoghurt

Dryck: Pommac, påskmust, tjeckisk öl och surt vin

Maskinpark: 8 skotrar, 4 fyrhjulingar, 2 crossmotorcyklar och en baklastare

Årets pryl: gaffatejp på plastiga skoterhuvar

Tradition: påskaftonsfisketävling; Rajarycket

Höjdpunkt 1: skotertur, skräckblandad förtjusning för den yngste.

Höjdpunkt 2: lek och lekkamrater för den äldre

Höjdpunkt 3: utan-barn-skidturer för föräldrarna

Utmaning: lervälling och avgrundsdjupa hål på Norråkervägen

Nästa projekt: replift på Råberget

För första gången händelse: utförsfärd via Oxfjällets rasbrant

Årets snackis; nästa, nästa och nästa barnbarnsbarn

6-årings dilemma: har Jesus funnits på riktigt? Har Gud aldrig varit på jorden? När man dör, föds man igen då? "- det vore ju konstigt om man blev ett blomfrö då."

Nu när livsandarna återvänt vågar jag mig på lite vårpoesi,

ett större risktagande är svårt att tänka sig (inspirerad av Tomas S.).

Innan grönskan kommer,

ser vi barnens vårystra cyklande,

den vilsekomna, malplacerade skidparken,

den tryckimpregnerade, nyrenoverade lekstugetrappan,

grannens hysteriska motorpark,

eldriven barnbil, åkklippare, EU-moppe, fyrhjuling, skoter och snöslunga,

vi ser till och med de fortsatt bländvita fjällsluttningarna.

Radhuslivet har sin egen liturgi, sina högtider.

Innan grönskan kommer,

ser vi längre från vårt kök.

Dagen började med en desperat jakt på den lilla blå bilen som T. lånat med sig hem från dagis. Trots att hela familjen engagerades så var vi tvugna att gå till dagis tomhänta. Ikväll strax innan sänggående plockade han ihop den sedvanliga samlingen med sängkamrater, en röd långtradare, en ambulans, två polisbilar och ett par tre andra bilar av skiftande slag. Och där mitt ibland de andra fann han den lilla blå. Jag tror aldrig jag sett sådan genunin upphittarglädje förut. 

- Mamma, mamma jag hittade blå bilen, T. somnade med ett lyckligt leende ikväll.

En sten har lättat, jag har skickat uppföljning/utvärdering till kommunalrådet. Kan därmed stryka en rad på göralistan, men det finns ett antal kvar och det kommer säkert nya ska-göra-saker. 

Nu är det helg som börjar med en tur till Gregoriemarknaden för inhandlande av billiga sidenreselakan.