nilsfredrik

I snart en vecka har jag haft problem med syrabalansen i min gom, det förpestar min tillvaro. Inget smakar, inte ens den hemgjorda julklappskolan jag fann bakom böckerna i bokhyllan härom kvällen. Kolan är jag tvungen att äta ändå, annars gör någon annan det.

influensan har släppt sitt grepp, 40 graders feber är ingen lek för en vuxen man.

Besökte en matmarknad i Åredalen, där hittade jag den tjockaste turistbroschyr jag någonsin läst. Magasin Åre som fick pris på länets näringslivsgala i höstas, årets bästa företag påstår de själva att det var. Grattis!

Jo de har gjort det igen, på miljövänligt papper i år. De är en del av det där kollektivet som det är lätt att avfärda som Årecred, alllmänt subversiva och allt det där som jag inte är en del av. Men samtidigt, jag är imponerad och dessutom verkar de ha rätt kul när de genomför det och lite, lite självdistans också.

Och att smacka ihop 306 sidor magasin kräver ju lite jobb, åtminstone för annonssäljarna.

Jesper Rönnbäck är mest förutsägbar av de förutsägbara, skriver i stort sett samma artikel varje gång, någon variant på det mest galna/farliga åket på Åreskutan. Och har några efterföljare, traditionsbärarkollegor. Formulär 1 a: plocka upp någon känd eller halvkänd eller jätteung okänd Årebo, häng med dom en stund och skriv något beundrande. Fråga varför de envisas att häcka i Åre och glöm det där du eventuellt lärde dig på journalistutbildningen angående något-att-berätta och åtminstone-någon-fråga-som-har-ett-uns-av-kritik-i-sig. Klappar den nya generationen på ryggen, för att få vara med på festerna antar jag. Har antagligen sin publik och har man inte läst det tidigare så fyller det säkert något behov.

Jörgen Wikström slår till, han är en av de bästa skribenterna vi har i det här länet, alla kategorier. I den så kallade friluftsgenren är han utan tvekan bäst. I det här nummret dundrar han till med en lång historia om samtida sameliv. Och lyckas berätta en vardagsberättelse utan spektakulära inslag, om än (för oss storsvenskar) i en exotisk miljö. Sapmirealism så att säga. Därefter ett urdrag ur Wikströms utmärkta Årebok med sköna bilder av den där samefotografen Thomasson. Och det sätter onekligen lite perspektiv när Margareta Nordfjell, 93, berättar att Thomasson tog ett passfoto på henne 1953, då var hon 39 år. Riktigt samma klass håller inte texten där han försöker utmana newschoolungdomarna att tänka utanför lådan. Men visst är det värt att uppmärksamma att många närliggande fjäll bjuder på både det ena och det andra. Och jag antar att det är en medveten hållning att han i den ena texten problematiserar fjällturism och rennäring för att i nästa uppmana ungdomen att sätta sig på skotern och ge sig ut i vildmarken. För mig blev det ett tydligt exempel på den paradox vi ständigt lär få stångas med här uppe. Å ena sidan vill vi ha ett levande ursamhälle och å andra sidan behöver vi den där fjällturismen för vår överlevnad. Och självklart krockar dessa intressen eftersom det är en begränsad yta vi har att hålla till på.

Och Alex Schulman gör det han är rikigt bra på. Skriver initierat och kärleksfullt. Sällsynt för den skrifthållaren, men det händer och oftast brukar det handla om hans far, men den här gången var motivet Petter. Sistnämnde har verkligen tagit på sig rollen som Åresäljare, har för mig att Lundell hade en liknande roll då det begav sig.

Bilderna är bra, reklamen är det för mycket av - som alltid i den här sortens publikationer, men det är ju det som är livbrödet förstås. På det hela taget en gedigen turistbroschyr som torde läsas av en annan stockholmare denna vecka.

Ikväll besökte jag Coop forum,
där köpte jag Jakobsbrevet,
GöranGreiderdikter.

Han skriver om som sin fars död och om insikten om att vi behöver något mer, något att stödja oss mot.

Det tar sig, ser redan fram emot nästa matmarknadsbesök

När jag besökte Willys i Östersund ikväll bläddrade jag i en pocketbok som Linda Skugge skrivit. Linda Skugge skrev att hon ansåg att Joan Didions sorg efter att hennes kollega och man dött (John Gregory Dunne) var löjlig. Hon, Linda Skugge, påstod att Joan Didion var fånig för att hon sörjde och beklagade sig över att en 70-årig man med hjärtproblem dog.

Jag tycker att Linda Skugge är fånig och löjlig.

...fullbordades det nästan, mitt snart 15-åriga projekt att besöka alla toppar i Skäckerfjällens södra del. Hittills har, i nämnd ordning, följande fjäll avverkats: Makkentjakke, Sockertoppen (Gippergaise), Anjeskutan (Stuore Tjukkele), Lill-Anjeskutan (Unne Tjukkele) och i lördags Jurpetjakke. Nu återstår bara Akkantjakke. Och därefter är det väl dags att ta sig an den norra delen och om jag får ytterliggare femton år på mig så ska det nog lyckas.

Lördagens utflykt förgylldes av min svågers alla fantastiska superlativ om tystnaden, utsikten (i den mån vi såg någonting överhuvudtaget), skidorna, pjäxorna, stugan, maten etc. Och det är förunderligt det där med turgåendet trots att vinterfjällvädret visade sig från ett av de mer bisarra håll jag upplevt (ca 5 plusgrader, snö som klibbade decimetertjocka lager under mina skidor, ett stilla duggregn och bara 20 meters sikt stundtals, vi tror att vi var på toppen på den där Jurpen, men helt säkra är vi inte) är helhetsupplevelsen positiv. Mer sånt och nästa gång är det gnistrande snö och solsken, så det så.

 

Tack Johan för sällskapet, Kalls sameby och familjen Mattson får lånet av stugan, Länsstyrelsen för att ni placerat små reflexband på toppen av ledkryssen (det underlättade vår mörkerorientering avsevärt) samt Lanthandeln i Kallsedet för utmärkt servicenivå och förtroende för kunderna - vardag som helg öppet 7.30-18 och om vi kom efter öppettid gick det bra att lämna lånad stugnyckel under blomkrukan vid entrén.

 

Men pizzan i Järpens centralort var allt annat än kontinental, den kunde vi avstått.

Ibland, vissa dagar försöker vi s.k. glesbygdsbor att få till det, att leva lite globalt, kontinentalt liksom.

Den här veckan försöker vi så att det nästan spricker, hela centralorten tar i från tårna och försöker och försöker. Olyckskorparna har kraxat och påstått att vi inte klarar av det, vi kommer att sitta hemma och sura som vanligt, åka till våra fiskevatten som vanligt, hänga i våra fjällnära vintercampinganläggningar av gammal vana - inte vara tillräckligt där.

Men ack vad de bedrog sig, publikrekord på alla vis, trots hittilsdags svenskfiaskoskjutande.

Och för oss som inte riktigt lyder order och har mött upp på plats, vi kan ändå äta en del av den där kakan.

Exempel:
Ikväll drällde jag och sjuåringen på stan några timmar, bytte lite födelsedagspresenter och bara drog runt på något vis. Och vi behövde inte ta hänsyn till det där småstadsstigmat, i stort sett alla affärer hoppas på tälja guld av tillresta tyska skidskytteentusiaster, de har förlängt öppettiden en hel timme. Och vi kunde i lugn och ro smaska på en club sandwich och en nyskapad storsjöodjurs-birger-bakelse och sörpla flaskcola och med tvekan godkänd espresso på stans ena kvällsöppna konditori. Kontinentalitet med mersmak.

Häromdagen påtalade en god vän nöjet av att röra sig mellan olika sociala miljöer och hur olika vissa subkulturer kan te sig. Som exempel angav han att folket som besöker folkracebanan i Offerdal, där han ibland ställer upp som sjukvårdare vid tävlingar, väsentligt skiljer sig från de personer som rör sig i skidbackarna på Åreskutan. Naturligtvis en grov generalisering, men det är utan tvekan stor skillnad mellan den genomsnittlige folkraceförraren och Åreutförsåkaren (min fördom). Inget ont om någondera gruppen, men det finns all anledning att, om möjligheten gives kliva utanför de vanliga skoterspåren. Ett privilegium troligen, att kunna röra sig mellan olika sociala rum.

Ikväll var jag i ett sånt där rum, som uppfyller något slags behov. Jag besökte sporthallen i Östersund för att ägna mig åt en stunds inomhusklättring. Vilket var ett bra tag sen sist, typ förra våren någonting. Och öppningsrepliken av en av de som, i stort sett alltid är där, var obetalbar. Vi har hade inte setts på, låt säga 5-6 månader och han börjarde konversationen med följande fråga - ska du köra hårt eller? Det är äkta vänskap det.

Presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt & futurm. De där hopplösa tidsformerna, svenskans fem tempus, som det var stört omöjligt att skilja på när det begav sig. Än idag är det en av de största utmaningarna i mitt liv - att hålla ordning på dessa tillsynes basala verktyg.

För att komma till rätta, finns det antagligen bara två stöttor att luta sig mot;
övning & korrektur.

Oldklumpen är inget fjäll som kommer att få se några stora besöksgrupper, varken idag eller tidigare. Och fjäll, tja 879 möh är ingen rekordnotering direkt. Fortsätter klimatförändringarna är det bara en tidsfråga innan kullen, klumpen är trädbeklädd.

 

Trots ovanstående fakta har jag vid flera tillfällen fått tipset om att det där lilla fjället bjuder på fin skidåkning, i synnerhet skogsskidåkning mellan stadiga urskogsgranar. Och vid en närmare granskning av kartan visar det sig att det faktiskt är möjligt att få till en nästan 500 höjdmeters tur. Och det är inte fy skam, med tanke på att Jämtland till största del är lågfjällsterräng och egentligen inte särskilt lämpat för oss som gillar att kombinera skidandet med fjälltoppsbesök och utförsåkning. Jämförelsevis bjuder Getryggen vid Storulvåns fjällstation på ungefär samma höjdskillnader, det fjäll som utan konkurrens har flest topptursbesökare i det här landet.

Således var våra förhoppningar högt ställda när jag och Uffe försökte oss på ett Oldklumpstoppsförsök i fredags. Vore väl fel att säga att vi blev besvikna, men helt överväldigade var vi inte - den där granskogen var lite för tät, de branta partierna lite för korta, lössnön inte tillräcklig fluffig o.s.v. Men vi var nog kräsna i överkant eller hade antagligen, som brukligt, anlagt oproportionerligt stora förväntningar inför årets första fjällbestigning.

Fjällets goda rykte kommer sig antagligen av att det dels ligger lite avigt till, det vill säga det är bara de initierade fjällfararna som känner till det. Men ändock väldigt lättillgängligt, ca 9 mil från Östersund och utan nämnvärd anmarsch, det är bara att spänna på sig stighudsbehängda skidor vid vägen och börja uppstigandet. Och det är onekligen en upplevelse att färdas via småvägarna åt det här hållet. Byanamnen har en poetisk dimension. Den kortfattade vägbeskrivning lyder; västerut mot Krokom, den s.k. Fiskevägen mot Offerdalsbygden, sväng vänster i Tulleråsen, passera Änge, Kaxås, Tångeråsen, sväng vänster innan bron i Rönnöfors, passera Olden och ta på dig skidorna någonstans efter renhägnet i Frankrike. Sikta på fjällets sydöstra flank, bängla dig upp mellan de snötyngda träden, det är något ofantligt med snö där för närvarande, och det dröjer inte särskilt länge innan du är uppe på den lilla topplatån. Akta dig för de respektingivande rasbranterna på fjällets västsida och gå inte för nära hängdrivorna som inramar de sista höjdmetrarna. Stora snösjok och klumpar, som rasat innan vårt besök, vittnar om att även små fjäll har sina faror.

Och jag erkänner villigt att Uffe, som vanligt, fick spåra merparten av vägen. Trots att han gick och svamlade om att hans skidor var blytunga och att han hade för avsikt att inhandla senaste, senaste kolfiber och luftspaltfyllda skiddon samt Dynafit-ultra-lätta-176-grams-bindningar så var det sannerligen inget fel på farthållningen. Och det är väl gamla världscupsmeriter som gör sig påminda. Där kommer jag för alltid ligga i lä misstänker jag. Men som tur är består turåkandet av mer än lungkapacitet och starka ben. När höjdmätaren visade att vi hade ca 60 höjdmeter kvar till topps kom vi in i ett lågt liggande moln som ställde krav på vår orienteringsförmåga. En kort dispyt och konsulterande av karta och kompass ledde till att jag vek mig och vi gick på min turkamrats felaktiga riktningsförslag. Nu kom vi ju till topps ändå, blev tvungna att passera en lite brantare passage än nödvändigt dock. Men det bjuder jag gärna på och den gemensamma lärdomen, än en gång, blev att den där kartan och kompassen skall tas fram tidigt och granskas noggrant när sikten blir dålig. Det är förvånansvärt lätt att tappa orienteringen.

Nedkörningen var helt okej, förutom att Uffe lyckades vurpa vid en smal passage i den branta bäckravinen som vi roade oss med att följa. Fallet ledde inte till några nämnvärda fysiska åkommor, men dessvärre fick sig hans fina systemkamera en törn, displayen pajade. Nyponsoppan och äggmackan smakade gott och vid vårt andra toppbesök hade molnen lättat och vi fick en fin 360 graders vy. Sockertoppen i väst, Himmelsraften i nord, böljande skogslandskap i öst och Åreskutan söderöver, väl mödan värt.

Och kanske hade Oldklumpen och Frankrike sin storhetstid ändock, jag har skrivit om det tidigare i en annan tråd här. För trettio-fyrtio år sedan var det full aktivitet även i detta område, påminde min svärmor mig om ikväll. Även här finns det ett antal vattenreservoarer som än idag producerar elkraft i området. I mitten av förra århundradet byggdes det ett stort antal dammar i dessa bygder och Anita berättade att hennes bröder varit med när kraftstationerna vid Stor-Mjölkvatnnet och Övre Oldsjön byggdes. Och vecka 10 för en dryga 30 år sedan hade Anita följt med Betelförsamlingen i Östersund på läger och bott en vecka på Frankrikegården, byns pensionat. Och hon påstod att hon tagit sig till topps på Oldklumpen därvidlag, jag tror henne. Jag drar mig även till minnes att jag läst någonstans att poeten Gunnar Ekelöf besökte platsen vid flera tillfällen. Att flera av hans diktverk har teman från området. Med andra ord rörde vi oss på historisk mark den där januarifredagen och det gav onekligen mervärde vill jag påstå.

Den där stunden innan maten är på bordet och på väg ner i magen, energiåtergivandet. Den gyllene russintimmen. Vid den tidpunkten, i synnerhet en sen fredagseftermiddag med veckotrötta barn och föräldrar (i synnerhet sistnämnda), kan vad som helst hända. Andra mindre önskvärda sidor tittar fram. Toleransnivån är låg, skrämmande låg. Om barnavårdsnämnd eller motsvarande gjorde ett stickprov är jag inte alldeles säker på om kontrollresultatet skulle vara reprensentativt, låg validitet liksom.