nilsfredrik

Eftermiddagen ägnades åt hela familjen besök på bokrea. Den tilltänkta barnvakten var förkyld, vi får hoppas att vi slipper de bacillerna inför kommande sportlovsledighet. Några oplanerade fynd blev det allt. Tre bak- och kokböcker (som om vi inte hade sådana sen innan), div. beställningsköp till vänner som gått bet på utbudet i Järpen samt några barnböcker.

Och ja, jag är fortfarande inte riktigt överens med mina bihålor, för närvarande handlar det om något slags varannan dag förhållande. Vid toalettbesök gör jag ett litet dagligt test. Om det trycker på runt tinningarna när jag lutar mig fram så är det en sådan dag. Idag kändes det bara lite, igår var det värre och dagen innan dess var det helt okej. Svårtolkad diagnos, men en ganska bra trygghetsskapande daglig ritual.

Barnen har genomfört fettisdagsskidloppet på dagis (en vecka för sent, ställdes in p.g.a. kyla förra veckan), N. åkte två varv och T. hejade på.

Blogg och diskodans är orden för dagen. Carl Bildt beskjuts från flera fronter, anklagas för att vara pladdrig i överkant. Frispråkigheten på den s.k. bloggen rimmar illa med ämbetet tycker vissa. Det sänker tydligen trovärdigheten, kritikerna är rädda för att vardagliga förehavanden, fel och brister, pompösa pekoral sammanblandas med ansvarstyngda utrikespolitiska åtaganden. Det ligger antagligen en del i denna kritik, men samtidigt tycker jag att det verkar vara någon form av småsint censurering. Den officiella hållningen, rättrådigheten får inte befläckas. Jag tycker att det finns ett rätt sympatiskt drag över denna, nästan barnsliga, pladdrighet. Antagligen ett försvarstal för mitt eget sladder, också. Men visst ett sittande statsråd torde ju ha en betydligt större läsekrets än oss andra och visst kan sådana tyckanden få konsekvenser. Maktutövning vid sidan om de gängse formerna, även om nämnda forum torde räknas som mittfåran för politisk debatt i dagsläget.

Men främst tenderar en sådan här pseudodebatt ta bort sökarljuset från mer seriös och viktig kritik. Göran Rosenberg angriper Bildt från ett annat håll, här handlar det om förtroendekapital som Bildt riskerar att tappa genom sin samrören med tveksamma företagsintressen. En betydligt viktigare fråga än den om betydelsen av att någon väljer att lägga ut sitt dagbokspladder i offentligheten.

Själv föreslår Bildt diskodans som metod för konfliktlösning i Kaukasus, ja det kanske är så enkelt. Mer pladder och dans, mindre tyst diplomati och internationell konflikthantering.

Svegfors ansvarsutredning propagerar för ett storlän i norr, från Älvkarleby i syd till Treriksröset i norr. På TV kväker kommunalråden i mittnyttsområdet, värjer sig inför den enorma geografiska utbredningen och utser sina favoritkompanjoner inför sannolika kompromisslösningar. Själva kärnfrågorna, framtida demografiska utmaningar, specialistvård för alla, ja ren och skär glesbygdsöverlevnad försvinner i futtiga revirpinkanden.

Tanken med en liten (till invånarantalet räknat) självständig republik i norr är lite lockande, kan jag tycka. Jag tycker att vi föreslår självstyre, ett eget rike. Skippa storlänstanken och utse Sapmi till ett självständigt rike, öst-väst dimension snarare än syd-nord. Då kan vi se fram emot sköna valkampanjer, där potentiella presidentkandidater dra fram med skoter längs Kungsleden. Där vind- och vattenkraft, renskötsel och småviltsjakt är självklara basnäringar. Vi skippar Storsvensken och utser någon storsame till president, Bengt Pohjanen till utrikesminister samt (dessvärre för sent, men tanken) Sara Lidman till ständigt oppositionsråd. Jag hoppas att jag får chansen att uttala mig i kommande remissrunda.

Andra barns barnkalas är, om möjligt, mer energikrävande än de egna arrangemangen. Åtminstone när oundvikliga jämförelser tydliggörs, andras barn har alla Byggare Bobs maskiner, alla bilar från senaste Walt Disney filmen, flera Barbiehus och -bilar. Det egna barnet är överväldigat och ger sig hän, men att dela lekandet med andra kan vi glömma, arg, arg när andra vill vara med och prova Skopis. På en teoretiskt plan är det enkelt att avfärda denna leksaksmängd, men någonstans pyr det och det är antagligen en tidsfråga innan kraven från de egna barnen kommer. Det har väl i för sig redan skett, N. har stor koll på vad andra har och vad hon inte har.

Men visst, barnen hade antagligen kul, roligt att se hur den lilla hundvalpen roade T. Han säger ofta att han gillar hundar, men när den började skälla så råkade T. kissa på sig i ren förskräckelse. En sak att tala om djur, en annan sak i levande livet. Vi har konstaterat att våra barn är smått djurrädda, sannolikt en frukt av föräldrarnas avogna inställning till husdjursägande. Hur ändra detta?

1/ Köpa ett husdjur; jag är skeptisk.
2/ Umgås med djurägande personer; vi kan försöka, men vi känner inte så många.
3/ Någon annan köper ett husdjur; inled lobbyverksamhet mot far- och morföräldrar.

Kompetenta barn har roat sig, i små cirklar, hela dagen. Dagen inleddes med sovmorgon till 8.30, därefter morgon-TV, mannagrynsgröt, skridskoutflykt med grannbarn, korv- och nyponsopplunch, lek hemma hos grannarna, snölek med kusin, kvällsutflykt till mormor, Nicke nyfiken film och avslutningsvis godis- och presentinköp på OK/Q8.

Fadern prövade längdspåret i Aspås, vi får se om bihålorna gör sig påminda imorgon.

L. är på utflykt med min mor och systrar till Marsliden, bilresa, skidande, bad, slöande, läsande samt mycket och god mat löd kvällsrapporten. Nöjda fjällfarare tycks det som.

SVT har tema frånvarande fäder, svidande kortfilm där den nyligen hemkomna fadern jagar runt stan för att hitta en kattunge till tonårsdottern. Genial gestaltning, där den gamle mannen försöker, men misslyckas, kan inte. "Pappa tänker Du stanna?" frågar dottern avslutningsvis. Tydligen hade de unga filmmakarna fått en miljon i prispengar, för tio minuters film, de var de värda!

Ett före detta kommunalråd intervjuades i lokaltidningen härom veckan. Journalisten undrade varför han inte besökte världsmästerskapen i Åre. Han svarade att han var sur för att han inte fått någon personlig inbjudan. Han tyckte att han var värd det och avstod besök på orten av denna anledning. Exkommunalrådet framställdes som hjälten bakom realiserandet av vad författarna av "Jämtlands och Härjedalens historia" kallar "Åreprojektet". Mannen bakom tillblivelsen av kabinbanan på Åreskutan, själva symbolen för lyckad fjällexploatering.

En statlig turistutredning i början 70-talet ledde till att riksdagen beslutade att utse Åre-Duved till s.k. "primärt rekreationsområde". Där tidiga förhoppningar om OS ledde fram till att "Åre by exploaterades hårt av turistnäringen." Det var 1970-tal det, det är drygt trettio år sen, 2000-talets bokslut är inte skrivet än, men om hård exploatering var dåtidens betyg, vet jag inte vad som kan sägas idag.

Fenomenet Åre fascinerar, kombinationen av aggressiv exploatering, entreprenörskap och offentliga investeringar. Det är väl få platser i det här landet som fått motsvarande statstöd, stora investeringar såsom järnvägsnät i begynnelsen, kabinbana på nämnda 70-tal och vägtunnlar inför årets begivenheter. Trots detta är bygden helblå och ligger i framkant avseende entreprenad på/utförsäljning av offentliga verksamheter. Om jag inte missminner mig så gjordes det försök med privat drift av bibliotek på tidigt 90-tal, det funkade väl sådär. Noterade att det nya kombinerade shopping- och resecentrumet i byn även inhyser bibliotek, även detta ett sätt att få offentlig finansiering antar jag. Och för närvarande har en het debatt blossat upp eftersom, nytillträtt blått kommunalråd, ämnar sälja ut allmännyttan.

Ovanstående är en del av Årefenomenet, det andra är det hippa, det rätta. I årets upplaga av Magasin Åre, reklamblad med ambitioner, får vi lära oss vad som gäller för året, vilken utrustning vi skall ha, var vi skall vara och var vi inte skall vara. Redaktion består av medelålders män som påstår att de har koll, papperskvalitén är dyr och blank, ungdomsidealet hyllas, för att inte säga barn, någonstans vid 15-16 årsåldern går gränsen för att hänga med. Årekids kallas dessa barn och våga inte visa dig i Bräcke skidakrobatikområdet när din ålder överstigit 19 år lyder, det antagligen rätt förnuftiga, rådet.

I artikeln som, med en viss ironi och men även stort allvar, beskriver "skidåkningens oskrivna regler" lyser nervositeten igenom. Denna, djupt mänskliga, önskan om att ha koll. En ambition som lätt faller över i självpåtagna, tillkrånglade regelsystem. I alla fall, här får vi goda tips om hur skidorna skall bäras, uppdelat i följande kategorier; "korta förflyttningar (mindre är 18 meter), medellånga förflyttningar (18-30 meter) samt långa förflyttningar (30 meter och uppåt)". Den sistnämnda kategorin finns i fyra varianter antingen preussisk stil, modern stil, jibberstilen eller turstilen. Jag vet inte vilket som är mest skrämmande, att de faktiskt ger råd kring detta eller att råden bekräftade kunskap jag redan hade. Fel jibberstilen var ny för mig; "?du fattar en skida i vardera hand och släpar dem uppför backen i ungefär 45 graders vinkel mot underlaget. Även stavarna ska släpas hängandes i sina öglor. Du bör alltså inte hålla stavarna i händerna. Det kan uppfattas som ett tecken på aggressivitet."

Ja, det kanske är det här som är Alliansens idealsamhälle, men jag antar att det dröjer tills vi får se Carl Bildt och Maud Olofsson "droppa in i Östra ravinen och lägga några stora svängar innan solen sänker sig över fjället." Men onekligen något att se fram emot.

T. levde rövare i Jämtkraftshallen idag. Småbarnen har gymnastik en gång i veckan och enligt dagisfröknarna är det total succé. De har fyrahundra kvadratmeter sporthall för sig själva, vilken dröm. Han var duktigt trött innan middagen, somnade en stund med huvudet på matbordet.

Kallt igen, - 24 imorse, nästan rekord. Tror att det varit – 25 som kallast under de fem år vi bott här. Fascinerande med de lokala skillnaderna, det skiljer ofta upp till tio grader på bara några kilometer sträcka. Hos syster i Lillsjön var det – 31, det är kallt.

Nu är det dags att göra genomföra kvällsbestyren, barnen har somnat, L. och syster har tystnat. De kom in för en stund sedan uppfyllda av kvällens händelser, hade självinsikt påstod dom, jag tvivlar. Jag ska baka en kaka till morgondagens ledningsgrupp, se på TV, borsta tänder och sova. En arbetsdag kvar, långhelg väntar.

Att skriva är ovana. Att skriva inför en potentiell publik är ovant, jag vet att ni finns där, ni syns i statistiken. Skrivandet får gärna ett pretentiöst anslag, så känns det åtminstone. Det blir något vingligt över det hela, som om jag egentligen inte borde, inte får, inte har något väsentligt att förmedla. Men, som med mycket annat, handlar det antagligen om makt, att ta sig rätten, att ta plats. Krister Gidlund, bokförläggare och poet, är inne på detta spår:

"Man må gärna spela gitarr i all enkelhet. Man må golfa, laga toscansk mat, måla akryl, åka vasalopp, sjunga i kör…Det ses med gillande, även om man är en enkel amatör.

   Ordet däremot synes känsligare. Det känns märkvärdigt påpassat. Kanske beror det på att ordet tydligare än bil och kläder avslöjar vem man är, var man befinner sig i hierarkierna.

   Den struntpratande men verserade middagstalaren är sålunda borgerlighetens hjälte, medan allvarligt syftande men något ohyvlat skrivande brukar betraktas med överseende eller nedlåtenhet.

   Detta handlar om makt. Om hur makten alltid klär sig i sitt speciella språk. Om hur den anvisar strikta koder, ett slags kulturella elstängsel för grupptillhörigheten. För anammande och för utstötning.

   Därför är det mer utmanande att skriva än att laga musselsoppa. Det är därför som skrivandet så envetet regleras och hålls efter. Därför väljer så många att tiga i stället för att riskera att bryta mot den gångbara smakens regelsystem och utsättas för dess självsäkra smakdomare."

Men vi kanske är i ett skifte, ett tidstecken är alla dessa s.k. bloggar. Det knappas ner ofantligt mycket oväsentligheter och väsentligheter ute i hyreskasernerna och stugorna. Det här är en illustration av detta. Svårt att överblicka i realtid naturligtvis, kanhända är det svårare att göra sin röst hörd idag, på grund av sorlet. De som har ett angeläget ärende, riskerar att drunkna i allt annat.

Jag är på, åker med framtidståget. Det är säkrast så, tänk om man blev kvar på perrongen, det är ju här och nu det sker, offentlighetens lockelse. Läste att den danske författaren Peter Hoeg medvetet valt bort det offentliga livet för tio år sedan. Naturligtvis har detta lett till att han misstänkliggjorts och utsatts för ryktesspridning. I vår desperata jakt på kändisskap, blir det självvalda utanförskapet provocerande. Det blir något konstigt med att inte vilja synas, vara med när och där det händer.

Men jag vill påstå att skrivandet har en annan dimension, också. Det står för något mer, i bästa fall kan det göra avtryck, förändra. Tillföra något som finns kvar när bloggar och andra teknikaliteter slocknat. Rättstavningsprogrammet i Word föreslår följande alternativ för att få ordning på ordet "bloggar": buloggar, byloggar, biloggar, bologgar, det om något torde vara ett tecken på att jag är med, ligger ett steg före. I och för sig är min version av Word från 1997, men ändån.

I teorin ser det ut på följande vis:

Start; Storulvån-Storsnasen-Lillsnasen-Getvalen-Sönnertväråklumpen-Nordertväråklumpen-Getryggen-Storulvån(vila&sömn) Laptentjakke-VästraBunnerstöten-Tjallingklumpen-Gåsen-Gåsenstugorna (vila&sömn) StoraHärjångsstöten-Lieugsåjja-Lill-Stendalsfjället-Stendalsstugorna (vila&sömn) Stor-Stendalsfjället-Östra Bunnerstöten-Västra Bunnerstöten (1413)-Mettjeburretjake-Storulvån, hemfärd.

Återkommer v 12 för att återge hur praktiken artade sig.

Den 19:e februari

• 1861 avskaffades livegenskap i Ryssland.
• 1878 tog Thomas Edinson patent på fonografen.
• 1945 inleddes Slaget om Iwo Jima och pågår till den 26 mars.
• 1964 gifte sig Peter Sellers och Britt Ekland.
• 1989 invigdes Globen.
• 2001 bröt galna kosjukan, BSE, ut som en allvarlig epizooti i Storbritannien.
• 2007 visas Saltön på statstelevisionen.

Vi var där, Anja var grym och vi fick punktering. Och herrarna var upphausade, men floppade totalt.

Kul att vara på plats och se damerna åka, men vi konstaterade att denna idrott gör sig bäst på TV. Att stå i en isig slänt och stirra in i nacken på andra åskådare var väl sådär. Trevligare var dock stämningen, folkvimmlet och den egna åkningen, med nyinköpta tyskskidor, på Åreskutan. Barnen lämnades till morföräldrar och vi njöt...

Mindre roligt var punktering på vänster bakdäck. Vid byte till reserv, rasade domkraften samman och bilen landade på bromsoket, en hårsmån från att L. skulle komma i kläm. Men med hjälp av snälla medbilister och inköp av garagedomkraft på OK/Q8 lyckades vi få till det.

Återkommer till rapport avseende Åre som Alliansidealsamhälle, kan dock konstatera att byn å ena sidan har ett enormt självförtroende men att det samtidigt finns en, nästintill patetisk, önskan om att ligga rätt i tiden, vara trendkänsligast, ungdomligast o.s.v.

Bläddrade på Bodils s.k. blogg och kunde konstatera att hon besökt Biblioteksgatan i Stockholm samma dag som jag i början av denna månad. Det är stort, ett tecken. Hon hade tagit ett kort på den gamla biografen, Röda kvarn eller något sådant, som är omvandlad till hypertrendig klädaffär.
 

Dessutom har jag blivit helbrägdogjord, det räckte tydligen med handpåläggning från doktorn. Igår hade jag inflammerade hålor, idag är det bara bihålor, hoppas jag.

Ger hopp om framtida utomhusövningar, fick besked om att den tyska sporthandlaren förmedlat skidorna till Östersund, på fredag åker vi, utan barn, till Västjämtland för att heja på vid den sista skidbataljen i Åre samt eventuellt provåka det nya utstyret. Och snart stundar lediga sportlovsstunder, det är enklare att leva vissa dagar.

Greider är arg på alla hjärtans dag:

"De amerikanska trupperna i Irak

är glada över att få ringa hem

gratis på alla hjärtans dag.:

det visar att Amerika inte glömt dem

och att krig bara kan uthärdas

med en gnutta mänsklig värme.

Gå in på cards4heroes.com så får

du tips om korten du kan köpa

för att stödja de amerikanska trupperna:

patriotiska kort, kamoflagekort,

kort för flyget, marinen, flottan.

Och förresten, beställ och skicka några

även till de svenska krigshetsarna

som du minns namnen på.

Det visar att du inte ens på

Alla hjärtans dag glömt vilka

som understött invasionen, mördandet,

tortyren, lögnerna och den

ändlösa blodiga ockupationen:

Hjärtlös för alla döda hjärtans skull."

Jomen, i sak håller jag med, men jag kan tänka mig att skicka kort till en och annan hetsare av annan nationalitet också.

Periodare är vi allihopa. Det första minne jag har i dessa sammanhang är från tredje klass någonting, i Allsta småskola. Minns att vi hade första klassrummet till vänster och då hade vi lämnat småbarnsstadiet, de höll till på våning två intill matsalen. Hjälten för dagen var Biggles, det var det som gällde om man skulle vara med. Begriper inte riktigt hur det kom sig, betvivlar starkt att nioåringar verkligen läste dessa kolonialromantiska hjältehistorier. Antar att det var de äldre barnen i 5-6:an som satte normen. Kan inte minnas att jag någonsin läst en Bigglesbok i alla fall.

Däremot har jag ett starkt minne av att jag, liksom övriga lånade med mig hem Bigglesböcker, det skulle man göra, samtidigt som jag smugglade med min första favoritfigur, Tove Janssons Mumintroll i serieform. Var tvungen att smyga med dessa annars riskerade jag ära och redlighet. Känner en viss stolthet över detta i efterhand och vid försök till omläsning tillsammans med N. kunde jag konstatera att det inte är någon lättillgänglig litteratur, Mumindalen bjuder motstånd och kräver en viss tillvänjning.

Den andra perioden jag minns var också en gammal mossig krigsromantiker, Alistar Maclean, med sina Örnnästen och Station Zebror. De läste jag, i sjunde, åttonde klass någonting, ett urval måste ha funnits i skolbiblioteket på pingstvännernas missionsskola Tazengwa, Tanzania. Tror att jag även hade något eget exemplar med mig i flyttlasset, som dessvärre inte finns kvar idag.

Därefter har andra perioder följt; Marianne Fredriksson, Sara Lidman, kombattanterna Lewi Petrus & Sven Lidman, nån ryss etc. etc.

N. hade en Barpappaperiod som tack och lov är över, för närvarande är hon tillsammans med dagiskamrater in en älvdito, T. är fast i Byggare Bob träsket och L. har än en gång fastnat i ett eftermiddags Felicityberoende. Men det är väl som med leken, vi behöver antagligen sådant.

En norsk period kan rekommenderas, det finns en rad, relativt unga, norska författare out there. Nestorn Jan Kjerstad, Erlend Loes absurditeter, Henrik Langelands snygga IT-bubblegestaltning, Linn Ullman kanske kan räknas hit också samt min självklara favorit Hanne Örstavik med sina smått klaustrofobiska familjedramer.

"Draken red på vinden. Det rasslade i det bruna hyllpapperet. Jag sprang där nere över stubbåkern och befann mig samtidigt högt däruppe. Kände jag lust? Förvisso. En oavvislig lust som inte uppstod inne i mig utan kom till mig utifrån, en lust som satt i stubbåken under fötterna, i linan upp till draken och i rasslet i det bruna hyllpappret. 
   Drakflygning är en elementär form för socialt liv. Fullt ut social är ju drakflygningen dock inte. Det handlar om drakflygaren och hans drake, om en enmansaktivitet. Men aktiviteten är inte egocentrisk. Tvärtom.
   Drakflygaren uppgår i sin aktivitet eller lek.

   Och hans lust är utåtvänd. Den sitter i hans icke-jag.

   Draken blir ett levande väsen, när den går till väders. Den rycker i linan. Den svarar.

   Därav lusten."

Johan Asplund är en särling i svensk samhällsvetenskap, sällsynt stilistisk förmåga som alltid överraskar med sina fantasifulla, men alltid relevanta infallsvinklar. Inte sällan med avstamp i litteraturhistorien eller i enkla iakttagelser i stil med ovanstående. Hans skissartade teori om social responsivitet, som gestaltas i drakflygarens upplevelse, är en övertygande plädering om att människan ontologi är social snarare än individualistisk.

Men den är även ett brandtal för nödvändigheten av den lekande människan. Vårt livslånga behov av lek. Det ständiga svaret från barnen om vad de ska göra eller gjort är leka/t. Förunderligt hur självklart och ofrånkomligt det är. Antagligen inget konstigt med det, men tänk om vi kunde lyckas hålla fast vid det senare i livet också. Jag är övertygad om att det är fullt möjligt, åtminstone eftersträvansvärt. Ett problem är ju att vi s.k. vuxna gärna skapar självpåtagna regler. Det är bara att gå till sig själv, ska jag åka skidor några helger per år så räcker det tydligen inte med den befintliga, oproportionerligt stora, skidparken ute i förrådet. Nej tydligen måste senaste, högsta betygsskida på freeride.nu, beställas från sportconrad.de. Först där någonstans kan leken börja. Men hellre det än inte alls.

Och betoningen av behovet av lek kan antagligen användas för att försvara de mest oförsvarliga uttryck. Att enfaldigt borsta stenar med stålborste, klättra upp på stenar som borstats med stålborste, likt Anja störta utför skidbacken jättefort, starta en egocentrisk blogg, titta på Playa del sol på söndagskvällar, odla plommonträd i Jämtland, åka till Barcelona, kort sagt det där som ger livet ett värde.

"Det brukar uppges att drakflygning är av kinesiskt ursprung. Ur socialpsykologisk synvinkel är den emellertid av mänskligt ursprung.

   Även kinesisk tortyr är av mänskligt ursprung."

Anja vinner igen, igen och igen. Tre guld av tre möjliga må väl anses som ett läskigt bra resultat.

N. har haft tjejkalas och föräldrarna är helt slut. Som tur var det några som inte kunde komma, men det var fullt tillräckligt med de 14 som kom, plus mammor. Det är något rituellt med dessa tillställningar, regelstyrt på något vis. Barnen har full koll på väsentliga programpunkter (paketöppning, tårtglassätande, bråk om leksaker, fiskedamm osv.), föräldrar likaså. Men det är antagligen som sig bör. Skillnaden är dock att de är äldre nu, vid 6 års ålder klarar de att sitta runt ett dukat bord förvånansvärt länge.

Lugnet har lagt sig, ett tidigt vårvinterljus blänker i grannens fönster trots att klokan snart är 5. Högtidliga tider stundar.

Statens kulturråd har tydligen i uppdrag att fördela nyutgiven litteratur till folkbiblioteken, böcker som inte faller inom ramen för mainstreamutgivningar. Sedan sommaren 2002 har jag burit hem ett antal böcker från centralbiblioteket i Krokoms kommunhus. De anser att det är för smal utgivning för att givas plats på ett litet bibliotek istället delar de ut nyskrivna diktsamlingar, avhandlingar samt samhälls- och filosofiverk, vilket jag tackar för. Vore att ljuga att säga att jag läst allt som medtagits, men visst är rena fynd, annat kommer nog att förbli oläst.

Men Immanuel Kants samlade verk kommer jag att bläddra i, någon gång det är jag helt säker på. Daniel Sjölins prisade debutroman, Personliga pronomen, var definitivt ett fynd. Läsvärd, men svårtydd. Aasee Bergs, Forsla fett, räknas väl som en samtida klassiker, men där gick jag dessvärre bet, det var inte min planhalva.

Läsande är en del av livet, ibland av vikt, ofta tröttande, slentrianmässigt, men någon gång ibland spelar det roll, avgörande roll. Förra sommarens läsning av Bengt Ohlssons Gregoriusskildring hamnar nog i den sistnämnda kategorin. Han lyckas plocka upp en gammal mossig karaktär och omtolka den på förhand uträknade vedervärdige pastorn. Mänskliggör och målar upp en betydligt mer mångfacetterad och tvetydig figur. Inte särskilt sympatisk men betydligt mänskligare och trovärdigare än Söderbergs typ.

Funderar ibland på om Ohlsson och V. Zweigbergk sitter hemma och känner sig lyckade på kvällarna. Prisad krönikör och nybliven tung författare samt kritiker med programledaransvar för ett av SVT:s mest traditionstyngda program. Antar att de har sina våndor, men ändå där har uppenbarligen långvarig trogen tjänst gett utdelning.

Avundsjuka kan också vara en drivkraft, antar jag.

Födelsedagen förlöpte väl, N. har sitt eget sätt att visa tacksamhet. Ägnade lång stund till förfärdiga egengjorda tackkort till mor- och farföräldrar. "Tak for de fina prisenterna"

Vi hittade de sex år gamla anteckningarna från Mölndals förlossningsavdelning. Tänk att det är 6 år sedan som vi vinglade runt på sjukhusområdet för att få igång det. N. förundrades över beskrivnigarna, det knepigaste var nog att huvudet liknade en sportig cykelhjälm och hur vassa naglar kunde rispa pappas armar.

En enkel summering är att det bara blir bättre med tiden, föräldraskap är.

Öva upp skrivandet, tror jag det handlar om.

Till vad vet jag inte.

Men även egenvärde, Bodil formulerar det på följande sätt:

"Att kunna ändra sig löpande, lägga till dra ifrån, korrigera. Att dagligen kunna visa vilket vidunderligt, fåfängligt, skiftande och fladdrande ting människan är."

Jag håller med.

Att leva upp till dagligen vet jag inte om det går, men tanken lockar.

 

De första presenterna är utdelade, vi konstaterade dock att den stora sporthandelskedjan lyckat sälja maka par av skidpjäxorna. Två högerskor, en storlek 31 och den andra 28, tur att vi inte är bosatta i Gäddede.

Nikolaj Berdjajev skriver;

"Jag tror inte på fastheten och hållbarheten hos den s.k. "objektiva" världen, naturens och historiens värld. Det finns ingen objektiv realitet, den är bara en illusion av medvetandet, det finns bara en objektivering av realiteten, som är ett alster av en bestämd andlig inriktning. Den objektiverade världen är inte den autentiskt reella världen, den är bara ett tillstånd hos den autentiskt reella världen, vilket kan ersättas av ett annat. Objektet är ett alster av subjektet. Endast subjektet är existentiellt, endast i subjektet är det möjligt att vinna kunskap om realiteten."

Jag tror att han är på rätt spår, med det inte sagt att jag begriper vad han säger. Men det är här någonstans som kristendomen har en möjlighet att bli radikal, vi tvingas att ansvara för våra handlingar, eller som Berdjajev väljer att formulera det, att vi "varseblir det som vi själva alstrat genom subjektets slaveri som en realitet som givits oss utifrån."

Det vill säga vi relaterar till andra subjekt, samma tanke som Martin Buber genialt sammanfattat i sin enkla Jag ? Du dikotomi. Varje möte har betydelse, varje möte är ytterst ett möte med ytterst ansvarige, subjektets subjekt. En tanke som naturligtvis även har relevans i den yrvakna miljödebatten. Uppenbarligen har en och annan opinionsbildare och makthavare kommit på att mänskligheten eventuellt kan ha påverkat miljön genom sitt leverne. Det är väl bara hoppas på att det inte är för sent och att vi/de menar allvar. Det är dags att köpa ett eget vindkraftverk, sluta köpa Kinatillverkade dåligkvaliteleksaker till barnen, köpa en Citroën C4 med partikelfilter, gräva upp hela allmänningen och tokodla ekologiska morötter, samt?.

Ja vad, det är ju det som gör dessa frågor så våra, vi har svårt att tänka utanför privatkonsumerandets sfär, men samtidigt är det väl där vi får börja antar jag. Får väl hoppas, inte särskilt hoppfull dock, att Bush och co. också vaknar till liv.

Nu skall födelsedagsmorgonfikat ordnas och barn och andra väckas. Det är stort.

Vi har lyckats med våra två, ytligt sett. T. är mitt i en bil-, traktor-, truck-, grävskope-, skoter-, fyrhjulings-, polisbils-, ambulans-, lastbils- samt tågperiod. Detta uppmuntras naturligtvis av omkringstående far, mor, förskolefröknar och andra.

N. har förkärlek för tjejsaker, kan aldrig i livet tänka sig att ha en killtröja på. Väldigt bestämda uppfattningar och en klar bild om vad som är vad.

Ibland skrämmer det mig hur fort de glider in i väl beprövade och utformade könsroller. Men det finns andra bilder också och där någonstans faller liksom hela frågan om vad som är förutbestämt. Det är både och.

T. är den mest räddhågsna varelse när det gäller vissa ting. Det är en sak att peka på och prata om skotrar och traktorer, en helt annan att provsitta eller åka med. Är livrädd, fortfarande, för julklappsspindeln. Den bor, på tryggt avstånd, längst upp i bokhyllan. Älskar att sjunga och gosa och vara bebis på låtsas.

N. tog god fart i skidguppen i söndags, föll framlänges och skrapade upp kinden på skarsnön. Efter en stunds gråt gav hon sig upp i backen igen och prövade på nytt. Gillar akrobatiska övningar och vilda lekar.

Älskvärda är båda, omistliga, våra.

I det här landet har vi förkärlek för nischade myndigheter. En av dessa är Glesbygdsmyndigheten (eller -verket) med sitt säte i Östersund. Kanhända finns företeelsen även i andra länder, Norge har ju en utpräglad regionalpolitik exempelvis. Har inte satt mig in i nämnda myndighets uppdrag, men nog torde det lida av en viss identitetsproblematik. De måste ju ofrånkomligen nyttjas i opinionsbildande sammanhang och tänk om de lyckas med en strävan att omvandla glesbygd till, till något annat, vad händer då? Om glesbygd omvandlas till tätbebyggelse är ju ett tänkt uppdrag utfört, men samtidigt tappar verket sin uppgift. I och för sig torde inte Sverige någonsin lida brist på glesbygd, den kvarstår nog.

Vet inte om det tillhör kärnverksamheten, men myndigheten skall ha en stor eloge för att de, det var hit jag ville komma, stått för utgivning av Bo Lundmarks dikter.

Bo Lundmark (f. 1944) är sedan 1990 kyrkoherde i Tännäs och Ljusnedals församlingar och bosatt i Funäsdalen. Och smygpoet eller något sådant, samlar på Gudsnärvaro i fjälllandskapet (Tysta vinterfjäll en långfredagskväll), samtidsturistiska fenomen (Disco Inferno för turisten efter heldag i pisten) samt utblick (Tal av Clinton och Schröder medan Kosovo blöder). Bo lyckas, som få, på ett uppfriskande modigt naivt vis beskriva de där upplevelserna som kallas närvaro och naturupplevelse.

Igenkänning är inte litteraturens viktigaste uppdrag (enligt min mening), men vid vissa tillfällen är det en styrka. Jag minns vår tälttur, vi var unga då, yngre, minns Du?

Välkommen till min nya loggblogg!