nilsfredrik

Nu när livsandarna återvänt vågar jag mig på lite vårpoesi,

ett större risktagande är svårt att tänka sig (inspirerad av Tomas S.).

Innan grönskan kommer,

ser vi barnens vårystra cyklande,

den vilsekomna, malplacerade skidparken,

den tryckimpregnerade, nyrenoverade lekstugetrappan,

grannens hysteriska motorpark,

eldriven barnbil, åkklippare, EU-moppe, fyrhjuling, skoter och snöslunga,

vi ser till och med de fortsatt bländvita fjällsluttningarna.

Radhuslivet har sin egen liturgi, sina högtider.

Innan grönskan kommer,

ser vi längre från vårt kök.

Någon rättvisa finns det, ett demokratiskt drag.

Fyra av fyra är däckade, ihopsäckade.

Imorgon börjar den,

årets egentliga skidsäsong.

Barnvakten är ordnad, febern är överstånden, pencilinkuren är avklarad, ost och vin är inhandlat, högtrycket är här och skidorna är nyvallade.

Kom nu åker vi.

I tre dagar sökte jag, igår fann jag det, ett borttappat citat.

Ibland finns de där, de där raderna som har ett direkttilltal, merbetydelse. Sällan är det orden i sig, snarare sammanhanget, tidpunkten då Du finner dem. Och oftast krävs omkringverket, kontexten, orden i sig har inte så stor betydelse, det handlar om vilket sammanhang de plockas ur. Av den anledningen är s.k. citatböcker dömda att misslyckas, att plocka kloka ord ur sitt sammanhang funkar liksom inte. Jag gör det ändå, läsaren får söka källan.

"Hur mycket kan en människa rymma innan hon går sönder?"

Kristian Lundberg

Anteckningar om det som består

s. 33

rad 10

"Är Göran Persson en notorisk lögnhals?" - undrar Aktuellt.

"Han fantiserar djupt inne i sin egen mardröm", svarar Göran Greider (Greider ser inte riktigt klok ut, det hedrar honom). Statsminister och psykologiskt förvrängd självuppfattning var tydligen en gångbar kombination. Ett intressant eftermäle, statsmannen Persson ersätts av något annat, en mytoman? Hur kul är det att sitta i herrgården just nu?

Babels boktips Sissela Lindblom, De skamlösa. Konsumtionskritik.

Veckans brevfråga till Kristina Lugn (Lugn ser inte riktigt klok ut, det hedrar henne),

önskemål om en uppbygglig dikt att placera under kylskåpsmagneten:

Gränsen för vårt medlidande
är aldrig vår yttersta kärlek
utan vår yttersta oro.

Kärlek är fåfänga bara
jämförd med rädslan.
Det vackra är ingenting värt utan oro.

När jag stannat för länge under vatten
och lungorna spränger
och nästan sprängs av skräck

går jag upp.
Och fastän luften är lika tung som mina andetag
verkar till och med den täta natten dag.

Så är den yttersta oron, sista rädslan
- som det då känns -
den yttersta gränsen för kärlek.
Ur Fyra dikter om medlidande / Telegram, 1957 av Lars Forssell.

TV-kväll, ikväll.

N. bjöd på en föreläsning häromkvällen. Påstod att mormor påtalat att TV-tittande skall begränsas, det är inte bra med för mycket. Detta hade hon tagit fasta på och talade om för mig att hon anser att föräldrarna tillbringar alldeles för mycket tid framför skärmen. Hon avslutade sitt, retoriskt väl utformade, föredrag med att ge råd.

"Ni borde titta lika lite på TV som jag gör. Jag tittar bara på Bolibompa, det är en lagom stund."

Helt plötsligt har vi någon som har åsikter om vårt leverne, det kan behövas.

Veckans citat bjuder Kerstin Ekman på, ursprung Krokoms kommun dessutom.

"I 23 år strövade jag runt i skogarna i Hotagen, tre gånger mötte jag människor."

Bra glesbygdspoesi.

Idag åt jag lunch på en indisk restaurang, den enda i Jämtland misstänker jag. Blev förtvivlat sugen på att inte tillbringa merparten av mina arbetsdagar i Krokom. Det är en underdrift att påstå att lunchkrogsutbudet är begränsat på arbetsorten. Det finns fyra näringsidkare att välja på, om vi inte räknar färdig-mikro-maten på kooperativa och ICA förstås, hutlöst dyra och trista Frasses hamburgeri, flott- och stekmat på Krokoms värdshus, stek- och flottmat på Lailas, Turistbyrån samt den mest välsmakande och bäst tillagade maten på sjukhemmet, där har däremot interiören och kundunderlaget en del att arbeta med. Det är inte direkt kontinental känsla man drabbas av, snarare en hel del svensk sjukhusinstitution över det hela, påverkar aptiten faktiskt.

Mittemot satt 6 läskigt homogena män. I min egen ålder, ledigt klädda, kollegor gissar jag, datatekniker som ivrigt diskuterade vilka gemensamma aktieinköp som skall göras. Barnsligt engagemang där risk, medel och säkra kort framlades. Med bristande sakkunskap försökte de klargöra skillnaderna mellan, de tänkta inköpen, Lundin oil och Lundin mining. Jodå, jag tror det handlar om avundsjuka, en önskan om att få vara med, då må det vara nog så torftiga gemenskapsämnen. Naturligtvis vill även jag sitta med likar och lägga upp strategierna för framtida risktagande och potentiella vinster.

Strax intill hade några slarvigt klädda akademiker arbetslunch. Det tog en stund att luska ut vad de hade på agendan, men snart framkom det att miljöfrågor, vindkraft engagerade gruppen. Listade ut och fick bekräftat att det var ordförande för naturskyddsföreningens Jämtlandsektion, som för dagen hade publicerat en ganska intetsägande debattartikel i Länstidningen. De vill någonting, någonting mer en aktieinköp, men visst samma gemenskap, önskemål om inomgruppsbekräftelse. Och samma önskan, för egen del, om att få vara med.

Huhm, vilka kollektiv är jag delaktig i; familj, arbete, samhällsvetare, fritidsledare, dagisförälder, klättrare, skidåkare, tidningsläsare, bihålesjälvömkare, barnskidskoleledare, Citroenägare, Lidmanfan (Sven & Sara) bloggare samt bredbandssuktare. Eklektiska drag kan tyckas, vissa är medvetna val, andra kollektiv får man liksom på köpet och en del begriper jag överhuvudtaget inte hur jag hamnade i. Och hur man skall ta sig ur.

Vädret och årstiderna i den här delen av landet är intressanta. Vårliknade tillstånd i en dryg vecka följs av bistra vinterförhållanden eller för att citera en fjällfararauktoritet, 070318: "Västfjällets platå. Hittade inte toppröset...Hård vind och snö. Kompass för att hitta ner. Kanske inte så klokt men nyttigt."

Läser senaste numret av Pilgrim, Kristian Lundberg, Bernard Nordh och Nicke nyfiken.

Owe Wikström och Runar Eldebo debatterar präst- och pastorkårens frestelser (sic!). Och om jag förstår saken rätt är tvivel som pose en sådan, istället för att göra anspråk är en postmodern hållning att outa sina personliga tvivel och tillkortakommanden. Risken finns, enligt herrarna, att den tillsynes sanningssökande hållningen leder till att sekularisering påskyndas snarare än tvärtom. Debattörerna har var sitt förslag; Wikström lutar sig mot altaret, liturgin medan Eldebo lyssnar på långa pingstpredikningar på Internet, ordet framförallt. Olika traditioner, men samma önskan om att kyrkan skall representera något mer än sig självt.

Lundberg är läsvärd, bästa på länge (tack statens kulturråd och Krokoms kommunbibliotek). Tydligen hängde han ihop med Moodysson och kompani i Malmö när det begav sig. Brukar nämnas i samma andetag som Küchen, Greider, Eggerhorn, Larsson och andra ny- och gammelreligiösa poeter. Såna där lite pinsamma typer som talar om tro, nåd och annat kristet bråte.

Tänkte att Nordhs nybyggarromantik skulle få sig en omläsning, dels för att se om den är lika bra som sist och dels för att få lite inspiration inför nästkommande veckas fjällutflykt. Jonas släpade sin båt över fjället för att gå på friarstråt i nästa dalgång vi planerar att gå samma tur i motsatt riktning för att få lite frisk luft, träningsvärk och manlig kamratskap.

Nicke nyfiken, tja bra story, snygga kläder, djungel och storstadsliv.

...fredag är också ett sätt att umgås.

Jahapp, årets enda flerdagarsskidfjälltur blev inställd, för tredje året i rad. Det går troll minst sagt.

För tre år sedan hade jag packat väskan för en Norgetur, men fick ett sent besked om att tänkt bilskjuts var fulltecknad. I efterhand kom vi dock fram till att det hade blivit missförstånd, det fanns plats i bilen. Förra våren blev Nordnorgeturen inställd i sista stund p.g.a. miniskskada för min turkamrat. I år ställde bihålorna till det för mig och tidigt kommet blidväder och stormvarningar. Nu står hoppet till b-planen om två veckor, tvådagars toppturstur mellan Kittelfjäll och Marsliden, då minsann.

Veckans bok är De heliga av Maria Küchen, den förra De behövande klarade jag inte av, den var otäck. Även denna berättelse har läskiga inslag, men hon har något, är något på spåren. Dessvärre håller inte historien hela vägen, det urartar på något vis, väl overkligt för min del, budskapet blir övertydligt, för mycket. Men hon är bra på att förmedla en igenkännlig obehagskänsla, att livet är mer än yta och att det finns mörka hål, obehagliga inslag. Men annat också, tro, hopp, nåd och andra ålderdomliga ord.

I en Trots allt krönika, häromåret, förklarade hon det på följande vis; "Vet inte vad jag ska göra med den tvingande insikten att Gud finns. Önskar ibland att jag aldrig hade fått veta. Det hade varit enklare, på ett sätt, att få behålla sina livslögner." Det är väl det som kallas att drabbas, något överrumplande, ofrånkomligt. Jag tror att det är det hon försöker berätta om.

Dagen började med en desperat jakt på den lilla blå bilen som T. lånat med sig hem från dagis. Trots att hela familjen engagerades så var vi tvugna att gå till dagis tomhänta. Ikväll strax innan sänggående plockade han ihop den sedvanliga samlingen med sängkamrater, en röd långtradare, en ambulans, två polisbilar och ett par tre andra bilar av skiftande slag. Och där mitt ibland de andra fann han den lilla blå. Jag tror aldrig jag sett sådan genunin upphittarglädje förut. 

- Mamma, mamma jag hittade blå bilen, T. somnade med ett lyckligt leende ikväll.

Jag hoppas och tror att Spektramox är lösningen på vinterns förkylningsproblematik.

Saknar redan detta, denna vinters identitet. Om de inflammerade bihålorna snart är ett minne blott, vilken identitet ska jag då välja?

• Den idrottsliga, inte mycket att hålla fast vid, min kondition är under all kritik.


• Den litterära, snabbt genomskådad det vittnar denna blogg om, antar jag.


• Den professionella, det sviktar betänkligt, handlar mest om ambivalens och avveckling för närvarande.


• Make och förälder, det tar vi, där bottnar jag, vissa dagar i alla fall.

Mer friluftsliv, mer resor, mer rörelse, mer film, mer lek, mindre budgetkrismöten, mindre gnäll och självömkan - då blir det nog ganska bra.

Den skrivande människan, att gestalta livet genom skrivande. Det är ett ideal, något att eftersträva. Men inte bara, det är inte det som avses, för det låter onekligen trist och fattigt. Men att träna upp skrivandet tror jag, faktiskt, även kan förfina andra funktioner. Att öva upp känselspröten, att uppfatta det finstilta, se det vi annars bara går förbi, se dramatiken i det lilla, det vardagliga - i förlängningen förnöjsamhet. Nu är jag inte så naiv att jag tror att skrivande människor är mer empatiska, förstående eller andra positivt laddade förtecken. Jag tror inte att litteraturen har någon läkande kraft, att den gör skillnad, mången författare och belästa är som kreti och pleti. Vissa är sympatiska, empatiska, o.s.v. medan andra är arroganta, narcissistiska, etc.

Jag lyssnade på en föreläsning om Dostojevskij i höstas. Där föreläsaren betonade författarens stora människokännedom, de andliga dimensionerna i hans verk samt hans förmåga att lyfta fram de viktigaste existentiella frågorna. Exempelvis moraliska dilemman där frågor om empati, medmänsklighet och människosyn ställs på sin spets.

I alla fall, i pausen kom den återkommande lite skeptiska frågan om, från en ung student naturligtvis, den där Dostojevskij var någon att lyssna på. Var inte han spelmissbrukare, på ständig turné mellan kasinon i Mellaneuropa? Familjen levde i armod hemma i Ryssland medan han själv flackade runt och slösade bort arvodet för nästa, ännu inte skrivna bok. Kan man verkligen ta hans ord på allvar när han själv inte verkade vara någon vidare renlevnadsmänniska. Ja vad ska man svara på det, föreläsarens lite trötta, men rimliga svar blev något i stil med; gör det hans berättelser sämre? Påverkar hans leverne visdomen i det han skrev? Knappast, och det är väl här någonstans svaret finns, dels på betydelsen av det skrivna ordet och dels angående människans mysterium. Det skrivna, litteraturen har en viktig roll att spela, avgörande i många fall. Mänskligheten överlever inte utan den stora och den lilla berättelsen. De klokaste och mest vältaliga i världen kan misslyckas, den enkla människan kan lyckas, det är inte där det avgörs.

Tillbaka till skrivandet, läroprocessen, lyssnade på Jörgen Wikström i somras, journalist och författare från Åre-dalen, han gav råd till unga blivande äventyrsjournalister. Hans lite bistra men kloka råd till färska skribenter med ambitioner var att läsa mycket romaner samt att söka upp någon pensionär och lyssna på dennes berättelser. Oavsett vad det gäller så handlar det om, enligt honom, att kunna berätta. Och att lära sig lyssna, om jag förstod saken rätt. Ut och öva.

Tack Sverige säger Carola, för vadå?

Jag tror inte att hon finns på riktigt, hon är ett televisionspåfynd, när vi släcker på kvällen försvinner hon, sjunker ihop liksom. Hon kanske tackade för att vi ger henne liv, utan TV-tittare ingen existens.

Något går igång när jag ser henne, tydligen blir jag berörd. Carola har allt, 16 år och bibel under armen, alltid i media i drygt 20 år, ständigt misslyckade nya stilar och utlandslanseringar, Livets ord, giftermål med komplett galen norsk predikant, kortvarig mediebevakad förälskelse med en av mina uppväxtkamrater, ville göra något crazy och slängde blomkruka i huvudet på rullstolsbunden beundrare o.s.v. i all oändlighet tycks det. Det är överväldigande, större än livet, det är klart att det berör.

Försöker förstå vad som skedde i Köpenhamn förra veckan, bbc.co radar upp följande:

• 650 personer togs av polisen.
• En skum kristen sekt med namnet Fadershuset hade köpt Ungdomshuset på Jagtvej 69, Nørrebro med syftet att det skulle rivas. De fick som de ville.*
• Huset revs med hjälp av silverfärgade monstruösa maskiner.

Ovanstående är så kallade fakta, men orsakerna till uppståndelsen, det stora motståndet och de militanta uttrycken, statsmaktens mobilisering och drivkrafterna bakom fastighetsköpet begriper jag mig inte riktigt på. På radion talar de om att den här formen av aggressiva reaktioner är en del av den danska mentaliteten och/eller kulturen. Att det historiskt sett funnits ett antal liknade tillställningar. Antar att statsmakten förväntat sig stort motstånd, därav den bastanta polisinsatsen. 650 frihetsberövade ungdomar, det krävs några poliser för att klara av det uppdraget. Vilka drivkrafter som ligger bakom fastighetsinköp av lömska sektmedlemmar är dunklare, antar att det handlar konservativa grupperingar som känner sig mycket hotade/provocerade av anarkistiska ungdomsgrupperingar på vänsterflanken. Ännu obegripligare är att den danska statsmakten samspelar med sekter med dunkla motiv, men tydligen hade förra veckans händelser föregåtts av åratals förhandlingar i rättsväsendet.

Vad jag däremot vet är att om Sara Lidman** forfarande varit verksam så hade hon inte ställt sig på etablissemangets sida i den här frågan. Hon hade sympatiserat med de unga på barrikaderna och debatterat polisens agerande. I efterdyningarna av Göteborgskravallerna häromåret gick áSara hårt åt Anders Mellbourns retorik angående att "militär bevakning måste övervägas." Hon ansåg att det var bland det mest hotfulla hon läst i svensk press sedan Vietnamtiden. In i det sista var hon stridbar, saknar hennes röst idag. Och det är lika svårbegripligt att förstå sig på vad som, egentligen, drev på hennes livslånga kamp.

*** Bristande interaktivitet, jag vet, se fotnot.

Nu är det ju inte hennes politiska kamp, som i många avseenden var naiv och ensidig, som var hennes livsverk. Det var ju tveklöst orden och litteraturen. Förra året träffade jag en EFS-pastor som växt upp i Missenträsk, för honom hade Sara varit vem som, en lite underlig granne som sällan var hemma. För oss andra, för mig är hon främst författaren. Jernbanesviten står sig som en av de bästa skildringarna av modernitetens utbredning. Didriks golgatavandring är storstilad, förvånad över att jag inte fått se någon filmatisering. När han äntligen fått den efterlängtade järnbanan på plats så får han åka med på premiärtur, som frihetsberövad ekobrottsling för att fängslas på Långholmens fästning i den förhatliga hufudstaden. Det är dramaturgi, onekligen.

Men språket, dels det dialektala modet, som tog kritikerna med storm vid debuten. Missenträskborna och modern var inte lika imponerade. Antar att mottagandet, kan liknas vid det som Khemiris debut fick häromåret, hans roman var den efterlängtade invandrar-och förortsromanen. Saras Tjärdal beskrev det obegripliga, lätt hotfulla norrländska inlandet. Det där ursprungliga, djuriska som den moderna 50-tals människan lämnat bakom sig.

Men Sara är framförallt språkkonstnären, som nästan urartar i obegriplighet emellanåt. Det är stor egensinnighet dock och jag har förståelse för att mången läsare fastnar här, kommer man förbi detta blir det nästan som andning till slut, det går att höra rösten. Vid sidan om Astrid och Torgny Lindgren så är nog Sara den som bäst kan förknippas med sina egna texter, det liksom lyfter, blev rätt när hon tog de egna orden i sin mun.

Och, det kanske hade varit lättare att förstå om kontakten mellan Köpenhamn och Missenträsk fortfarande funnits, ibland behöver vi tolkningar, tolkar för att förstå, lite mer.

* En historia som inte började 1/3-2007, följande förtäljs på Wikipedia:

"Fadershuset (danska: Menigheden Faderhuset) är en dansk frikyrkoförsamling, ledd av Simon Peter Evensen. Fadershuset grundades av makarna Knut och Ruth Evensen 1990. 1998 genomförde Evensens en rad drastiska förändringar av verksamheten som ledde till splittring inom församlingen. När Ruth Evensen 2002 anslöt sig till Moses Hansen och Väktarns "korståg mot Islam" på Nørrebro ledde detta till ytterligare avhopp. Avhoppade medlemmar (som i vissa fall känt sig tvungna att gå under jorden) har anklagat församlingen för att vara sekteristisk och praktisera tvångsäktenskap och hjärntvätt. Den omstridda församlingen uppger själv att man har omkring 130 medlemmar medan kritiker hävdar att denna uppgift är kraftigt överdriven. Vem som har rätt är svårt att avgöra då församlingen är mycket sluten; de flesta av församlingens medlemmar bor tillsammans i olika kristna kollektiv. En tid hade man också en egen friskola, Samuelskolen, men denna stängdes av det danska skolverket eftersom man inte följde den danska läroplanen. Fadershuset köpte 2001 alla aktier i aktiebolaget Human A/S, ägare till egendomen Jagtvej 69 på Nørrebro i Köpenhamn. Denna byggnad är känd som Ungdomshuset och har sedan 1982 fungerat som självförvaltat och kontroversiellt kulturhus för en grupp ungdomar. Dessa ungdomar vägrade lämna huset men Fadershuset fick rätt i alla rättsinstanser och den 1 mars 2007 stormade polisen huset vilket lett till kravaller i huvudstaden."

** Bonniers författarpresentation:

"Sara Lidman (1923-2004) föddes i Missenträsk, Västerbotten. Hon är en av de stora och nydanande språkkonstnärerna i svensk litteratur. Hennes debut 1953 med romanen Tjärdalen introducerade byn Ecksträsk samt hennes på bibel och dialekt grundade poetiska prosa.
Med fyra Norrlandsromaner och två framgångsrika pjäser bakom sig for hon 1960 till Sydafrika och senare till Kenya, varifrån hon skrev politiskt vakna romaner. Kampen mot USA:s krigföring i Vietnam engagerade henne i tio år på 60- och 70-talen. Med sin agitation och med intervjuboken Gruva kom hon att få avgörande betydelse för opinionsbildningen i Sverige och Norden.
1975 flyttade hon hem till Missenträsk och påbörjade sitt stora verk om moderniseringen och koloniseringen av Norrland. Resultatet blev de fem volymer som går under namnet Jernbaneeposet , senare följt av Lifsens rot och Oskuldens minut , varmed Sveriges och modernitetens historia förs fram till 30-talet, där författarskapet började.
Som få författare har Sara Lidman förenat samhälleligt engagemang och språklig och stilistisk medvetenhet, och hennes produktion innefattar vid sidan av romanerna ett stort antal artiklar, tal och debattinlägg.
Hon var 1955?63 ledamot i Samfundet De Nio, hon blev hedersdoktor vid Umeå universitet 1978 och fick professors namn 1999. Hon har fått ett stort antal litterära priser och utmärkelser, däribland Pilotpriset 1999."

*** Jag vet att det är hur förlegat och ålderdomligt som helst att använda sig av den här formen av fotnoter (eller heter det fotnötter?). Jag skyller på att vi inte fått något bredband inkopplat ännu, när det sker ska jag bjuda på hyperlänkar och multimediainslag intill fulländning.

En sten har lättat, jag har skickat uppföljning/utvärdering till kommunalrådet. Kan därmed stryka en rad på göralistan, men det finns ett antal kvar och det kommer säkert nya ska-göra-saker. 

Nu är det helg som börjar med en tur till Gregoriemarknaden för inhandlande av billiga sidenreselakan.

Idag är det den internationella kvinnodagen, hurra eller något.

Läste någonstans att lönerna är mest jämställda för kommunalanställda. Det är väl bra, men en föga framgång eftersom det torde var den arbetsgivare som erbjuder lägst löner. I de kommunala förvaltningarna finns det många låglönegrupper och det är något talande över att det är där som vi kan bjuda till och bli hyfsat jämställda, när det handlar om andra sektorer är det väl inövade könsmaktsstrukturer som gäller. För det är just löneskillnaderna, hushållsansvaret och kvinnofridsbrotten som framhålls, i media, som fortsatt problematiska områden.
 

Annars är ju våra mossiga mansroller de mest fängelselika kan jag tycka, här händer det i och för sig saker. Men ofta, ofta tycker jag mig se att jämnåriga, jag själv och andra ramlar ner i rätt trista ramar. Självpåtaget försörjningsansvar, minst tid med barnen - mammor är generellt duktigare på att jobba deltid under uppväxtåren, karriärkrav, torftiga machoideal o.s.v. i all oändlighet känns det som. Naturligtvis finns det undantag och några av oss är, förhoppningsvis, på väg att förändra sakernas tillstånd. Lyckas vi bryta mönster här så anser jag att det är en minst lika viktig samhällsreform som införande av allmän rösträtt. Det finns hopp för ett samhälle där fler är närvarande under uppväxttiden men jag tvivlar starkt på regeringens hemmatjänstavdrag är en del av lösningen. Borgs naiva tanke om att vi både ska jobba mer och tillbringa mer tid med barnen är rent pinsam.

Aftonbladet har utsett Linda Hammar till årets kvinna, kul val tycker jag. Hon var huvudperson i någon realityserie och var sig själv mest, om jag förstått saken rätt. Det räcker långt det.

Det tål att upprepas, är innerligt trött på denna tvåmånaderslågfrekvensförkylning, den senaste hypotesen är dubbla c-vitamintillskott samt whiskeythe, tvivlar på att det lyckas, men jag prövar allt.

Farmor fick se filmsnutten där N. får skidskjuts av dragvillig hund, hon påstod att hon blev sugen att inhandla ett dragdjur, det stöttar vi.

Såg att Jonas Hassen Khemiri fick P1:s läsarjurys romanpris för "Montecore en unik tiger". Väldigt förutsägbart, men tillika välförtjänt. Han lyckas med en uppföljare av debutromanen med stort D, skriva en episk berättelse, manlig uppväxthistoria som vi läst för, men lyckas med något mer, språk- och formlek. Rekommenderas.

Vägde min topptursutrustning på den nyinköpta elektroniska hushållsvågen, konstaterade att pjäxorna väger drygt 3000 gram och att skidorna väger ca 1623 gram stycket. På sportconrad.de kan detta åtgärdas, nya pjäxor som väger 2700 gram samt skida inklusive bindning ca 1000 gram. Problemet är att det krävs drygt 800 euro för att åtgärda och det är tveksamt om det försvarbart för närvarande. Tänkte att jag ska anmäla mig till toppturstävling i Åre och eftersom jag inte lyckats få till ett vettigt träningspass på två månader är det väl lika bra att satsa på att optimera utrustningen istället. Antingen får jag skaffa en sponsor som ställer upp, skippa vårens Barcelonaresa eller helt enkelt nöja mig det jag har. Det sistnämnda får det bli och acceptera att jag är och förblir en enkel motionär.