nilsfredrik

Greider är arg på alla hjärtans dag:

"De amerikanska trupperna i Irak

är glada över att få ringa hem

gratis på alla hjärtans dag.:

det visar att Amerika inte glömt dem

och att krig bara kan uthärdas

med en gnutta mänsklig värme.

Gå in på cards4heroes.com så får

du tips om korten du kan köpa

för att stödja de amerikanska trupperna:

patriotiska kort, kamoflagekort,

kort för flyget, marinen, flottan.

Och förresten, beställ och skicka några

även till de svenska krigshetsarna

som du minns namnen på.

Det visar att du inte ens på

Alla hjärtans dag glömt vilka

som understött invasionen, mördandet,

tortyren, lögnerna och den

ändlösa blodiga ockupationen:

Hjärtlös för alla döda hjärtans skull."

Jomen, i sak håller jag med, men jag kan tänka mig att skicka kort till en och annan hetsare av annan nationalitet också.

Periodare är vi allihopa. Det första minne jag har i dessa sammanhang är från tredje klass någonting, i Allsta småskola. Minns att vi hade första klassrummet till vänster och då hade vi lämnat småbarnsstadiet, de höll till på våning två intill matsalen. Hjälten för dagen var Biggles, det var det som gällde om man skulle vara med. Begriper inte riktigt hur det kom sig, betvivlar starkt att nioåringar verkligen läste dessa kolonialromantiska hjältehistorier. Antar att det var de äldre barnen i 5-6:an som satte normen. Kan inte minnas att jag någonsin läst en Bigglesbok i alla fall.

Däremot har jag ett starkt minne av att jag, liksom övriga lånade med mig hem Bigglesböcker, det skulle man göra, samtidigt som jag smugglade med min första favoritfigur, Tove Janssons Mumintroll i serieform. Var tvungen att smyga med dessa annars riskerade jag ära och redlighet. Känner en viss stolthet över detta i efterhand och vid försök till omläsning tillsammans med N. kunde jag konstatera att det inte är någon lättillgänglig litteratur, Mumindalen bjuder motstånd och kräver en viss tillvänjning.

Den andra perioden jag minns var också en gammal mossig krigsromantiker, Alistar Maclean, med sina Örnnästen och Station Zebror. De läste jag, i sjunde, åttonde klass någonting, ett urval måste ha funnits i skolbiblioteket på pingstvännernas missionsskola Tazengwa, Tanzania. Tror att jag även hade något eget exemplar med mig i flyttlasset, som dessvärre inte finns kvar idag.

Därefter har andra perioder följt; Marianne Fredriksson, Sara Lidman, kombattanterna Lewi Petrus & Sven Lidman, nån ryss etc. etc.

N. hade en Barpappaperiod som tack och lov är över, för närvarande är hon tillsammans med dagiskamrater in en älvdito, T. är fast i Byggare Bob träsket och L. har än en gång fastnat i ett eftermiddags Felicityberoende. Men det är väl som med leken, vi behöver antagligen sådant.

En norsk period kan rekommenderas, det finns en rad, relativt unga, norska författare out there. Nestorn Jan Kjerstad, Erlend Loes absurditeter, Henrik Langelands snygga IT-bubblegestaltning, Linn Ullman kanske kan räknas hit också samt min självklara favorit Hanne Örstavik med sina smått klaustrofobiska familjedramer.

"Draken red på vinden. Det rasslade i det bruna hyllpapperet. Jag sprang där nere över stubbåkern och befann mig samtidigt högt däruppe. Kände jag lust? Förvisso. En oavvislig lust som inte uppstod inne i mig utan kom till mig utifrån, en lust som satt i stubbåken under fötterna, i linan upp till draken och i rasslet i det bruna hyllpappret. 
   Drakflygning är en elementär form för socialt liv. Fullt ut social är ju drakflygningen dock inte. Det handlar om drakflygaren och hans drake, om en enmansaktivitet. Men aktiviteten är inte egocentrisk. Tvärtom.
   Drakflygaren uppgår i sin aktivitet eller lek.

   Och hans lust är utåtvänd. Den sitter i hans icke-jag.

   Draken blir ett levande väsen, när den går till väders. Den rycker i linan. Den svarar.

   Därav lusten."

Johan Asplund är en särling i svensk samhällsvetenskap, sällsynt stilistisk förmåga som alltid överraskar med sina fantasifulla, men alltid relevanta infallsvinklar. Inte sällan med avstamp i litteraturhistorien eller i enkla iakttagelser i stil med ovanstående. Hans skissartade teori om social responsivitet, som gestaltas i drakflygarens upplevelse, är en övertygande plädering om att människan ontologi är social snarare än individualistisk.

Men den är även ett brandtal för nödvändigheten av den lekande människan. Vårt livslånga behov av lek. Det ständiga svaret från barnen om vad de ska göra eller gjort är leka/t. Förunderligt hur självklart och ofrånkomligt det är. Antagligen inget konstigt med det, men tänk om vi kunde lyckas hålla fast vid det senare i livet också. Jag är övertygad om att det är fullt möjligt, åtminstone eftersträvansvärt. Ett problem är ju att vi s.k. vuxna gärna skapar självpåtagna regler. Det är bara att gå till sig själv, ska jag åka skidor några helger per år så räcker det tydligen inte med den befintliga, oproportionerligt stora, skidparken ute i förrådet. Nej tydligen måste senaste, högsta betygsskida på freeride.nu, beställas från sportconrad.de. Först där någonstans kan leken börja. Men hellre det än inte alls.

Och betoningen av behovet av lek kan antagligen användas för att försvara de mest oförsvarliga uttryck. Att enfaldigt borsta stenar med stålborste, klättra upp på stenar som borstats med stålborste, likt Anja störta utför skidbacken jättefort, starta en egocentrisk blogg, titta på Playa del sol på söndagskvällar, odla plommonträd i Jämtland, åka till Barcelona, kort sagt det där som ger livet ett värde.

"Det brukar uppges att drakflygning är av kinesiskt ursprung. Ur socialpsykologisk synvinkel är den emellertid av mänskligt ursprung.

   Även kinesisk tortyr är av mänskligt ursprung."

Nikolaj Berdjajev skriver;

"Jag tror inte på fastheten och hållbarheten hos den s.k. "objektiva" världen, naturens och historiens värld. Det finns ingen objektiv realitet, den är bara en illusion av medvetandet, det finns bara en objektivering av realiteten, som är ett alster av en bestämd andlig inriktning. Den objektiverade världen är inte den autentiskt reella världen, den är bara ett tillstånd hos den autentiskt reella världen, vilket kan ersättas av ett annat. Objektet är ett alster av subjektet. Endast subjektet är existentiellt, endast i subjektet är det möjligt att vinna kunskap om realiteten."

Jag tror att han är på rätt spår, med det inte sagt att jag begriper vad han säger. Men det är här någonstans som kristendomen har en möjlighet att bli radikal, vi tvingas att ansvara för våra handlingar, eller som Berdjajev väljer att formulera det, att vi "varseblir det som vi själva alstrat genom subjektets slaveri som en realitet som givits oss utifrån."

Det vill säga vi relaterar till andra subjekt, samma tanke som Martin Buber genialt sammanfattat i sin enkla Jag ? Du dikotomi. Varje möte har betydelse, varje möte är ytterst ett möte med ytterst ansvarige, subjektets subjekt. En tanke som naturligtvis även har relevans i den yrvakna miljödebatten. Uppenbarligen har en och annan opinionsbildare och makthavare kommit på att mänskligheten eventuellt kan ha påverkat miljön genom sitt leverne. Det är väl bara hoppas på att det inte är för sent och att vi/de menar allvar. Det är dags att köpa ett eget vindkraftverk, sluta köpa Kinatillverkade dåligkvaliteleksaker till barnen, köpa en Citroën C4 med partikelfilter, gräva upp hela allmänningen och tokodla ekologiska morötter, samt?.

Ja vad, det är ju det som gör dessa frågor så våra, vi har svårt att tänka utanför privatkonsumerandets sfär, men samtidigt är det väl där vi får börja antar jag. Får väl hoppas, inte särskilt hoppfull dock, att Bush och co. också vaknar till liv.

Nu skall födelsedagsmorgonfikat ordnas och barn och andra väckas. Det är stort.

I det här landet har vi förkärlek för nischade myndigheter. En av dessa är Glesbygdsmyndigheten (eller -verket) med sitt säte i Östersund. Kanhända finns företeelsen även i andra länder, Norge har ju en utpräglad regionalpolitik exempelvis. Har inte satt mig in i nämnda myndighets uppdrag, men nog torde det lida av en viss identitetsproblematik. De måste ju ofrånkomligen nyttjas i opinionsbildande sammanhang och tänk om de lyckas med en strävan att omvandla glesbygd till, till något annat, vad händer då? Om glesbygd omvandlas till tätbebyggelse är ju ett tänkt uppdrag utfört, men samtidigt tappar verket sin uppgift. I och för sig torde inte Sverige någonsin lida brist på glesbygd, den kvarstår nog.

Vet inte om det tillhör kärnverksamheten, men myndigheten skall ha en stor eloge för att de, det var hit jag ville komma, stått för utgivning av Bo Lundmarks dikter.

Bo Lundmark (f. 1944) är sedan 1990 kyrkoherde i Tännäs och Ljusnedals församlingar och bosatt i Funäsdalen. Och smygpoet eller något sådant, samlar på Gudsnärvaro i fjälllandskapet (Tysta vinterfjäll en långfredagskväll), samtidsturistiska fenomen (Disco Inferno för turisten efter heldag i pisten) samt utblick (Tal av Clinton och Schröder medan Kosovo blöder). Bo lyckas, som få, på ett uppfriskande modigt naivt vis beskriva de där upplevelserna som kallas närvaro och naturupplevelse.

Igenkänning är inte litteraturens viktigaste uppdrag (enligt min mening), men vid vissa tillfällen är det en styrka. Jag minns vår tälttur, vi var unga då, yngre, minns Du?